Männen i mitt liv

Personligt, Min pappa.

Hej fina, fina, fina ni. Det är över en vecka sedan jag skrev någonting här. Och dom senaste dagarna har det kliat i fingrarna. Men jag har också haft så mycket i huvudet att jag inte fått tillfälle att sätta mig ner och prata med er. Men, mitt i allt det här tragiska så har jag faktiskt en glad nyhet att dela med mig av! Jag och min pojkvän har blivit sambos! Woho, hur härligt? Det känns ändå som ett väldigt stort steg. Trots att vi praktiskt taget bott tillsammans hela sommaren ändå... Han har ju bott i Göteborg och den här sommaren när Västkusten visade sin bästa sida så ville jag inget hellre än att vara där. Så ja, jag var ju knappt hemma i Stockholm någonting i somras. Men nu så! I onsdags gick flyttlasset upp till Stockholm! Så nu bor vi tillsammans i vad som tidigare varit min lilla lägenhet och som nu är våran.

Vem hade kunnat ana, för 357 dagar sedan en lördag på Bergmans... Att vi ett år senare skulle vara sambos. Att vi ett år senare skulle ha gjort sju stycken resor tillsammans, att jag ett år senare skulle gå igenom mitt livs största sorg med dig vid min sida, att vi skulle älska varandra så mycket att det känns som om kroppspulsådern ibland ska sprängas för hjärtat pumpar så hårt.

Vem hade kunnat ana att du skulle bli den viktigaste människan i mitt liv. Den första jag ringer när någonting har hänt och den som jag vill dela allting med.

Jag kunde inte ana. Men tänk hur bra det blev.

Jag har aldrig mått så bra som jag gör med dig och jag minns hur jag i våras tänkte att, "nä men nu är det för bra för att vara sant"... Livet KAN INTE vara såhär ljuvligt på alla vis. Så mitt i all lycka växte ett litet frö av oro inuti mig under sommaren. Och min magkänsla hade ju rätt. Livet kunde inte vara sådär härligt. Jag minns hur jag tänkte att jag hade allting. En pojkvän som jag älskar över allt annat, VÄRLDENS finaste familj, underbara vänner, ett jobb jag tycker är roligt, en fin lägenhet i huvudstaden och ett liv som jag egentligen kan anpassa helt utifrån hur jag vill ha det. Sedan försvann min pappa, och trots att jag har min mamma och dom där andra fyra sakerna som gör mitt liv bra kvar - så kommer ingenting någonsin att bli som förut.

Min pappa borde inte vara död - han borde leva. Han om någon borde få leva. Han älskade livet och trots att han hade sina egna problem och konstant ont så såg han alltid det fina i livet och var alltid positiv och så fin mot alla människor han träffade. Så även om ingenting med det som har hänt är rätt så är det så viktigt att livet innehåller både toppar som dalar. Jag förstår det nu. Trots att det till viss del var härligt att leva som jag gjorde i somras så var det också påfrestande. Då när jag "hade allting". Jag vågade inte ens säga det högt, hur bra allting var. Jag ville inte spräcka bubblan. För jag kände någonstans att bägaren, som var fylld med allt det goda i livet, så småningom skulle rinna över. Jag visste såklart inte vad som skulle hända, men jag kände ändå någonstans att det var ohållbart.

Man kan inte leva uppe bland molnen hela livet. Tillslut måste man landa. Jag önskar att jag hade förstått det innan jag förlorade min pappa. Jag önskar att jag hade satt mig ner, själv, och andats. Självmant. Innan jag tvingades till att göra det när allt det här hände. Jag önskar att jag hade tagit lite tid för mig själv i somras, inte tackat ja till alla tillställningar, hängt med på allting och vägrat känna efter.

Jag har fortfarande inte förstått att min pappa är borta. Igår när vi skulle åka från Stockholm till Alingsås (jag, min pojkvän och min bästa vän) så kom jag på mig själv med att ta en bild på oss som jag tänkte skicka i familjegruppen och skriva "nu är vi påväg!". Men vår familjegrupp FINNS INTE LÄNGRE. Jag hade gjort ALLT ALLT ALLT för att skicka den där fåniga bilden i gruppen och fått en bild tillbaka på mamma och pappa tillsammans med en glad hälsning. ALLT. Och det är i sådana stunder jag förstår, för en kort stund, att han är borta. Att jag aldrig kommer få ett meddelande från honom igen, aldrig ett inkommande samtal på FaceTime och han kommer aldrig komma ut på parkeringen och vinka mig välkommen med Sverige-flaggan igen. Det gör ont. Och jag undrar om det någonsin kommer smälta in. Eller om jag kommer hoppas varje gång jag kommer hem hit, att höra hans röst när jag kommer in genom dörren.

Ja, nu blev det här kanske rätt rörigt och inte blev det något glatt inlägg heller ändå... Tanken var att jag skulle ge en kärleksförklaring till min pojkvän men det fick bli lite både och. Hur som helst, SHOOOUT OUT till männen i mitt liv. Min pappa och min pojkvän. Jag älskar er båda!!!

Gillar

Kommentarer

emiliaflodstrand
emiliaflodstrand,
Så fint❤️❤️
nouw.com/emiliaflodstrand
Malin
,
Tusen kramar till dig Moa!
ackmark
ackmark,
Linda
,
Fina starka moa så fint, massa kramar! <3
Michelle
,
Du är så stark Moa, du klarar detta. Alla styrkekramar i världen till dig. Din pappa var en av de finare människorna som satt sin fot här på jorden, glöm aldrig det. Han är saknad av oss alla. Kramar
Corina,
så Fina bilder
corinas.for.me
Fannyliinnea
Fannyliinnea,
Åh gråter. Fina du❤️
nouw.com/fannyliinnea
Alma
,
Hej Moa,
Jag vill bara skriva tack. Tack för att du delar med dig av din styrka och så vackra mänsklighet. Jag blev tårögd när jag läste detta och fick bekräftelse på en tanke som jag länge gått och tänkt på... Vi är så unga men livet är trots det, så kort. Beklagar verkligen sorgen. <3 Hoppas du aldrig tappar glöden och din positiva energi, du verkar vara en helt fantastisk person.

Kram,
Alma
Maawl
Maawl,
Åh grattis till er! Så fina 😍
nouw.com/maawl
alicelundberg
alicelundberg,
Jag vill skriva något fint men jag finner inga ord. Det här du skriver går rakt in i hjärtat och jag vill bara säga att jag förstår. Jag förstår hur det är att leva i bubblan och vara rädd för att uttala att livet är för bra för att vara sant för att då riskera att spräcka den. En ren och skär käftsmäll... Jag är så tacksam för att du delar med dig, det är verkligen guld värt. 1e oktober var det 7 år sedan min lillebror gick bort, 7 år sedan????? Hur sjukt är inte det? Hur funkar livet ens? Jag vet inte, och det är skönt att läsa att det är någon mer som inte vet, inte förstår.

För tiden läker faktiskt inte alla sår, man lär sig leva med dom. All styrka och massor med kramar till dig och din familj<3
nouw.com/alicelundberg

Instagram