Årskrönika

Tankar.

Jag brukar alltid göra någon form av resumé av året som gått här på bloggen. Vanligtvis i form av bilder med lite text kring den månaden. I år tänkte jag göra det lite annorlunda och istället utmana mig i skrift i att sammanfatta året som varit. Det blir ingen kort text men så är det ju 365 dagar som ska beskrivas. Inte var och en för sig såklart, men ändå. Jag hoppas ni gillar det. Kram!



2019.

I starten på året ägnade vi mycket tid åt att komma i ordning i huset. Vi köpte möbel efter möbel och Patrik ägnade otaliga timmar åt skruvande och ihopmontering. Men bra blev det älskling. Jag trivs så bra här. Hemma. I området. Jag har många gånger under året fått nypa mig i armen över att det kunde bli så bra och att det här är vårt liv. Tacksam.

I takt med att vi kom mer på plats här hemma började jag få ordentligt med blandade känslor kring att min mammaledighet började gå mot ett slut. Ena dagen kände jag mig inte alls redo och ville inget annat än att ha Leo hemma med mig resten av livet, andra dagen kunde jag gå till jobbet med detsamma. Efter 13 månader hemma tappade jag dock mig själv. Jag kände mig vilsen och visste inte riktigt vem Moa var längre. Vad tyckte jag var roligt? Vad ville jag göra? Vad tyckte jag inte om? Vad ville jag inte göra? Jag tror att dessa frågor också flöt upp till ytan på grund av den stora oro som fanns kring jobbfrågan. Hur skulle vi lösa obekväma arbetstider med Leos schema på förskolan? Behövde vi två bilar då? Skulle jag ens få förlängt kontrakt och fanns det någon möjlighet till att få längre än en månad i taget?

Jag minns att min första jobbdag var på en lördag. Kvällen innan när jag skulle sova åt ångesten upp mig inifrån och jag spelade upp varenda grej i huvudet om att Leo där på lördagen skulle lära sig gå, säga mamma och pappa och göra allt som bara de på första parkett får se. Och där satt inte jag längre. Men jag log också åt hur Leo tillsammans med sin pappa skulle ha så roligt under sommaren när Patrik skulle vara pappaledig.

När våren kom började jag jobba helger på EKO, vi njöt av vårsolen, lekte med kompisar, var på kosläpp och tog härliga kvällspromenader. Vissa dagar var det likt förra årets sommarvärme och hoppet om att sommaren skulle bli likadan igen var stark. Leo fyllde 1 år och vi bjöd hem våra familjer för att fira vår lilla killes första födelsedag.

Jag ägnade tid under både vår och försommaren till våra vänners bröllop som jag tillsammans med två grabbar var värd för. Det var fantastiskt att få lära känna dessa två och tillsammans få skapa en oförglömlig kväll för våra vänner och deras gäster.

Sommaren kom och Leo började med stapplande steg att gå, utan stöd. Finns det något sötare än dessa obalanserade steg i hög fart med minimal kontroll? Glädjen. För oss som föräldrar att se och för Leo att ta sig precis dit han ville.

Vi hade många fina sommarkvällar, promenader ner till vattnet, stänk i poolen i trädgården och grillningar. Precis som sommaren ska vara. Vi planerade och anordnade möhippa för både min moster och vår vän Rebecca. Patrik var iväg på svensexa för Thune. Jag plockade in syrener, vi åt på uteserveringar, min syster och Patriks bror hade bal och tog studenten.

I mitten av juni åkte vi på vår första resa som familj, tillsammans med hela min familj. Leos första resa och vi hade det UN-DER-BART. Badade så mycket vi kunde hela dagarna, åt solvarm vattenmelon, gick ner till färdig fukostbuffé, åt ute varje kväll och bara njöt av alltifrån solens varma strålar till en nybadad, gosig bebis i badcape.

