Texten skrev jag i söndags, den 29:e Oktober och det var då jag träffade honom en sista gång. Idag är det ett år sedan han gick bort och det känns så konstigt att säga, att inse, att behöva förstå. Jag inser också att jag idag fick uppleva dagen så som den skulle vara om samtalet inte kom på morgonen; jag skulle gå till skolan, ha en halvdag i aulan för att sedan åka hem, laga mat, behöva packa upp min väska men inte känna en anledning då jag snart skulle/ska hem igen, se grey´s på tv:n. Mitt schema och rutinerna idag såg precis ut så som det gjorde den onsdagen för ett år sedan, förutom att då kom ett samtal på morgonen om att morfar gått bort, bokande av tåg senare under dagen för att åka hem och gråta tillsammans med mamma i soffan samtidigt som hon berättade för mig och min bror hur fint det sista var, hur han var omgiven av närmaste familjen och sin älskade fru. Hur de fick gott om tid tillsammans med honom, att de bar ut honom från huset i lugn och ro, med respekt, utan att stress; för att kunna ge sina sista hejdå.
Idag tänker jag på morfar, och för en liten stund kändes det som om han var bredvid mig. På väg hem från skolan kände jag ett tryck runt min hand, den handen han höll en sista gång. Den borde varit kall, för min andra hand var ju det, det var ju kallt ute för mina bara händer. Det kändes som han tryckte till lite, så som han gjorde, jag tryckte tillbaka och det höll sista delen av min promenad fram tills jag gick innanför dörren. Jag vet inte vad jag tror, men jag vill någonstans tro att ens närstående som gått bort kan visa sig på ett sätt, eller det ena. Vad tror ni?
