Idag har varit en riktig stressdag för hela familjen. Mycket skjutsande till både skolan och träning. Jag träffade klassen idag för första gången på väldigt, väldigt länge. Och ja, jag älskade att vara tillbaka. Precis innan lektionen skulle börja bad jag pappa och Emilia att vända hemåt igen. Det knöt sig i magen och jag blev påmind om axeln så fort jag såg skolan framför mig. Men jag gick in, satte mig ner i klassrummet & sen när klasskompisarna kom hade jag glömt bort axeln. Jag stannade lite längre än planerat och ja, jag njöt av att vara tillbaka.

Sen blev det sjukhuset. Jag fick ett tumskydd för att inte tummen ska böjas mer nu när hela armen är fast i axelskyddet. Och sen blev det en lunch med Emilia på sjukhuset, innan det var dags för träning. Ikväll har vi varit och tittat på handboll tillsammans med några kompisar. Jag vågade mig ut med axeln trots att där var relativt mycket folk. Emilia gick som en riktig livvakt runt mig och de andra täckte också upp. Tack finisar.

Idag kör vi en vilodag.
Bara mys. Pyamaströja fast klockan närmar sig lunch och träningsgbyxor fast träna är långt ifrån vad jag ska göra.
Jag vaknade av en otrolig smärta imorse. Jag låg på mage, alltså på axeln. Och axelskyddet hade tryckt på revbenen. Fruktansvärt och jag vet inte hur länge jag sovit så. Usch. Dagens planer har fått ställas in och jag har fått ta en tablett smärtstillande. Egentligen skulle jag ta smärtstillande i fyra veckor, alltså till och med nästa tisdag. Men jag slutade efter bara några dagar. Ni vet ju hur mycket jag avskyr och försöker undvika det...

Jag tänkte att jag skulle försök mig på att mixa lite frukt och bär till lunch, någon smoothiebowl.
Noll inspiration. Snurrig  av smärta. Och trött. Dagen får bli som den blir och så tar vi helt nya tag ikväll.

Dagens sjukgymnastik gick bra. Vi sträckte armbågen & rörde skulderbladen. Jag känner mig betydligt tryggare för varje gång. Och nu snackar jag under tiden. Jag tänker inte bara på axeln. Just när jag ska lyfta/dra upp skulderbladet så blir jag lite osäker. Jag är rädd för att axeln ska hoppa ur led när jag släpper spänningen. Men det gör den inte. Den kan inte hoppa ur led nu.
Såklart tränade vi resten av kroppen också. Vi kunde lägga på lite mer vikt på benen och ja, allt kändes så bra. Knät är magiskt. Över all förväntan.

Efter träningen mådde jag bättre. Mamma hämtade mig & direkt när jag kom hem snörade jag om skorna igen & ställde mig på löpbandet med hörlurar & snackade ikapp med en kompis. Sen körde jag lite styrka till för benen,  men egentligen ska jag nog vila dem efter den tidigare träningen... Jaja,  det gick superbra iallafall!

Jag har gått lite på nålar idag. Övertrött och inte världens bästa tålamod. Det är väldigt mycket som cirkulerar runt i huvudet just nu. Jag tycker det är många beslut. Svåra & så ovetande om resultaten av dem. Imorgon ska jag sätta mig ner och titta över allt. Kanske får jag än en gång försöka och bata hoppas på det bästa.