Väl hemma igen väntade två bröllop, på min mosters stod jag bredvid som tärna tillsammans med min syster och på våra vänners presenterades jag som värd. Två kvällar där vi hade fantastiskt roligt. Vi checkade också av Böda Sand, IRONMAN, ett bygge av veranda, kompisdejter, äta ute på restaurang, en jäkla massa smultron, överraskningsfest för min pappa, Stadsfesten, plantering i trädgården, en tidig kräftskiva och kvällsdopp varje kväll sista veckan i augusti.

Samma dag som Leo började inskolningen på förskolan började jag nytt jobb. Projektanställd produktadministratör på Nordic Nest. Något som senare inpå hösten kom att bli en fast anställning. Lyckan och tacksamheten. Leos första tid på förskolan gick från gråt vid varje lämning och sedan även hämtning tillslut över och han sprang in till de andra barnen vid lämningen, vinkade glatt hejdå till mig och gjorde slängpussar. Vid hämtning kom han springandes och kramades hej.

Väl inne i hösten började jag tänka väldigt mycket kring sociala medier. Eller det började redan i början av året. Sociala medier har alltid varit jag, men kanske är det inte längre det nu som mamma? Men jag är ju ändå Moa ibland. Men jag har också ett annat ansvar nu. Det är inte bara jag och Patrik längre. Jag har brottats mellan att vilja stänga ner hela internet och återgå till som det var innan, när jag var liten. Samtidigt är det ju ett intresse att fota, redigera och skriva. Jag brottas fortfarande med de känslorna. Vet inte riktigt vad jag vill. Vad som är rätt. Finns det något rätt? Jag tittar tillbaka på bloggen, år efter år och tycker det är så fantastiskt att kunna se tillbaka. Ändå brottas jag med ett dåligt samvete när jag vill ta upp bloggen igen. Jag känner mig inte närvarande för Patrik och Leo och jag känner att jag utlämnar hela oss för hela världen. För sociala medier är idag inte vad de en gång var. Det skrämmer mig. Jag sätter punkt för detta här för jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill. Vad som är rätt

Hösten annars bestod av glada plask i vattenpölar med livsglädje ut i fingertopparna, Skördefesten, Torsås marknad, vi flyttade från en lokal till en annan med jobbet och hade en av 2019s lyckligaste dagar i Häggemåla. Vi sköt lerduvor, badade tunna, grillade och jag kände för första gången sedan jag blev mamma att jag kunde släppa på oro och tankar på Leo och var bara Moa helt fullt ut.

Sist var vi framme i december. Vi firade jul med min sida av släkten, julafton först hemma hos Patriks mamma med jultomten, jullunch, paketöppning och Kalle Anka för att sedan fortsätta med mer paketöppning och julmiddag hemma hos mina föräldrar. 2020 firade vi in här hemma med vänner och mina föräldrar. Vi gjorde god tre rätters och inte en enda gång av leendet nere i en normal nivå, ständigt uppe så ögonen rykandes. Jag kunde inte tänka mig ett bättre avslut på 2019.

Sammanfattningsvis har året gått ut på att boa hemma, både inne och ute, tagit vara på tid tillsammans, skolat in Leo på förskola & ett jobb där jag känner att jag äntligen hittat hem, varit på Cypern och för lite mer än en månad sedan nu köpte vi ny bil. Det är svårt att i ord beskriva hur tacksam jag är över hela livet. Trots mycket oro och frågetecken i början av året, står vi nu här med fasta anställningar båda två, ett friskt barn som springer och leker och tjuter av glädje. Vi har ett hus i ett läge jag aldrig trott vi skulle ha och vi har fått blommor av en bilförsäljare som grattis till en ny bil. Detta är inte menat som skryt, bara ren och skär tacksamhet och lycka till livet.

Jag kan sätta punkt på den här texten förrän jag nämnt Rebecca och Thune. Jag älskar dessa två så ofantligt mycket och jag önskar att alla har sådana vänner som dem. Finns inga som ställer upp så mycket, som träffar rätt varenda gång och som bara är precis som oss. Tack för att ni under 2019 varit med oss lite extra och för att vi får ha er i vårt liv ett år till.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229