Lyssna nästa gång.

Fina fina axel. Ibland vet jag knappt ens var jag ska börja skriva, när jag ska skriva om den. & därför är det allt mer sällan jag gör det. Trots att axeln just nu påverkar mig väldigt mycket, så är den en väldigt liten del av mitt liv. Axeln är inte mitt liv & det kommer den aldrig någonsin bli, men den är en del av livet & därför vill jag att det ska bloggas lagom mycket om den. Inte för mycket.


Men i söndags fick jag spel på den. Vi klev in genom dörrarna för att hinna bort till Nellie & ge henne en stor kram innan hon återvänder tillbaka uppåt i Sverige. Påväg dit råkade axeln knuffas in i en dörr, någon trängde sig förbi oss. Efter cirka en timmes försökande med att få rätt axeln, åkte jag & Dennis till akuten i Malmö. Tårarna rann & handen var fläckig & fy f*n vad ont det gjorde.

Sjuksköterskorna i receptionen var helt fantastiska & inom några minuter fick vi kontakt med läkarna. Läkaren befann sig bakom en disk (där personalen satt) & jag & Dennis stod givetvis på den sidan där patienterna ska stå. Jag stod med kläder på, tårarna rann & det bultade i armen. Läkaren kommer fram efter att sjuksköterskan sagt till & utan att känna på axeln, eller ens lyfta på ett klädesplagg säger hen "axeln är inte fel". Jag kan inte beskriva känslan inombords. Jag drogs tillbaka till september 2015, när en annan läkare nere i Malmö sa exakt samma sak & vi trodde på det. Jag gick ju med axeln fel i 258 dagar på grund av den felbedömningen & jag vägrade riskera något liknande igen.

Jag sa klart & tydligt att den visst är fel. Vi fick ett rum, jag fick en skjorta & så en brits som sjuksköterskorna redan hämtat. Och när jag la mig på rygg blev det så tydligt att axeln var fel. Det var skrattretande att en läkare kunde säga att den var helt rätt, varken subluxerad eller luxerad.

Men sen kom läkaren in i rummet. Hen pratade om morfin & muskelavslappnande, vilket jag inte ville ha eftersom det kan påverka lederna negativt & jag ville vara helt medveten när de grejade med axeln. Iallafall, jag fick en nål i armen utifall att & efter ytterligare en diskussion med läkaren blev det muskelavslappnande & morfin. Jag sa att jag litade på hen & om det var för min axels bästa så fick det bli så, men om det handlade om smärta så kunde jag lika gärna hantera det utan.

Läkarna försökte dra rätt axeln, men gav upprätt så fort & jag kördes ut i väntrummet. Hen erbjöd röntgen trots att jag sa att det inte var aktuellt. Tillslut fick pappa ta över på telefon. Varken mina eller Dennis ord verkade spela någon roll. Läkaren kom tillbaka & sa att eftersom det inte blev någon röntgen kan vi lika gärna åka. Vi ifrågasatte varför de skulle röntga & vad skulle hände efter röntgen? Ingenting.

Axeln gjorde fortfarande fruktansvärt ont & när läkaren uttalar orden ni kan gå nu bröt jag ihop totalt & mina ord kom inte fram. Jag menade på att de inte kunde släppa hem mig såhär. Axeln var KATASTROF, smärtan fruktansvärd & morfinet gjorde känslan i axeln annorlunda så jag visste inte hur jag skulle hålla den rätt. Dennis satt på en stol bredvid mig & pratade med pappa. Läkaren kände på mina fingrar. Jag kände ingen beröring i lillfingret & när jag beskrev min känsla i handen menade hen på att det kallas för domningar, "förmodligen på grund av att nerver är i kläm". Jag bad hen om att iallafall tejpa axeln , men det var inget som de gör där fick jag till svars. Dennis som hade lagt på med pappa, menade på att till och med han kan ju tejpa en axel. Läkaren gick iväg, hämtade en tejprulle & gav den till Dennis & sa att vi kunde gå in i rum 30 för att byta om innan vi åkte hem.

Vi åkte därifrån. Mamma & pappa mötte upp oss en bit påvägen & senare på kvällen fick de äntligen rätt axeln. Jag klagade på att det gjorde lite ont i högerarmen & då visade det sig att sjukhuset inte ens hade tagit ut nålen ur armen..

Fy f*n för den kvällen. Tårarna rann oavbrutet. Jag kände mig totalt förolämpad av behandlingen. Jag var trött & ja, allt kände bara kaos & det gjorde ont. Axeln gjorde ont, men ondast av allt var att jag inte kunde följa med på kvällens planer. Jag vet ärligt inte när jag senast var så ledsen, men idag mår jag bättre & därför kände jag för ett blogginlägg nu. Livet ändras hela tiden. Det går upp & ner. Jag är knappt ens ledsen över besöket längre, idag är jag mer arg & frustrerad. Och jag är otroligt glad för att Dennis fanns där, hela tiden. & att mamma & pappa fanns där ett samtal bort när läkaren inte ens lyssnade på oss.

Jag vet att axeln kommer bli världsbäst igen. Jag VET det. Just nu är det lite kämpigt, men vi kommer kämpa på. Jag ska vila, men jag vill också träna den för att hålla igång de muskler som svarar. Jag är SÅ taggad på en världsbäst axel & tänk, om några veckor/månader är detta historia. <3





Gillar

Kommentarer