Som jag nämnt tidigare insåg jag i början av 2019 att det jag länge drömt om rent yrkesmässigt inte längre är någonting jag vill. Nämligen att arbeta inom ambulanssjukvård. Att komma till det stadiet och låta det landa hos en själv, är ganska tufft. Jag har ju valt gymnasieinriktning och valbara kurser efter det. Men i en handvändning började jag att kolla runt på utbildningar och söka icke-vårdrelaterade jobb. Jag har hittills varit på två intervjuer och väntar på besked. Det känns helt galet och jag ser verkligen framemot vad framtiden har att erbjuda mig!
Efter ett besked jag fick igår av kommunen kunde jag meddela min chef att jag kommer tacka nej till fortsatt vikariat inom hemtjänst. Min fasta grund sedan 1,5år tillbaka. Så den 1:a April kommer jag att bli timanställd igen och det känns verkligen så himla rätt. Jag måste ge mig själv tid att bli frisk och jag vet att det kommer påverka mitt mående positivt genom att själv kunna påverka mina arbetstider. Med andra ord ger jag inte upp om äldreomsorgen (riktigt ännu) oavsett hur det går med jobben jag sökt. Och det bästa av allt är nog att jag i samband med detta kommer att börja arbeta på äldreboende igen! Nu är det dock 2,5år sedan jag arbetade inne sist men under denna tid har jag ett flertal gånger saknat det. Det har sin charm och det är ett helt annat tempo, vilket är främsta orsaken till bytet. Men jag vill också minnas att det kan vara riktigt mysigt. Man äter tillsammans, gör aktiviter såsom måla naglarna / ser film/ bakar/ promenera. Jag minns särskilt på helgerna att vi brukade göra marängswish, sätta fram godis & chips, lite extra gott att dricka och se på olika tv-program, såsom Talang, Idol, Let’s dance. Och att man har tid att sitta ner tillsammans. DET är kvalité som är oslagbar!
Men innan lugnet kan intas måste jag berätta för alla kollegor och kunder. På morgondagens möte ska jag berätta för alla. Tror att hela gänget kommer bli förvånade, jag har ju inte pratat med någon om detta. Inte bollat det med någon eller gett minsta tecken på det, just för att det inte varit helt säkert då jag behövt få klartecken från de högre cheferna inom Hemvårdsförvaltningen. Men nu så, nu är det dax att släppa bomben.. Om tre veckor börjar ett nytt kapitel! Wohoo!
