När Emilia körde på andra motorvägen sa jag till henne att jag mådde så fruktansvärt illa & det blev bara värre desto närmare vi kom. Vi hade musik på i bilen, hon pushade på & fastän stämningen var på topp kändes det som att magen ville vända sig ut&in.

Från bilen in till gymmet ringde jag D, inte för att jag egentligen hade något att säga men bara för att säga något. & väl inne på gymmet kom en fin kollega fram & satte sig bredvid mig i soffan & snackade & det betydde extremt mycket just igår. Tillslut gav jag mig ut för att köra igenom benträningen. Jag vet inte hur många gånger jag tittade på klockan, jag ville bara att klockan skulle slå hel.

& lagom tills den sista omgången i benpressen klev min sjukgymnast in i gymmet.

Vi körde inte axelträningen ute i gymmet. Vi båda vet hur obehagligt jag brukar tycka det är de första gångerna. Konstigt nog kändes det ändå mer än okej. Jag var lite nojig när det gjorde ont i den & vissa övningar kändes mer okej än andra, men det gick otroligt bra. Musklerna har nog aldrig någonsin svarat såhär bra efter tidigare operationer. Jag känner mig starkare än väntat. Såklart betydligt svagare än innan operationen för vi börjar ju om på 0, men musklerna fungerar & det är en fantastisk början.

Skulderbladet skjuter dock framåt & så fort jag ska spänna musklerna åker alltihop upp & fram (inte ur led !!!) men det blir förhoppningsvis bättre efter hand som vi kommer igång med träningen. Fram tills att jag själv kan dra bak skulderbladet kommer jag ha axelskyddet på. Mig gör det absolut ingenting. Jag känner mig inte alls redo för att släppa axelskyddet. I skrivande stund ligger jag i soffan & har varit utan det i cirka tio minuter. Armen ligger bredvid. För mig är det ett stort steg. Tanken är att jag ska träna igenom gårdagens program, men just nu är jag lite feg för det. Men jag ska göra det en gång idag, det ska jag! Det är ingen avancerad träning & inte heller någon direkt rörelseträning, utan mest ”hitta musklerna” träning.

& idag är huvudet fullt med tankar, funderingar, drömmar & mål.

Jag vet att jag har en bit kvar. Jag har år av träning framför mig. Men just nu längtar jag efter jobbet, jag vill cykla, träna agility med Nala, simma i havet med D, åka karuseller, skriva ett prov tills det bränner av mjölksyra i armen - bara för att jag kan. Men det är som sagt en bit kvar. & allt ska svara rätt & bra innan jag vågar ropa yes högt. För bara för att allt svarade bra igår är jag inte helt opåverkad idag. Idag ligger jag hemma med ett högt skulderblad, huvudvärk, en krampande bröstmuskel & en arm som gör himla ont. Förmodligen en kombination med träningsvärk & smärta. Det är första gången sedan operationen & första gången som vi tränat med axeln i led på nästan ett&ett halvt år.

Oavsett så känner jag mig som världens lyckligaste idag. Jag har varit helt i led för första gången sedan hösten 2020. Musklerna fungerar & trots att axelskyddet åker av är allt i led. Alldeles overkligt & magiskt.

Denna bilden är från förra året, dagen efter jag fick ta av skyddet tror jag. Idag känns det som att jag långt ifrån att våga ta på mig tröjor, men det är mitt nästa mål.

Klockan ringde cirka tre timmar efter att jag hade somnat & tre timmar därefter klev jag & pappa in på ortopedavdelningen i Jönköping. Vi möttes av trevliga sjuksköterskor som visade mig till rummet & körde igång med prover direkt. Jag satte mig i sjukhussängen, luktade på mitt hår som bara stank operationsmedel, pratade med pappa, försökte skriva ihop ett sms till familjen - som inte hann skickas iväg innan det knackade på dörren & det var dags för mig att åka ner. Pappa drog rätt axeln en sista gång & jag kände mig lugn när vi vinkade hejdå.

Jag låg utanför operationssalen i över en timme & väntade. Personalen som tog emot mig & skrev in mig var också helt fantastiska. Hon frågade bland annat hur det gick med hästarna & vissa som passerade min säng stannade till & frågade om det var jag som skulle få en akillessena i axeln. Strax efter åtta kände jag att hjärtat började slå & jag tyckte inte alls det kändes så bra längre. Just då öppnades dörren & min läkare klev in. Han frågade om jag var taggad & sa att ”nu kör vi”. & ja, det gjorde vi.

Två från operationsteamet körde in mig i rummet & trots över 30 operationer har jag aldrig sett så många i ett operationsrum. De satte igång direkt & de två som hämtade mig hade fullt fokus på mig som fortfarande vaken. De visste att jag hade gjort detta flera gånger innan & jag berättade att jag av någon konstig anledning fått panik de senaste sövningarna , men att jag ville att de bara ska fortsätta om jag fick panik. Tillslut drog jag rätt axeln en sista gång & de började spruta in medlet. Tårarna började rinna, men de uppmärksammade det snabbare än vad jag själv gjorde & frågade mig istället ”Vad är det jobbigaste?” Jag svarade att jag tappar kontrollen & som svar fick jag av en i personalen då tar vi över den nu.

