Jag kommer inte ge upp


Igår var jag hos tandläkaren och lagade min tandställning. Sen skulle jag till sjukgymnastiken, men innan dess var jag hos Sanna på Face it och fick mina ögonbryn plockade och mina ögonfransar färgade. Kan ju inte sminka mig nu och hon är såå duktig på det!  Precis när jag ska tacka och gå vek mitt ben sig. Det kändes som om något smällde till i benet, men allt gick så fort att jag inte hann uppfatta var det smällde. Som tur var så var det en vägg bakom mig, så jag hann bara ta emot med höger arm. Tummen fick en smäll, men den mår bra!  Och min axel klarade det. Iallafall, mitt vänster knä började hoppa ur led och jag hade ont. Först blev jag chockad, sen fick jag ont och skämdes över att jag föll ihop. Mamma ringde min sjukgymnast. Det var en stund kvar till mitt pass, men hon tog emot mig direkt. Både mamma och min sjukgymnast menade på att jag skulle åka rullstol, men jag tvärvägrade. Mitt vänsterben var typ bakåt vänt och jag kunde inte stötta mig på det, men jag vågade inte sätta mig i en rullstol. Min sjukgymnast kände på benet och knäet var mycket lösare. Det fanns inget riktigt stopp i det.. Vi blev skickade till akuten och jag fick ge mig och motvilligt satte jag mig i rullstolen. Läkaren på akuten var den läkare som skickade hem mig med axeln ur led i februari. När hen kom in och presenterade sig sa jag "Vi har redan träffats. Du skickade hem mig med axeln ur led." Hen visste precis vilka vi var och frågade hur allt hade gått. Pappa var väldigt tydlig,  men han berättade det kort. Iallafall, än en gång kände jag att jag kunde ha varit utan läkarbesöket. Jag fick INGEN hjälp. Läkaren ringde min läkare och båda två la över allt på min sjukgymnast. Läkaren sa att mitt korsband inte var i led (!?!) och att jag ska få ett återbesök hos min läkare inom de närmsta veckorna. Så länge skulle jag träna knät. Jag frågade om jag fick belasta knät, men det visste de inte. Så jag frågade om vi skulle röntga knät, men det visste de inte heller. Enligt läkaren så var det upp till min sjukgymnast om jag fick belasta benet eller inte. Asså på riktigt, jag blir så trött på denna läkare!  Vi hann inte knappt komma ut från akuten innan jag ringde min sjukgymnast. Jag berättade allt, men nu var jag inte längre lika ledsen. Jag tycker att läkarnas bedömning var skrattretande så jag orkade inte ens vara ledsen. Läkaren hade inte ens tittat om jag kunde stå på benet!?!Min sjukgymnast gav sig inte. Hon och pappa försökte få mig att gå på benet. Mitt ben ville flyga bakåt så min sjukgymnast höll knät och pappa höll i mig, sen försökte jag gå. Tillslut ringde min sjukgymnast upp min läkare. Jag kunde ju inte lämna sjukhuset sådär. Vi fick en remiss till ortopedtekniska - där man kan fixa knäskydd. De var lika fantastiska som vanligt och fixade ett knäskydd som gjorde att knät inte kan flyga bakåt. Jag ska till sjukhuset på fredag igen och då ska jag träffa min sjukgymnast, sen får vi se vad som händer. Allt känns så overkligt att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara hur jag känner. Vad det än är som har hänt så ska jag fixa det. Det finns ingen kroppsdel som vi inte har klarat av att fixa. Jag skulle vilja lova er att mitt knä inte kommer opereras, men jag har lärt mig att det inte funkar så. Jag kommer ge allt jag har och allt jag kan för att slippa operera knät, mer än så kan jag inte säga. 

Gillar

Kommentarer