Just nu sitter jag i soffan. Dricker te & ligger nerbäddad under täcket. Egentligen hade jag tänkt sortera ut min pyamas-låda, men så fastnade jag här med olika saker. & på måndag drar skolan igång igen, så jag tror en vilodag passar perfekt.

Jag håller på & framkallar bilder från 2020. & hjälp vilket år. Min kamera rulle innehåller just nu 20 000 bilder. GALET. Men jag fastnade lite extra på en bild från den 2 oktober. Den där veckan är verkligen ett klockrent bevis på hur livet verkligen kan vända. 21.22 har jag en bild på mig & fina Sandra. Lyckliga & paljetter i ansiktet. Bilden därefter är en bild med rosiga kinder, glansiga ögon efter noll timmars sömn & en axel som bara skriker fel. Usch. Jag ryser av den dagen. Verkligen ryser.

Jag har börjat drömma mardrömmar igen. Om honom. Om smällen. Om hoppet. Om ljudet. Om smärtan. Telefonsamtalet till mamma & pappa. Sandras kram ute på grusplanen & hur både mamma & pappa kom rusandes. Emilias skrik när informationen nådde henne. Fyf*n. Livets värsta stund enligt mig. Någonsin. Absolut inte livets sämsta dag eller kväll, för livet lekte verkligen innan & nu leker livet igen, men just där & då. Aldrigmer.

Nåja. Nog om axeln. De senaste dagarna har verkligen bara sprungit iväg. På riktigt. Det känns knappt som att dagen ens har hunnit börja ordentligt förräns den varit slut igen. Vi har hunnit städa ut julen, grattat Viktor, lagat mat, tränat & umgåtts med familjen. En bra kombination.

& idag började skolan igen. Jag är faktiskt taggad. Det är nya kurser nu & majoriteten av klasskompisarna också för den delen. Jaja, nu ska jag & mamma ut på en promenad. Vädret ropar storm, men jag är rastlös! & det är få saker som slår en riktigt mysig promenad med mamma. <3