Jag har beslutat mig för att dra igång ytterligare ett projekt här på bloggen, en reportageserie om oss ”vanliga” människor och som på ett eller annat sätt brinner för att människors rätt i samhället genom att sprida andras berättelser. För ingen kan göra allt, men alla kan göra något och tillsammans gör vi skillnad - vi bidrar till en förändring tillsammans. Jag vet ännu inte hur många reportage det kommer att bli, men fått in en del berättelser och som kommer publiceras här så småningom. Jag hoppas att ni kommer tycka att det är minst lika inspirerande som jag och att vi tillsammans kan lära oss något av detta, tack på förhand. Idag kommer reportaget handla om en kvinna som heter Judy och som idag arbetar med barn på en förskola, som brinner för sitt arbete även har ett stort hjärta för att hjälpa andra. Även varit förskollärare åt mig en gång i tiden när jag var liten, så dessa brinnande intressen har funnits sedan en lång tid tillbaka.

Judy kommer ursprungligen ifrån Indien, men som gifte sig med en svensk och har fyra egna döttrar utöver det nio barnbarn; varav en av dem är påväg hit till Sverige. Hon berättar att anledningen till att hon berättar det är för att det är en del av hennes liv. Trots det så trodde hon aldrig att hon skulle arbeta med barn till en början och sökte utbildningen som receptionist, men kom aldrig in. Men fick ett arbete på en förskola istället och beskriver sig själv lite som att hon var som en ”fisk i vattnet”, som betyder trots att hon saknade utbildning så hade hon en god förmåga att arbeta med barn. För henne var det viktigt med bemötande och hur hon ville att andra skulle ta hand om hennes barn, så än idag är detta något Judy arbetar med. Men att hon även fick arbete på skolan som resurs åt en elev med särskilda behov, vilket fick ännu en starkare känsla av att hon verkligen ville arbeta med barn. Efter några år blev hon barnskötare och fick ett papper på att det hon gjorde var rätt.

Men en annan sak som Judy kom att brinna för var utsatta barn, eftersom hennes egna barn varit mobbade i skolan och som var tillföljd av hennes bakgrund: att hon kommer ifrån Indien. Genom att faktiskt uppmärksamma barn i tid som mår dåligt och hjälpa dem utifrån hennes förmåga, genom att försöka se den ensamma; inte enbart den som skriker högst. Även de vuxna i form av anhöriga och kollegor. Utifrån det jag hör och har sett så har Judy en förmåga att se andra i sin närhet, även sprida kärlek till alla hon möter oberoende av vem man är eller fungerar. Genom att Judy ser på individen och vägnar om deras utveckling.

Judy berättar även om en incident som inträffade i år 2021 på skärtorsdagen och om en busschaufför som vägrar att släppa på barnen då svaret var att det var fullsatt, att hon då stod upp för barnens rätt att de skulle till skolan. Efter många om och men så valde busschaufför slutligen låta dem åka med i bussen, väl framme på bussen reser sig en äldre dam upp; för att hon tycker att Judy själv borde stiga av bussen eller byta yrke. Även varför hon står upp för barnen och hennes arbete inte ens har börjat, Judy svarade vänligt men bestämt ”Vem ska annars stå upp för barnen? Ingen annan gör ju det”. Enligt henne själv så tvekade hon inte en sekund att ingripa, för att det enbart är sådan hon är som person och är inte rädd för att säga vad hon tycker. Medan resten av personalen inte ingripit eller försökt försvara henne, medan de yngre barnen som fanns på bussen berättade allt för sina mentorer och de stora barnen följde med henne till rektorn för att förklara situationen.

Som hon själv berättar att hennes superkraft är att se barnens utveckling och att se alla barn, genom att varje barn får känna sig levande. Vilket hon även vill uppmärksamma innebörden av att våga se barnen för dem de är och att våga vara vuxen genom att ta sitt ansvar, genom att våga agera som en vuxen; genom att inte vända ryggen. Finns där för dina barn och lyssna på vad dem har att säga, våga gör skillnad. Som Judys mamma berättade för henne när hon var liten ”titta på din hand och dina fingrar, är dem likadana?”, NEJ DET ÄR DEM INTE SÅ VARFÖR SKA VI DÅ VARA LIKADANA?

Idag är det måndag den 23 November och ungefär tre ynka månader kvar tills min placering går ut, jag har fått frågan om jag vill ansöka om förlängning inför behandlingen. Vilket gjort mig en smula ambivalent, eftersom att jag behöver ta ställning för vad som är bäst för mig och mina behov. Jag behöver även ta ställning till att jag har ett helt annat utgångsläge nu och att jag har fler strategier nu att använda mig av; i bland annat krissituationer som gett mig ett nytt förhållningssätt till mina känslor. Samtidigt som jag vet att allting går i vågor; att ena stunden hjälper det och känns som att jag litar på min egna förmåga. I nästa stund är jag för impulsiv för mitt egna bästa och upplever det som att jag inte är redo än, att jag behöver mer tid med tanke på att jag är mitt i behandling. Även att det inte blir något bra om jag ska stressa mig igenom en behandling, vilket jag har många egna erfarenheter av och att förändringen helst skulle ha skett igår.

Nu var det ett tag sedan jag bloggade senast och känt mig ambivalent kring huruvida jag ska fortsätta med denna blogg, men kommit fram till att jag ska fortsätta skriva. I och med att skrivandet alltid har varit något jag brinner för, faktum är att jag alltid haft lättare för att uttrycka mig i skrift än genom att talet. Men i alla fall den senaste tiden har jag försökt stabiliseras i mitt mående, värna om mig själv och ta hand om mina sårbarheter. För jag har långsamt börjat inse mitt egna värde igen, att jag är värd något och värd att må bra. Jag har insett att mitt värde inte ska baseras på hur andra mår eller tycker och att jag är lika mycket värd som alla människor. Det betyder att jag måste sluta trycka ner mig själv, behandla mig själv med respekt och lära mig älska mig själv. För även om jag har bestämt mig för detta att skapa ett nytt liv, så måste jag ta mig an och möta mitt förflutna för att det ska sluta förfölja mig. Jag måste våga möta mitt inre och allt vad det faktiskt innebär, vilket känns skrämmande för jag vet inte hur jag kommer att reagera. Men samtidigt känner jag mig redo och vill bara komma igång, eftersom min förhoppning är att jag kommer bli mer stabil. För ingen har garanterat att det kommer vara enkelt, men samtidigt vet jag att det kommer vara värt det och att jag bestämt mig för att klara det här. TACK FÖR ATT NI FINNS!