Fina läsare. Fina tisdag. Fina blogg. Vi har lämnat Jönköping & närmar oss Skåne . Jag har hunnit slänga iväg några sms om att vi är påväg hem & smset till Nellie beskrev mina känslor just nu ganska så bra ”Herregud vad glad jag är!!! Vi är påväg hem nu & läkaren pratade inte ens om att sätta kniven i den igen, det är träning som gäller & axeln är absolut inte körd. Både ***** & **** var inte oroliga, så jag är inte heller rädd längre. Jag är så så så glad”

Besöket gick bra. Läkaren & sjukgymnasten tog sig verkligen tid & hade full förståelse. Alla höll väl med om att det är tråkigt att axeln hoppar till igen , men smärtan är under kontroll.
De första tio milen i bilen var enbart glädje. Samtidigt så känns det lite sådär när axeln glider till här i bilen. Såklart känns det inte kul att man inte kan göra mer just nu, samtidigt så är jag inte villig att lägga mig under kniven igen. Det är träning som gäller & det kommer ta tid! Lång tid.

För att sammanfatta hela besöket så går det inte att göra mer med axeln just nu. Operationen är gjord & axeln har börjat röra på sig igen. Det går att stoppa med träning, men det tar tid att bygga upp rätt muskler & att få rätt muskler att samarbeta. Jag tycker det är tråkigt om axeln ska fortsätta glida till varje dag, samtidigt så känner jag mig trygg & betydligt gladare igen. Vi är i trygga händer uppe i Jönköping & fast allt kändes hopplöst igår så känns det bra idag.

Axeln får anpassa sig efter mitt liv, precis som jag skrev igår. Och jag kommer inte låta den ta över & inte falla tillbaka i gamla mönster där livet handlar om axeln. Livet handlar om mig. Axeln är en del av det, men en väldigt liten del.
Jag ska hem, byta om & fira valborg tillsammans med kompisar. Jag missade tåget till Lund på grund av besöket i jönköping, så nu ska jag istället fira Nellies födelsedag hemma i staden & sen ikväll drar vi på fest. Livet är ändå rätt så bra, eller vad säger ni?

Jag har förflyttat mig från mamma & pappas säng till en solstol här ute. Gått & tagit lite vatten. Någon macka till lunch & ännu mer vatten. Ingenting smakar som vanligt. Men jag behöver energi för att kroppen ska orka med axeln.
Just nu är jag tacksam för att jag har lärt mig stänga av känslor & smärtor. Smärtan finns här, men jag kopplar bort den. Jag lärde mig koppla bort smärtor redan som elva åring. Det är både för & nackdelar med det, men när det redan gör ont inombords orkar jag inte med smärtan utombords också.
Helt ärligt så är jag inte världens stabilaste just nu. Jag är fruktansvärt ledsen på axeln. Framförallt besviken. Axeln kommer påverka mitt privat liv imorgon & jag vägrar ställa in mina planer fast jag vet att axeln behöver trippen till Jönköping. Vid elva tiden var jag så frustrerad & medans tårarna rann ifrågasatte jag mamma & pappa med varför jag aldrig kan få ett normalt liv & följa kalendern för en gångs skull. Vilket egentligen var ganska överdrivet sagt för jag har verkligen levt livet efter att axelskydddt togs av.

Smärtan inombords är bland det sjukaste jag varit med om. Tårar har torkats bort från skärmen flera gånger. Jag vet inte om jag någonsin har varit såhär ledsen innan. När jag satt i entrén på sjukhuset efter dagens träning kändes det som om hela jag skulle gå sönder. Som att jag skulle splittras i tusen bitar.

Min vänsteraxel har legat subluxerad i över två timmar. Jag fick lägga mig på rygg & sjukgymnasten höll axeln en bra stund, i hopp om att den skulle lugna sig. Besvikelsen när jag reste mig upp & den fortsatte hoppa är inte ens något att prata om. Jag vet inte alls var jag ska ta vägen. Jag har fått tag på Jönköping. Läkaren & sjukgymnasten är lika underbara som vanligt & jag fick en tid redan imorgonbitti klockan 9 när dem båda är i där.

Men det är nästan ett dygn dit. Axeln blir värre & värre. Varenda minut känns ett steg närmare operation. Jag tror inte det är helt kört för axeln. Men om inte axeln ligger på plats ikväll tror jag det är för sent. Om det inte redan nu är för sent.

Jag önskar av hela mitt hjärta att axeln hittar tillbaka. Jag orkar inte detta en gång till.