Jordens lyckligaste 21-åring, med eller utan ärr

Söndag - solen strålar och våren är minst sagt här. Temperaturen visar närmare 15 och jackan är kvar i lägenheten.

Vi hade en bra valborg. Vi hängde med några kompisar, till mesta dels utomhus och sen sov Axel och Emilia hemma hos oss. Kvällen slutade i lagom tid och igår hade vi en ren mys-fixar dag. Vi håller på att fixa åt det lilla livet som kommer om några veckor. Vi längtar något extremt. Båda två. Varje dag och minut är nedräkning.



Valborg är något den tidpunkten på året där jag känner mest tacksamhet. De första dagarna i maj var tuffa dagar för några år sedan. Det var den tredje maj 2016 som axeln opererades för första gången, på väg upp till Uppsala fick vi veta att en nära anhörig hade somnat in. & sen 1:a maj 2015 låg jag inne på akuten. Mamma och jag hade varit där hela eftermiddagen, men framåt kvällen valde läkarna att lägga in mig. Emilia och pappa mötte oss uppe på barnkliniken, Emilia höll vars en McFlurry med chokladsås och så hade hon på sig matchande pyamas. Jag hann inte äta upp min glass, innan tummen hoppade ur led igen. Jag och pappa gick ner på akuten igen, där läkarna stod redo. Den där natten var nog min livs värsta natt någonsin. Det blev kö på akutmottagningen. Patienter började knacka på inne i vårt rum, där jag, pappa, läkare och sjuksköterskor var. Sjuksköterskorna provade att gipsa, men vid sjuttonde gipset gav de upp. Smärtan var något av de värsta jag varit med om och tillslut ringde CSK ner till Malmö för att berätta att de skickade ner mig med ambulans dit. Malmö nekade. Vi spenderade hela natten tillsammans i detta sjukhusrum inne på akuten. Så gott som hela kroppen var ur led - alltifrån käken, höften, foten, tummarna osv. Jag fick smärtstillande, som inte bet och jag minns att sjuksköterskorna sa till pappa att upprepa till mig att inte sluta andas. Och det gjorde jag inte. Pappa och Emilia åkte från sjukhuset vid halv fyra, då tog mamma över. Hon och en sjuksköterska turades om att hålla tummen var 45:e minut, hela natten innan vi tillslut kom ner till handkirurgen som akut-stelopererade båda tummarna måndag den 4:e maj. Då hatade jag Malmö stad. Jag tyckte det var en tragisk stad, full av en massa hemska byggnader och staden osade sjukhus. Idag, sex år senare är jag världens lyckligaste 21-åring och tro det eller ej, men idag spenderas nästan varje dag i den där staden - frivilligt. Livet vänder. Och saker händer.

Gillar

Kommentarer