Plötsligt dyker en post upp på sociala medier som pausar tiden. En gammal kollega och vän har förlorat i kampen mot den där jävla sjukdomen som så ofta vinner sina kamper. Kvarlämnade är hennes man och två söner.

Och plötligt känns alla frågor och problem som jag precis brottats med så fruktansvärt triviala. Meningslösa. Väggfärg och semesterresor. I-landsproblem. Icke-problem.

Kristina, du var en stark, positiv och minnesvärd människa. Jag kommer sakna dig. Mina tankar går till din familj.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ganska ofta det senaste året har det känts som att saker kör ihop sig. Det är föräldramöten på renoveringar på betygsättning på vattkoppor på födelsedagskalas på... och då brukar jag tänka att när det lugnar ner sig, då ska jag hinna vara så för lugn och samlad och vika kläder och gå och träna. Men sen kommer aldrig det där då. Och nu börjar jag undra om det någonsin kommer komma.

Just nu bollar vi byggare som ska komma på måndag, födelsedagskalas på lördag, födelsedag på måndag, aktiviteter som har börjat om igen, nu för alla tre barnen samt alla val som måste göras inför renoveringen. Vilket nästan är det jobbigaste med tanke på att jag är fröken beslutsångest i kubik. Kan man ha rosa vägg och röd heltäckningsmatta? Kommer man tröttna? Kommer andre tycka vi är flänga? Kommer jag tycka det är fult? Kommer det se konstigt ut med alla mönstrade fina påslakan med Mumin på?

Och när i allt detta ska man orka börja sitt nya liv med träning och mindre sötsaker?!

Likes

Comments

Eller kanske samma gamla förhoppningar som alltid. Att det är nu mitt nya liv ska börja. Igen. Att jag ska bli den där människan som jag egentligen borde vara. Att jag ska bli den där människan som inte skåpäter barnens gamla lördagsgodis när de inte ser. Att jag inte ska skrika på barnen med mitt värsta raptorskrik under den riktiga hell hour, dvs tiden från att de vaknar till att de ska till skola och förskola. Att jag ska städa och plocka undan regelbundet och diska stekpannan på en gång och inte ställa den på diskbänken och vänta på att Palten ska göra det.

Troligtvis kommer inget av det där ske. Som vanligt.

Men en sak som jag gjorde förr och som jag önskar att jag skulle börja göra igen är att blogga. Så det är detta jag gör nu. Ett försök. Vi får se hur det går. Det är fortfarande januari, så jag är fortfarande hoppfull.

Likes

Comments