Det var som en hel djungel hade flyttat in i magen, när vi klev ut genom bilen. Verkligheten var ikapp och jag blev plötsligt orolig över vilka besked som skulle kunna komma. Jag knep extra hårt om D's hand och så började promenaden mot sjukhuset. Kanske blev allting lite lättare när D plötsligt säger att han tycker detta är en väldigt mysig dag - även om vi är påväg till sjukhuset. Han har ju helt rätt. Alltihop handlar ju om hur man hanterar situationerna och vi gjorde gårdagen till en riktig utflykt. Vi bunkrade upp med dricka, gifflar och så stannade vi till på Godisflyget. Vi var uppe i Jönköping en bra stund innan och strosade runt. Mamma och pappa har alltid försökt göra sjukhusbesöken och resorna till något roligt och aldrig deppat i bilen och det är SÅ skönt att D är likadan. Jag hade blivit knäpp av att åka så många mil och bara prata om axeln och deppa. MEN självklart pratar vi axel också. Vi försöker förbereda oss på värsta tänkbara scenario, samtidigt som vi försöker förbereda oss på världens bästa scenario. Vi går liksom igenom alla tänkbara åtgärder, nackdelar och fördelar så jag vet vad jag vill när jag väl står inne hos läkaren.

Läkaren ropade åt sjuksköterskorna att fixa botox, redan på väg från väntrummet in till undersökningsrummet. Läkaren fick känna på axeln och ja, den är verkligen inte bra just nu. Den fortsatte smälla och förmodligen ligger där en lös benbit nu också. Alltså - en förstörd ledkapsel, ett ledhuvud som är buckligt och ur led, muskelfäste som har gått av och så lös benbit. Kanske är det benbitarna som gör att det gör så himla ont i den. Jag fick botox i hela bröstmuskeln. Gårdagens botoxinjektion gjorde faktiskt riktigt ont och jag kände mig som en femåring, när jag utbrast frågandes varför gör det så ont.

MEN vad händer nu? Ingen vet helt säkert. Jag var verkligen på om att jag inte ville steloperera axeln och läkaren håller med mig. Han vill ju inte heller steloperera en tjugoettåringsaxel. Jag tror och jag känner att vi båda vill samma sak, men det är så mycket annat som måste klaffa. Bara för att jag och min läkare vill en sak, så kan vi tyvärr inte göra det. Skånes axelläkare ifrågasätter jämt varför man har opererat högeraxeln så som man har gjort, samt vänsteraxelns förra operation. Högeraxeln är nog den mest lyckade operation någonsin! Samt vänsteraxeln, den axeln var magisk och när en axel utsätts för ett så kraftigt trauma, som jag blev utsatt för så spelar det ju ingen roll om axeln är opererad, hur den är opererad eller liknande. Sånt kan man inte förebygga. Så nu är ytterligare ett brev skickat till axelsektionen i Malmö, som ska få göra sin bedömning. Jag hatar att vi är beroende av någon som tidigare bara visat sig nonchalant, men jag är nöjd med att jag ska få komma dit och att ingen fattar beslut utan att diskutera med mig. Jag kommer stå på mig. Jag kommer tydligt förklara vad jag vill och om han trycker på att man borde steloperera, så kommer jag minst sagt ifrågasätta. Han känner inte min axel.

Jag kommer vänja mig vid smärtorna igen, så snart rullar nog livet på som vanligt. Jag brukar ju lyckas vänja mig efter ett tag, plus att botoxinjektionen lär underlätta. Bröstmuskeln var fruktansvärt spänd, vilket drog axeln ännu mer ur led. Jag sa till min läkare att det största problemet för mig är att det gör så ont i den! Att leva med en axel ur led har jag ju gjort innan och om det inte hade gjort så ont hade jag inte känt samma "brådska". Iallafall så lär det bli operation, vi vet bara inte när. Inte alls när. Förmodligen blir det en bit in på hösten. Vi alla måste diskutera, jämföra och komma fram till vad vi tror blir bäst och utifrån det ligger det sista beslutsfattandet hos mig. Nu ska jag bara låta armen vila i några dygn till efter botoxinjektionen och sen ska jag fortsätta träna och njuta av livet. Detta kommer bli bra. Det kommer bli världsbäst! Frågan är bara när.

Fram tills dess så ska jag leva på. Låta livet rulla och inte vänta. TRÄNA! Träna så mycket som det bara går för att ha så bra förutsättningar som möjligt, den dagen de väl sätter kniven i. Jag har axelskydd på mig lite hemma, som idag när bröstmuskeln måste vila och inte ska spännas. Annars så har jag inte skyddet. Jag försöker röra armen så mycket jag kan och att det smäller och knastrar i den - det kan inte hjälpas! Jag kanske borde gråta. Jag kanske borde skratta. Jag vet inte alls hur jag ska känna. Jag känner mig otroligt ledsen över att behöva opereras och ännu ledsnare för att det är på grund av en artonåring som hoppade in i min axel - det är otroligt sur fakta. Samtidigt så känner jag mig glad och lättad över att läkaren är med mig om att inte steloperera den. Nog om framtiden nu. Nu ska jag alldeles strax stänga ner datorn och sova några timmar, innan jag ska på träning imorgon. Sov gott världen.

