Header

Hejsan!

Igår fick vi upp tidigt för att testköra Hökensås crossbana, eftersom nästa tävling är där behöver jag men framför allt brosan ha en viss koll på hur det ser ut och hur man kan anpassa sig till den. 

En bana som ger kroppen och orken en utmaning, här gäller det att ha kondition! 

Just det, jag får ursäkta att bilder tar tid och liknande, håller på att plugga till körkortet och hoppas verkligen på det bästa!!! Just nu är det de som tar tid....så till detta inlägg har pappa varit så snäll och redigerat bilderna åt mig just för att jag ska få lite mindre stress. Att blöda näsblod för att liite stress är inte riktigt normalt...






































































































Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tåget susar förbi, hundarna skäller och leker, crossar varvas ut...aa, detta är Varbergs bana. 

Klockan ringer, solen har nyss stigit upp, dags att värma upp...ksk jogga? Kaffet förbereds och frukosten dukas fram, syrran ligger fortfarande kvar och sover, latmask. 

Öppnar dörren, åh hejsan vovsingar! Tar på skydden och börjar stretcha inför träningen. 

Varv efter varv, lär känna varje kurva, varje spår, varje hopp. Komma ihåg det viktigaste och gå ut ifrån det. Ta in ny information, bearbeta den och utvecklas. Gör om samma sak tills allt sitter. 

Föräldrar och barn flockas längst depå och gåbana, alla vill ju se racet. Händerna för munnen, uppspärrade ögon och stel i hela kroppen. Men alla är inte så spända, vissa föräldrar ser banan och klappar när deras barn kommer förbi. Tar in information, bearbetar och utvecklas. Samma arbete fast i olika vinklar. 

Barnen cyklar runt och hoppar av spänning. De hejar på sin favorit förare, skriker dens namn. Klappar händerna, pekar och är med i varje detalj. Om inte barnen är de bästa supportrarna så vet jag inte vad. 































































































































































































 

Likes

Comments

Kvällen innan, skratt och bus över lägret. Cyklarna är placerade lite vart som om inte i en stor hög utanför en husvagn eller husbil. Grillen tänds på och ölen öppnas. Detta är camping-livet.

En cykelbana, självklart ska pappa showa. Hopp hopp, sladda lite extra i kurvan. Haha farsan föll, rätt åt honom! Dags för mig att visa hur det ska gå till. 

Föräldrarna placerar sig i grupper, barnen som är med kurar in sig i filtarna. Skämt och historier dras, ögonen fylls med glädjetårar. I detta umgänge trivs man, det är här man vill vara. Imorgon är en annan dag men ikväll ska vi njuta. 

En tävling utan dessa kvällar är inte samma sak, jag tror nästan att umgänget lockar lika mycket som att komma i mål. Vänskap, det är den som gör att vi kan utvecklas och våga mer. Utan vännerna hur skulle det vara att komma in till depån utan att få en klapp på ryggen och gratulationer? Det hade ju varit tomt utan dem, det hade inte varit samma sak. Med dem är tävlingen mycket roligare! 
























































































Innan start, va nog bästa platsen

Likes

Comments

Skydd...skydd, har ja alla på? Nacken, check! Bröstkorgen, Check! Armbågarna och knäna...."klapp klapp", jajamen de är på! Ryggplattan, självklart! 

Stövlarna förs på och hjälmen med, pustar ut och andas snabbt in igen...måste ha syre, behöver tänka klart. "kommer du?" En snabb nickning  på huvudet och reser sig samtidigt. Hjälmen placeras i handen, dinglande längst sidan. Stolta steg, häng inte, dags att bevisa vem som är nummer ett.

En klapp på ryggen, tack pappa, en kram, tack mamma! 

Blundar en stund, suger in alla känslor och impulser, var förnuftig men en djävul på gasen samtidigt! 

Hmm...ska ja placera mig här? Nää...här! Trampar ned marken, kämpa för det bästa underlaget. Blicken förs upp, en stund av njutning men ändå rädsla och respekt, lugnet innan stormen. 

"Ta era platser", kicka igång monstret...placera sig...se den gröna flaggan passera förbi...position!! Race!!!

Alla sinnen är på full spänn, musklerna känner av de statiska rörelserna...andas tung...men ska först!! Ska förbi!

Depån, mamma viftar armarna, pappa gasar i luften. Tiden börjar ta slut, kom förbi kom förbi!

Innerkurva, gasa dig ut. Stå upp, hoppa och landa säkert, inga olyckor idag. Gasa på rullen, stumma och bromsa det finns inget annat alternativ. 

Målflaggan viftar i luften, depån är fylld med leenden eller så visar sig besvikelsens fula ansikte. Oron rinner bort från kroppen när deras barn passerar mållinjen. Famnarna öppnar sig medan bena springer mot förarna. "Va duktig du var!" Tack pappa. "Så skönt att du är oskadd, verkligen toppen kört!" haha, bästa mamma då! 

Ett race, tusen känslor och miljoner intryck. 
























































































Likes

Comments

Tävlingsdags, upp tidigt på morgonen för att förbereda crossen och skaffa kontroll på nerverna. Solstrålarna smeker ärmarna och ögonen sluter sig en aning när blicken förs ut mot banan. Farsan hoppar nästan fram, nervös? Ivrig? Eller bara taggad? Mamma står i det lilla köket, fixar macka efter macka som på beställning. Hon liknar en kock på restaurang när hon fixar för att pojken ska bli nöjd. 

I husvagnen ser jag ut på de som snart ska ut på träning...leendena är uppe vid ögonen, inga ben är stilla men mitt i allt fanns ändå lite allvar i blicken. Händerna rörs och skakas om, måste göra något när nerverna är på språng.

Stuts stuts, skaka om huvudet...dags för grinden! Papporna kommer bredvid föraren med hojjen längst deras sida, föraren ser sig runt omkring, vilka ska bli taga? Vilka ska komma sist? Vilka ska jag komma före? 

Solen lyser starkt fast klockan bara är tio, svettdropparna formas redan vid grinden. Rakt fram, en kurva...den ska jag klara av! Blickarna förs från vänster till höger, kollar en gång till. Den gröna flaggan förs förbi framför skärmen, nu är det allvar! 

Föräldrarna står i depån, nästan tuggar på sina naglar...eller ja, vissa gör ju det. Håller andan när starten går, pustar ut när kurvan är tagen, ingen ramla! Blickarna är spända, hur ligger mitt barn till? Kör förbi! Du klarar det!! 

Temperaturen stiger, hjälmen, dräkten, allt blir ansträngande. Några varv kvar, kämpa! Hur ligger jag till? Aha, tack farsan! Vågar jag gasa det sista? Gör det! 

Att tävla är inte bara att köra. Mycket är ju kommunikationen mellan förälder och barn, hur mycket man vågar, hur mentalt förberedd man är. Att alla vågar är mig mycket imponerande, deras mod och styrka syns igenom varje gång de kör ut till sin plats på grinden och tittar upp. Det är som att personen säger "Jag är redo" utan att ens öppna munnen. 

Hallandia var en bana som visade att de var en plats att ha tävling på, en ordning och struktur som var passande för många och banan var verkligen i toppskick! Ett ställe som är värt att besöka igen! 
































































































































































































Likes

Comments