Header

Mina känslor har aldrig blivit validerade för någon under min uppväxt.

Jag minns inte riktigt första gången jag kände mig ovaliderad, men jag minns en händelse som fick mig att känna mig så ovaliderad att jag fick en utav mina första panikattacker. Hela familjen + min systers dåvarande pojkvän spelade ett spel på mobilerna. Man kunde se varandras poäng, hur långt man kommit och hur man hade klarat spelet. Jag minns att jag hade klarat en särskild grej och fått många poäng. Jag var glad och stolt över att berätta det. Men när jag berättade det för alla som satt runt matbordet i köket så minns jag att pappa sa ”jaha...” och de andra sa ingenting. De fortsatte att skratta och prata vidare. Och när min systers dåvarande pojkvän sedan klarade samma sak blev alla så imponerade och satt hur länge som helst och prata om det. MEN jag var som osynlig, att jag hade klarat något, det var obetydligt, jag var obetydlig.
Sådana småsaker hände ofta under min barndom, det kunde handla om allt från ett spel, till vilken maträtt vi skulle äta, det jag sa var alltid obetydligt och alltså var jag obetydlig.

Första gången jag undrade om jag var på riktigt, kalas med släkten. Jag satt alltid med min mamma, jag var rädd för att sitta vid barnbordet. Det var alltid besvärligt att jag ville sitta vid mamma. Men trots att jag fick sitta vid mamma kände jag mig osynlig. Ser dem mig ens? Det var min fråga så många gånger. Jag kan gå på stan än idag och tänka att jag är osynlig. Jag kan känna att jag ser alla men ingen ser mig.

När började jag först tro att jag inte var värdefull?
Jag har nog aldrig känt mig värdefull, så att den frågan går inte att svara på. Mina syskon har alltid varit mer värdefulla, min pappa har varit mer värdefull, mina tankar, åsikter, vilja, drömmar har inte betytt något, alltså betyder inte jag något. Jag är inte värdefull.

Jag hade önskat att mina föräldrar hade erkänt att det är inte mig det är fel på. Jag önskar satt de förstod att de var för unga när de fick barn, att de inte var redo. Att de hade behövt reda ut sina problem innan de satt mig till värden. För det är inte mitt fel att jag har panikångest, ångest, rädsla för att göra saker, tycker illa om mig själv, det är inte mitt fel. Jag önskar att det var mitt fel, jag önskar att jag kunde vara som mina syskon och springa med skygglappar för ögonen och gå vidare. Men jag är inte som dem. Det önskar jag att mina föräldrar hade erkänt.

Smärtan att bli ignorerad när jag var sårad den var hemsk, den fick mig att känna mig osynlig återigen. Den blev ignorerad på ett sätt som ”jaja, men nu får det räcka.” Det var som om att det var jobbigt att jag var sårad, att det var jobbigare för dem än för mig.

De hade ju aldrig lyssnat på mig, eller tagit hänsyn till mina behov så jag har alltid tagit för givet att de inte hört mig.

När jag blev sårad så bad aldrig någon om ursäkt till mig. Och mina föräldrar stod aldrig upp för mig för att någon eller dem skulle be om ursäkt. Det kändes som att jag inte var värd att få en ursäkt.

När jag grät så frågade min mamma vad det var, svarade jag inte direkt blev hon arg på mig, vilket ledde till att jag inte vågade gråta inför min mamma.

Jag visste att det inte var tryckt att uttrycka mina känslor för att alla pratade alltid bort dem som om att de inte var någon prioritering vad jag kände.

Just idag i mitt 19åriga jag så tillåter jag mig själv att känna mina känslor, för dem betyder något som jag måste lyssna på, annars skulle jag inte känna dem. Så jag trycker inte ner och gömmer mina känslor som jag har gjort. Jag lägger dem inte åt sidan längre.

Jag har alltid tänkt att om jag dör så kommer ingen att sörja mig. För jag betyder inget. Jag är inte på riktigt, för ingen tycker att jag är viktig, ingen ser mig, ingen bryr sig om mig och tänker på mina behov.

Jag var ett kolikbarn när jag var liten, jag skrek något fruktansvärt har jag fått berättat för mig. Men mina föräldrar brydde sig inte tillräckligt för att kolla upp sådant. Min mamma brukar också säga att ett barn kan ligga i sin säng och skrika ett tag, som mamma behöver man inte springa dit direkt. Jag undrar hur många gånger jag som bebis låg och skrek, behövde en förälder men de var för upptagna för att kolla vad jag faktiskt skrek över. De reagerade inte allt när jag hade ett behov.

Hur känner jag mig när jag inte kan berätta sanningen för någon?
Så himla oförstådd, dum, konstig, självisk, förvirrad.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Precis käkat frukost i sängens efter att skjutsat R till hyrbils stället. Känner mig riktigt seg idag och tankspridd. Ont i huvudet för att jag kommer på mig själv spänna käkarna hela tiden. Borde ge mig ut för vår dagliga promenad med det är så kallt! Alltså ni hör ju hur gnällig jag låter...

I tisdags så hade vi iallafall clinik med Tiger of Sweden på jobbet. Mycket lärorikt och jag verkligen älskar att ha dessa kvällar med massa massa info om det jag tycker så mycket om. Vi blev även bjudna på sushi vilket var så gott så.

Igår fick jag även hoppa in och jobba lite, förmiddagspasset för ovanlighetens skull. Mysigt att öppna butiken faktiskt men föredrar helt klart att köra stängning.

Snart ska jag ge mig iväg till Nyköping för terapisamtal. Så skönt ska de bli. Senast igår kväll låg jag och grät för att jag känner mig så tom och ensam.

Likes

Comments

Varje morgon går jag upp vid 8, isch ska jag säga. Klockan ringer då iallafall, jag tar tempen, sen ibland blundar jag en stund till eller kollar i mobilen. Oftast går jag upp direkt för Peg tassar omkring på golvet i en evighet..

Sen går jag/vi direkt in på toaletten, (Peg kan morgonrutinerna utan och innan, så hon följer alltid med,) kissar, tvättar ansiktet, smor in ansikte och händer. Klär sedan på mig och går ut på en 3km lång morgonpromenad med Peg.

När vi kommer in fixar vi frukost, myser i soffan.

Och idag ska jag städa ordentligt! Peg fäller som satan och det finns typ inget jag mår mer dåligt av än när det är smutsigt/stökigt runt mig. Så en välbehövd städdag blir det idag! Men först ska jag borsta Peg!

Likes

Comments

Bakade denna skönhet igår och den blev amazing!
Smakar mycket choklad, innehåller endast 5g sockerarter, lagom kladdig och den är superfin!

Receptet kommer här:
3dl mandelsmör
1,5dl kikärtsspa
1tsk vaniljpulver
3/4dl vetemjöl
1/5dl kakao
1/2dl ljus fiber sirap
1tsk salt
50g 70% mörk choklad

Man blandar ihop alla ingredienser (förutom chokladen) i en bunke. Hakar sedan chokladen och strör över. Ställer in i ugnen på 175 grader i 8 minuter. 10-12 minuter stod det i receptet men vår ugn överbakar alltid alla kakor så 8 blev bra för att få den kladdig! Lät den sedan svalna i kylen. Simpel att göra och väldigt god!
Går även att byta ut vetemjölet till havremjöl för att få den glutenfri.

Dela den i 12 och en bit innehåller 159kcal.

Likes

Comments