Idag är en sån dag där jag bara vill spola tillbaka tiden till nioåriga jag. Jag är fruktansvärt stressad inombords och hjärtat slår i 190. Jag avskyr att det är så mycket som blir lidande pågrund av en axel. Och tanken på att vi närmar oss slutet av detta året får mig att må illa. Det har gått en hel hösttermin och jag har gått med axeln ur led sedan 1 oktober. Jag vill ha tillbaka min vardag. Jag vill ha tillbaka de gamla träningarna när jag lämnade träningen på fredagar och lyckligt kunde berätta att vi ökat belastningen på axlarna, knät och kroppen.Jag är trött på att bli ensam kvar när dörren smälls igen på morgonen och alla andra stressar iväg till vardagen. Jag är trött på att skicka till klasskompisarna att jag kommer till skolan imorgon och sen 12 timmar senare behöv skriva att jag inte kommer.

Det jobbigaste är att framtiden är så oklar. Och att jag är trött. Övertrött. Jag minns inte när jag senast sov en hel natt.

Jag skäms nästan över att skriva såhär negativt. Det är ju inget kul att läsa. Men idag känns det såhär och då får det vara så. Jag vet att allt kommer bli bra igen, men jag är trött på att vänta.

Julmusik spelas i huset. Alla är lite halvt julklädda, familjekompisar är här och det är den årliga glöggdagen. Nu börjar julen för mig. Och till helgen drar det igång med rejält julbak och julpynt.

Min axel har varit lite som ett aprilväder. Imorse var den helt okej , precis som jag skrev i det förra inlägget. Men sen när jag kom hem från träningen så kallnade armen rejält och trots filtar, kroppsvärme och varmvatten så blev armen iskall så fort jag tog bort värmen. Tillslut åkte jag ändå in till stan och det blev ytterligare en busstur. Busschauffören missade en lastbil i rondellen och tvingades tvärstanna, vilket ingen på bussen var riktigt beredd på och minst sagt min axel. Det blev ett rejält ryck i axeln och jag blev lite halv irriterad. Axeln var längre ner än vanligt några minuter efter, men sen rullade det på igen.
Det var en himla mysig lunch med en väldigt saknad kompis. Jag har typ börjat ha mobilen betydligt mer i väskan när jag träffar kompisar så därför blir det inte alltid så många bilder... Om min kompis tar en bild så kommer jag ofta på mig själv med att jag också skulle göra det ju, men annars glömmer jag det ofta. På gott och ont. Alltid kul att ha bilder i efterhand, men samtidigt kul att bara vara.

Jaja, efter en stund i stan tog vi bussen hemåt igen. Lagom för min axel som började göra ont. Väl hemma började axeln bli iskall igen och det gjorde väldigt ont i den, så det blev en stunds vila. Jag har själv gått i vågor idag, tillsammans med axeln ;) Lite halvt irriterad på axeln stundvis, men överlag har jag ändå varit på bra humör.

Nu ska jag stänga ner bloggen och fortsätta vara social. Ha en fin torsdag fina läsare

Hej världen! Torsdag den 29 november & idag fyller farmor år!!! Grattis världens bästa farmor.

Idag har planeringen strulat till sig helt för mig så det blir ingen skola. Jag låg en dag fel i tid. Jag trodde jag hade träning imorgonbitti, men det var ju idag. Som tur var kom jag på det igår.

Dagens träning gick bra. Knät hoppade lite mer på någon övning, men då slutade vi. Axeln var varken sämre eller bättre. Den låg bara helt enkelt ur led med krampande muskler.
Nu sitter jag på bussen. Och ni som följt bloggen ett tag vet att jag inte gillar att åka buss såhär. Jag har egentligen inga problem med att åka buss, men när kroppen är såhär gillar jag inte det. Det är alltid på bussen det händer saker. Busschafförerna kör ofta innan man satt sig ner och har man otur svänger eller tvärstannar bussen och knät som inte är stabilt flyttar gärna på sig då. Högerskulderblad flyger ut när jag rycker tag i något utan förberedelse. Vänsteraxeln ligger ur led som vanligt, men om det blir något tryck eller någon hastigrörelse så hoppar den djupare och längre ner. Menmen, det är bara ren otur att bussturer fört med sig lite otur för min del. Jag har ju åkt buss väldigt många gånger utan skador också.