Att vakna av smärta är något som jag tack och lov inte längre är van vid. Men idag 06.02 vaknade jag av att kroppen gjorde ont. Det kändes som att varenda kroppsdel var ur led, men givetvis var allt på plats.
Jag gick upp, bytte om & fixade mig inför skolan. Tog det i några steg för att orka & "väcka" kroppen. Skrev till kompisarna att jag var påväg. Startade musik & jag kände verkligen att livet lekte trots smärtan. Men smärtan i axeln var för hög. Jag kunde inte få med axeln riktigt. Kanske är det huvudet som stänger av på grund av smärtan. Jag vet inte. Jag vände & gick in med tårar i ögonen.
Det är känslan av att känna sig fri & sen helt plötsligt fångad som gör mig ledsen. Fångad i sin egen kropp. Allt är SÅ perfekt egentligen. Fåglarna kvittrar utanför & solen skiner. Jag har längtat till idag för att återgå till vardagen. Och sen så händer detta. Klart som f*n att det gör ont. Ont att behöva sitta kvar hemma när dörren stängs igen. Jag vet att jag kanske hade kunnat gå till skolan. Jag kan stå ut smärta. Men jag vet inte hur jag får det sen. Kanske som en kniv i ryggen. Jag är fruktansvärt ledsen just nu & det känns som insidan gått i tusen tals bitar. Jag har själv tagit beslutet att stanna hemma, ändå känns det inte bra. En dag eller mindre hemma , när jag har varit hemma från 1 oktober borde inte spela någon större roll. Men just nu gör det det.
Inget positivt eller energi givande inlägg, men allt är inte som rosa fluffiga moln. Jag får ta denna dagen som den är & sen tar jag nya tag imorgon. Kroppen sitter på plats & det är ju ändå det viktiga.

Ytterligare en dag med sol & temperaturen över nollan. Rastlös i kroppen & huvudet, men snart rullar vi in i Jönköping.

Vi ska träffa ett team som jobbar med överrörlighet & undersöka kroppen. Lite svårt att förklara, men håll tummarna!

Godförmiddag fina läsare. Solen skiner & temperaturen är över nollan. Det känns vårigt & bra.
Jag ska snart träna på sjukhuset, men jag är lite tidigare för jag har varit på ett besök hos arbetsterapeuten med tummen. Älskade vänstertumme som vi kämpar på! Den blir bara stelare & stelare. Läkarna försökte sig på att öppna upp tummen & fixa den i april förra året. Dessvärre utan något större resultat.  Tummarna har öppnats upp närmare 20 gånger & det var för mycket "kaos" inne i tummen. För många ärr. För många skador.
Jag vet andra som öppnat en dörr för mig & de är redo att sätta kniven i tummen om jag säger ja. Men jag står fast vid mitt nej. Jag och tummarna har gått igenom fruktansvärt mycket. Redan som elvaåring spenderade jag timmar & dagar som blev till veckor inne på sjukhus med tummarna.
Idag är ingen av tummarna ur led. Vänstertummen är stel. Jag vet det. Och ibland är det lite jobbigt att träna med hantlar på grund av greppet. Lite klurigare att hålla hand med vänsterhanden & man får sig ett litet skratt när jag ska göra tummen upp. Men jag bryr mig inte längre. Det är min tumme. Den stör mig inte. Jag kan använda den. Jag är inte ens nitton år & jag har redan fått kniven i så många kroppsdelar att jag slutade räkna vid 25:e gången. Jag tror vi passerade 30 i sommar & med mina drygt 30 ärr säger jag stopp. Ingen är perfekt, men jag är inte ur led något mer & det är min definition av perfekt.