Om jag fick möjlighet att åka i en tidsmaskin och resa tillbaka i tiden, så hade jag idag valt att ta den möjligheten. Då jag skulle velat säga ett par ord längs vägen till mig själv och när jag var barn innan alltid gick utför, detta inlägg är ett inlägg till barnet inom mig. Jag vill även tacka @rosenknopp som inspirerade mig att våga skriva detta inlägg och alla ni som finns vid min sida, för att ni stärker mig i denna resa att lära känna mig själv bättre.

Mitt kära barn, du är mitt kött och blod. Jag vet alla dina hemligheter och att du har det tufft, men att du gjort allt du kan för att överleva. Men du behöver inte bära allt ensam, för din Mamma förstår mer än vad du säger och att du har det kämpigt. Du behöver inte skydda henne ifrån dig själv och du behöver inte bära på allt själv, för hon älskar dig mer än livet självt. Du behöver henne för hon kommer att hjälpa dig och vägleda dig genom att kämpa för dig, hon kommer att vara där för dig; du är hennes dotter. Hon känner dig bättre än någon annan och hon önskar nog att du vågade anförtro dig mer åt henne, du behöver inte bära allt själv hela tiden. Allt hon vill är att du ska vara lycklig och att du ska känna glädje i dig själv, hon kommer att älska dig även när du som minst kanske förtjänar det. För henne betyder du mer än du någonsin kommer förstå och hon älskar dig för den du är, hon tror på din inneboende kapacitet.

Jag vet att du har svårt för att lita på andra och tro på din förmåga, för att du skuldbelägger dig själv mycket som hänt. Men du bär ingen skuld för det och du har glömt ditt egna värde, för att du så gärna vill att andra ska må bra. För någonstans har du glömt bort dig själv och vad du behöver för att må bra, när du innerst inne vet att du vill ha en trygghet. Du kommer dessvärre fortsätta att vara rädd tills du tar tag i det svåra och vågar öppna upp dig, för du har varit med om mycket som du aldrig skulle behövt gå igenom. Däremot så vet jag av erfarenhet att du behöver hjälp och sortera dina tankar, du behöver hjälp att våga stå upp för dig själv. För du är lätt att bry sig om och du behöver inte gömma dig längre, jag vet att det inte känns så men faran är över. Du är inte ensam i det här och jag vet att du kan klara allt bara du vill, jag kommer alltid finnas vid din sida.

Jag är ledsen över att du fick kämpa mer än kanske många andra och att jag inte tog hand om dig, för att jag valde att skada dig istället för att omfamna dig med kärlek som du förtjänar. Jag är ledsen över allt jag utsatte dig för och att jag valde att bli din största fiende, att jag agerade som jag gjorde alla gånger du behövde mig. För att jag valde att inte lyssna och svek dig på samma sätt som jag svek mig själv, men att om jag aldrig kan förlåta dig så kommer jag aldrig kunna försonas med mig själv. Jag tappade kontakten med dig och mitt inre alldeles för tidigt, för jag valde att försöka glömma allt som hände. Jag ville inte kännas vid varken dig eller mig själv och det är inte förrän nu som jag förstår att jag kan inte ge dig den skulden, för du var bara ett barn.

Jag inser såhär i efterhand att min största utmaning under min behandling var att ta hand om mig själv och att våga lita på min egna förmåga igen, att kunna se att jag har ett eget värde som är oberoende vad andra tycker. För min största fiende var mig själv och att jag hade förlorat kontrollen för länge sedan, att jag var djupt traumatiserad av olika händelser. Idag förstår jag att dessa traumatiska händelser är en stor del av mig och att jag behöver hjälp för att lära mig hantera dessa, för att kunna gå vidare. Framförallt att jag har ett val att försöka acceptera det som varit och det behöver nödvändigtvis inte betyda att jag gillar det, men att skapa förståelse för att jag överlevt tuffa situationer - som lämnat ärr efter sig i själen.

Nu är jag Elin tillbaka här och skriver, jag hoppas att ni mår så bra ni bara kan. Om inte så vill jag att ni ska veta att jag finns här och stöttar er så bra jag bara kan härifrån, jag finns för er. För jag vet att sommaren är en årstid som man förväntas vara lycklig och må bra, kraven ökar alltifrån den perfekta kroppen till drömsemestern. Men framförallt en tid många har semester och skolan tar uppehåll, vilket är många barns trygghet ifrån hemmet. Även att olyckorna ökar i samband med ledighet och alkohol, vilket är en stor riskfaktor att många barn mår allt sämre under sommaren. Det betyder också att våldet ökar på hemmaplan, för våldet tar inte semester och inte missbruk heller. Tvärtom.

För jag tillhör ett av alla de barnen som led i tystnaden och som gjorde allt för att dölja min biologiska faders problem, vilket satt djupa spår inom mig. Det var inte förrän jag själv blev sjuk och som jag insåg att det kan ha påverkat mig mer än jag någonsin trott, för jag litade inte på någon. Där stod jag ensam kvar med skam och skuld som aldrig var min... För jag visste aldrig vad jag skulle svara angående mitt sommarlov och istället lärde jag mig anpassa mig efter min faders mående, för om du frågar mig idag så vet jag inte vem jag är.

Fortsättning följer.

Mycket har hänt sedan jag sist valde att skriva här och jag kan idag säga att jag mår bättre än vad jag gjorde då, att jag är lyckligare i mig själv - att jag valde ett nytt liv utan destruktivitet. På det sättet att jag varken missbrukar, självskadar eller hetsäter och jag är idag ingen fara för mig själv eller mitt liv. För mig så blev 9/7-20 min vändpunkt i mitt tillfrisknande och sedan dess började jag kämpa successivt för mitt liv igen, för oavsett vad som än hände efter det så bestämde jag mig för att leva. För jag bestämde mig då för att ta tag i mitt liv och att jag skulle klara det, för att jag inte ville leva som jag gjorde då - att jag leva på ett annat sätt än vad jag gjorde då. För mitt liv kändes som en mardröm och jag bestämde mig då för nu eller aldrig, någonstans visste jag kanske inte vad jag gett mig in i - bara att det skulle vara värt det. Jag kan inte säga att det varit enkelt och att jag klarade det på första försöket, däremot kan jag säga att jag fortsatte kämpa mot alla odds. För jag valde att försöka ändra beteende och agera på ett annat sätt än tidigare, genom att försöka finnas där för mig själv men framförallt bli min egna bästa vän. För jag insåg ganska snabbt att för att bli den jag vill, så behöver jag förlåta mig själv och finnas vid min egna sida. Vilket kanske var min största utmaning och att försöka släppa allt självhat bakom mig, men jag bestämde mig ändå för att försöka. För jag insåg även att jag var för hård mot mig själv och att jag bestraffade mig själv alldeles för hårt, att jag varit min egna största fiende. Jag var inte van vid att anförtro och tro på mig själv, för att jag trodde inte jag var värd det. Men jag valde att gå emot känslan och lära mig alla DBT-färdigheter, för att sedan försöka applicera dessa i vardagen.

För några månader sedan lämnade jag mitt sista behandlingshem och flyttade till en egen lägenhet, jag har idag enbart kontakt med öppenvården. Jag bedömdes häromdagen av min läkare som betydligt mer stabil och även att jag aldrig hann utveckla ett beroende, i höst så påbörjar jag med all sannolikhet min traumabearbetning. Tacksamhet!