Jag vaknade framåt eftermiddagen , hög på smärtstillande men förvånansvärt pigg. Jag ville upp till avdelningen direkt, men som vanligt får man ju inte åka upp direkt. Jag bad om vatten efter vatten & tillslut sa jag att jag verkligen var tvungen att gå på toaletten & därefter fick jag åka upp till avdelningen. Pappa kom upp direkt & var med till kvällen. Han höll med om att jag var ovanligt pigg. Kanske för att kroppen fått vila ett helt år från sövning & operation? Längsta vilan sedan 2010.

Vid fyra började mitt öga hänga & sen blev vänstersida av ansiktet avdomnat. Blokaden hade gått fel, den skulle gå ner i axeln men hade istället spridit sig uppåt. Jag såg lite annorlunda ut, men efter att narkosläkaren kom förbi på kvällen bestämdes det att vi skulle ta ut den. Jag skulle vara beredd på högre smärta, men det var jag. Hellre ondare i axeln & två ögon. Så natten blev något jobbigare & de låga blodtrycket som vi redan kämpade med verkade inte bli bättre av allt smärtstillande, men mitt öga & ansikte kom tillbaka.

Dagen efter var det dags att sträcka på armbågen tillsammans med sjukgymnasten. Jag höll på att svimma flera gånger när jag skulle gå på toaletten & likaså när vi knäppte upp skyddet. Jag var liiiivrädd, men allt gick givetvis jättebra. Sjukgymnasten kändes lugn & trygg & jag var på ett tryggt ställe.

Pappa skämde bort mig med en massa godis, tidningar & iskallt bubbelvatten. Av någon anledning vill jag bara dricka bubbelvatten efter operationerna. Inte vanligt haha. Skumt!

På förmiddagen kikade min sjukgymnast i Jönköping förbi. Jag blev otroligt glad, så länge sedan jag träffade henne. Hon tittade förbi & sa hej, träningen gjorde jag ju med sjukgymnasten på avdelningen.

Framåt kvällen kom läkaren förbi. Både jag & pappa var himla nyfikna. Operationen hade gått bra, men axeln var verkligen sönder inuti. Idioten som hoppade in i mig hade lyckats smälla av senan som min läkare satte fast vid förra operationen. & ledkulan hade flyttat sig på alla möjliga håll så fort jag väl hade somnat. Men nu sitter den fast som bly & min läkare beordrade mig att inte bli påhoppad av fler artonåringar.

På kvällen åkte pappa hemåt till Skåne igen & när jag vaknade på torsdagen var D redan i bilen påväg upp för att hämta mig.

& idag har det plötsligt gått sex veckor sedan operationsdagen & vi ska röra armen för första gången sedan operationen - jag & min sjukgymnast. Jag är konstigt nog ändå lite nervös? Samtidigt som jag känner att det får gå som det går? Jag har gjort ALLT jag kan. Sjukvården har gjort ALLT de kan. Och oavsett om operationen håller eller inte så kommer jag förevigt vara tacksam för min läkare som hittat denna operation & som låtit mig få testa den för första gången i Sverige & min sjukgymnast som lägger ner timme efter timme, min tryggaste punkt någonsin när det kommer till min axel. Varken hon eller min läkare ger sig & det kommer jag vara förevigt tacksam över. Nuuuuu köööör viiiiii!!!

Jag lever i en bubbla. Jag vill inte att helgen ska ta slut. Jag är rädd för att alltihop rasar på tisdag, samtidigt som jag en sekunden känner att allt känns superbra & att det inte finns någon rädsla alls.

Nedräkningen är igång, samtidigt som magen gör dubbla volter varenda gång jag tänker på hur otroligt få dagar det är kvar. Jag vill verkligen att axeln ska fungera bra. Att musklerna ska svara & att jag kan vinna över D med armhävningar i slutet av året. Vi har slagit vad om det. Kanske inte fullt rimligt , men man måste ju ha mål. & mål har jag gått om.

Vi hade kompisar över på middag igår. Jag missade att ta några bilder, så det får bli en bildbomb från denna lördag istället.

Vi började iallafall denna soliga lördag med en promenad & sen körde vi bort till vår favorit godisaffär & köpte lördagsgodis. Helt själva i hela butiken, vilket i & för sig inte var så konstigt utifrån klockan..

Därefter blev det frulle & mys hemma. Vi tittade på den nya dokumentären på Netflix, Tindersvindlaren. Riktigt otäck & sjuk, men vi båda ville iallafall se den & jag rekommenderar alla utan tvekan att titta på den.

Just nu håller D på att poppa popcorn. Jag har hoppat i pyjamas & lär snart somna. Axeln är hög & huvudvärken blir värre & värre, sömn brukar vara den bästa medicinen då!

Sov gott världen.