Det är tisdag. Tisdag den 30 mars. I mindre än en vecka har jag haft nedräkning till just denna tisdagen och sedan några veckor tillbaka har jag önskat att denna dagen skulle komma tidigare.

Det är otroligt många känslor, blandade känslor. Ena delen av mig vill bara skrika YES! ÄNTLIGEN. , medans den andra delen av mig mer vill nypa mig i armen, hoppas på att alltihop är en dum dröm och sen leva vidare. Jag känner mig trött i kroppen. Eller mer trött i huvudet egentligen. Jag och min sjukgymnast har kämpat på extremt mycket med denna älskade arm. Familjen också. De har hjälpt mig med träningen här hemma. D inkluderas såklart i benämningen familjen. Vi har tränat axeln på kvällarna och han har skämt bort mig med att hålla den i led ibland när vi har tittat på film. Lyxlyx.

I höstas gjorde vi en överenskommelse med läkaren. Jag vägrade steloperation och läkaren visste inget annat alternativ. Ledkapseln är förstörd, ledhuvudet buckligt och ett muskelfäste har gått av - på grund av traumat. Vi bestämde oss för att ändå ge träningen en chans, om min sjukgymnast var villig och om jag var villig. Läkaren har enormt förtroende för sjukgymnasten, men läkaren menade på att vi kan ge det ett halvår, men om jag inte orkar mer så måste vi ta operationen. Samt att om axeln blir värre, så kan jag inte förvänta mig hjälp om jag tackar nej till det de erbjuder. Vilket jag har full förståelse för! MEN jag vill verkligen inte lägga mig under kniven igen. Verkligen inte.

Men kanske är vi där nu. Nu har vi kämpat i mer än ett halvår och de senaste månaderna har axeln bara blivit värre. Det har blivit bakslag och även om det har blivit framsteg också, så har axeln börjat svara oss sämre och bete sig konstigare. Den hoppar mer och mer fel och det smäller ruggigt mycket i den. Härom veckan var vi hos några kompisar och plötsligt var det en av kompisarna som utbrast är det din axel som smäller?!! SÅ mycket smäller den.

Det som gör mest ont i mig är fortfarande journalanteckningen i kombination med läkarens ord, där det står att armen har blivit utsatt för trauma. Fy f*n. Det värsta är att personen inte ens har kunnat höra av sig. Två artonåriga killar som tyckte det var passande att reta och misshandla varandra på en fest, en fredag i oktober och så blir det jag som får hamna under operationskniven. Jag som inte ens var inblandad. Läkaren har dragit jämförelser med om det hade varit ex. D eller min bästa kompis som stått där jag stod. Deras axlar hade förmodligen också förstörts, men då hade man kunnat akutoperera direkt. Min axel har för många ärr i sig för att bara operera. Förstår ni vilken fruktansvärd smäll det var då?

Hur det än blir, så hoppas jag med hela mitt hjärta att vi kommer överens till något bra idag. Jag vet inte ens själv definitionen av bra. Eller kanske. Jag har en liten aning om vad jag vill iallafall - sen om jag och läkaren vill samma sak, det återstår och se.

Nu har vi precis kommit fram och det är dags att hålla alla tummar och tår. Det MÅSTE gå. Det bara måste gå!!!!!

Godmorgon lördag och godmorgon världen!

Gårdagens solsken är som bortblåst idag. Här är himlen grå och regnet hänger i luften. Fågelkvitter hörs, vilket ändå ger en liten vårkänsla.

Jag har precis ätit frulle med mamma och ska snart gå och byta om. Armen är vaken, men det gör ont i underarmen. Jag håller alla tummar och tår för att armen är samarbetsvillig idag. Fördelen med alla dess operationer är att jag har lärt mig att använda en arm. Jag har lärt mig att öppna burkar med benen och en arm. Jag gör det mesta med högerarmen. Och det skulle jag vilja säga att jag kommer långt på.

På tisdag rullar bilen uppåt. Jag får lite ont i magen när jag tänker på besöket, eller rättaresagt vilka besked som kan tänkas komma. Jag får kämpa med träning så länge jag vill, men om axeln blev värre så kan jag inte räkna med hjälp om jag vägrar inse något annat än träning. Och nu är vi där. Axeln har till största del bara försämrats de senaste månaderna. Det är snart ett halvår sedan smällen. Kanske är det dags att ändå acceptera läget och lägga axeln under kniven igen? Usch jag vet inte. Det är ju det sista jag vill. Men om det blir operation så vet jag precis vad jag vill. Jag vet exakt hur jag vill ha ledhuvudet isåfall. Problemet är att det kan anses ”moraliskt fel” att göra det. Jag känner bara att det hade gjort axeln gott. Så jag är redo med papper och penna och skriver gladeligen under ett avtal om att det är jag som önskar detta och att jag är medveten om riskerna. För det är jag! Jag är påläst, jag har en högeraxel som är magisk och som bevismaterial , och så har jag personer som backar mig i det.