Mitt i allt annat tråkigt som händer i världen så finns axeln. Den som annars gjort livet mindre roligt gör nu livet ännu roligare. Jag känner mig lycklig. Ni vet sådär lycklig att man nästan spricker

I helgen råkade jag stänga en bildörr med den armen. & jag kommer på mig själv med att säga ”aj” fastän det knappt gjorde ont. & det gör mig typ glad. Att axeln fortfarande säger ifrån innan det hinner bli för mycket så jag hinner sätta stopp.

Från att ligga på ett uppvak, en sjuksköterska som räknar pulsen, en annan som säger till pappa att han måste hålla koll så jag andas. En läkare som håller koll på maskinen ovanför & pappa som tar tag i min hand & säger till mig att jag inte får glömma bort & andas.
Till att sitta här. Ute i solen, pluggböcker på bordet, bilder från gårdagens promenad med en kompis i telefonen & ingen axel ur led. Den känslan är sjuk.

Idag lär jag ha svårt & fokusera. Hela jag är full med fjärilar & massa lycka. Min älskade älskade axel. Fem års kämpande & på måndag ska jag helt plötsligt försöka göra en armhävning? Jag nöp mig själv i armen påväg hem från dagens träning. Alltihop känns som en dröm.

Aldrig mer som bilderna ovanför. Aldrig någonsin. & jag kan inte låta bli att le när jag ser bilderna. Allt är historia. Historia på riktigt.

Resan är långt ifrån slut. De räknar ett års träning till innan axeln är som vilken axel som helst. Jag tycker att axeln är drömbra, sen ser jag såklart själv att jag fortfarande inte kan riktigt allt. Men jag kan mer än jag kunnat på 5 år. Nu kan jag äntligen dricka, jag kan dela maten med två händer, jag kan hålla min glass med vänsterhanden, jag kan vinka lite lätt & jag kan krama tillbaka folk som kramar mig.