Vår kärlekshistoria 

Har du känt den där känslan av att stöta på och få ögonkontakt med en person, bara sådär. Den där blicken som inte kan slita sig från din näthinna. Det där pirret som uppstod i kroppen, helt från ingenstans egentligen. Sedan dess har du inte kunnat få personen ur dina tankar. Så kände jag första gången jag såg J, i bageriets butik, där jag jobbar.

Till en början var det lite pirr i magen av tanken på honom men det var inte mer med det. Ju mer tiden gick så kunde jag inte släppa honom ur tanken, sjukt egentligen med en person man inte sagt mer än "godmorgon" eller "ha en bra dag" till. Men han kom ju ned till bageriet några dagar i veckan för att köpa frukost, precis som många andra industriarbetare här i min hemort. Så jag kunde ju liksom inte låta bli att stöta på honom. Jag är en person som alltid haft väldigt lätt att fatta tycke för människor, vilket såklart inte alltid är positivt. Och i det här fallet blev det så att jag fick känslor för en person som jag inte ens kände, jag blev kär i den bild jag hade om honom i mitt huvud. Livsfarligt. Men jag hade tur, för min föreställning av J var i princip identisk med den verkliga bild jag tillslut fick av honom. Tänk att jag kunde känna så rätt, utan att känna honom.

Efter att det pratats om honom tillsammans med mina kollegor fick jag en impuls och hörde av mig till honom, via Instagram DM:s. Skämtade lite om en beställning som hade lagts från det företag han arbetade för, bara för att ha en lite bättre anledning till att höra av mig.. Fortsatte med att fråga vad han gjorde utöver att jobba och svaret fick mig att tappa hoppet. Han svarade tillbaka att han brukade träna och vara med sin tjej, för att ge mig en hint om att jag inte borde höra av mig mer till honom eftersom han liksom var upptagen. Men jag kunde ju inte släppa honom ur tanken så det blev faktiskt ganska jobbigt för mig, men jag ville ju inte höra av mig till en person som hade tjej.

Ett tag därefter när det började närma sig våren satt jag och en kollega hemma hos henne och fikade. Hon tog fram sina Änglatarotkort, aka någon form av spåkort. Det hon kunde utläsa där var att saker och ting skulle bli bra bara jag inte hetsade fram någonting, jag skulle helt enkelt backa. Några veckor senare fick jag reda på från en av hans kollegor att han och den där tjejen inte längre var med varandra, genast sken jag upp igen, korten talade sanning! Mitt hopp kom tillbaka och det började bli lite spänningar (kemi?) mellan oss de gånger han kom ned till bageriet för att köpa sin frukost. Vi började prata lite mer via DM och delade några fler meningar med varandra i butiken än vad vi hade gjort innan. Sedan började vi faktisk att träffas och sedan dess har vi varit med varandra.

En annan sak var att min kära mor var en del av denna grej, och med det ska jag säga er att ni inte ska berätta vissa saker för era nyfikna mammor i onödan! Berättade att det fanns en kille jag var intresserad av men ville inte berätta vem det var, just för att hon absolut inte skulle söka upp honom för att göra någonting tokigt (jag känner min mamma). Men tillslut sa jag vem det var och då "råkar" min mamma fråga J:s bästa kompis mamma som också är en vän till mamma om vem J var. Den här vännen "råkade" i sin tur berätta för sin son (J:s bästa vän) att jag var intresserad av J och det här fick han såklart veta tillslut, precis innan vi började vara med varandra. Fy så pinsamt, att de liksom har sett mig vara nervös och förstått precis varför, det var ju något jag skämdes länge för. Men det blev ju bra ändå, så tack mamma haha!

I början var det inte så självklart att vi skulle fortsätta att vara med varandra, inte för att vi inte gillade varandras sällskap utan för att J ville flytta från denna kommun. Som ni vet har J familj uppe i Piteå och det var dit han var påväg precis innan vi började träffas. Under de första veckorna hade han faktiskt en inplanerad semester för att åka upp och köra skoter, och även för att gå på arbetsintervju.. Oj vad jag blev ledsen, och det blev han väldigt chockad över eftersom vi knappt kände varandra. Men som jag nämnde tidigare så kände jag ju att han var så rätt. Väl där uppe så hade han inte fått jobbet utan behövde mer erfarenhet och jag kan ju säga att jag är glad över att det inte gick hans väg eftersom jag ville ha honom kvar här nere. Och ett tag efter det, den 17:e maj 2021 efter att vi hade landat lite i att vara så mycket med varandra så beslutade vi båda att vi kör på, vi ville ju verkligen fortsätta vara med varandra.

Sedan dess har det inte varit en tvekan om att det ska vara vi. Det har gått fort eftersom vi hann bli sambos inom ett halvår ungefär, men så går det när det känns så rätt. Jag bodde i princip hos honom från att vi träffades tills att vi flyttade ihop, så det kändes inte alls onaturligt att vi skulle hitta något gemensamt så tidigt i vårt förhållande. Idag känner jag en känsla av att vi alltid har varit med varandra just för att vi trivs så bra i varandras sällskap. Det är min bästa vän och sambo i ett, finns det någonting bättre?

Tack bageriet, tack mamma och tack jobbet i Piteå som gjorde att han stannade, så att vi blev till ett.

Från vår trip till Vuoggatjålme i somras / Kvällsfiske i älven

Vår första "getaway" tillsammans som blev en tur upp till en av J:s vänners stuga i Jämtland.

Gillar

Kommentarer