1 år utan dig

Min pappa.

1 år. 12 månader. 52 veckor. 365 dagar. Allt är grumligt men ändå minns jag vissa saker så tydligt. Min pojkväns röst i telefonen, att han är påväg. "När är du här?", "4 timmar, jag skyndar mig". Minns hur jag tänkte att fyra timmar var en evighet, att så länge klarar jag aldrig att vänta. Jag kommer ha hunnit gå sönder under dom fyra timmarna. Varje andetag är tungt och jag kommer inte orka andas i fyra timmar till.

Fyra timmar gick. Jag andades. Fyra dagar gick, fyra veckor, fyra månader... Och jag överlevde ju. Nu har det gått ett år och jag har överlevt utan dig här hos mig pappa. Exakt ett år sedan på klockslaget som jag frågade mamma i telefonen om du var död och hon svarade ja. Allting snurrade. Minns hur jag satt på golvet och höll i mig i sängen framför. Minns hur jag först inte fick fram ett ljud. Känslan i kroppen, precis som känslan man får precis innan man känner att nu kommer jag kräkas - minus att jag aldrig kräktes men att den känslan satt i hela natten.

Hur tydligt jag än minns känslan jag hade i kroppen för ett år sedan, hur hemsk den än var... Så kan jag ändå inte låta bli att på något vis vilja spola tillbaka tiden till den dagen. För att jag kände mig närmre dig då. Det kanske låter konstigt. Men jag vill inte acceptera att det gått ett år mellan oss. Jag minns hur jag läste våran senaste Facebook-konversation om och om igen, om hur jag liksom kände mig "trygg" med att det stod att du var aktiv för 4 timmar sedan. Minns hur jag förevigade det genom en screenshot, jag har den bilden någonstans i min mobil, för att kolla tillbaka och kunna känna hur det kändes när du var så nära. Jag försöker göra det ofta. Blunda och känna att du är här. Ibland funkar det och ibland inte. Och när det inte gör det så känner jag mig ensammast i världen. Som att allt är meningslöst.

Ett år har gått så fort men varje dag utan dig är så lång. Ett år utan din röst. Utan din närhet. Inga samtal, inga meddelanden, inga kramar. Ingenting. Det enda jag har kvar är minnena. Det finaste jag har. Jag har fruktat för den här dagen länge. Jag vill liksom inte att mina minnen ska bli äldre. På något sätt så har det varit skönt att kolla tillbaka ett år och se vad vi gjorde då, vad vi pratade om. Nu är det för all framtid tomt. Svart. Det kommer inga fler minnen. Det är slut. Och vad som också gör mig stressad är att jag "borde" ha kommit längre i min process. Trots att ett år har gått så har jag inte förstått att du är borta. Jag vägrar ta in det.

Vissa dagar är jag stark. Men just idag är jag så jävla svag.

Gillar

Kommentarer

Julia
Julia,
Världens största kram till dig fina Moa, du är så stark, fast du känner dig svag. <3<3<3
nikolinapettersson
nikolinapettersson,
Tårarna bara rinner... vill bara ge dig en stor kram och verkligen förklara för dig hur jäkla strak du är! <3 nouw.com/nikolinapettersson
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Liknande inlägg

Liknande inlägg