Header

Knepig rubrik, eller hur? Men det är så det är. Kaos inne i mitt huvud, i min hjärna, mage, kropp & själ. Kaos ute, snökaos. I går hade jag tänkt publicera en bild bara för att få upp ett inlägg, men jag kom aldrig så långt. Jag visste inte vad för bild, men jag tänkte tillslut att jag skulle lägga upp en bild på det jag gjorde - låg i soffan med en filt, Nikki satt bredvid mig på ena sidan och kollade ut genom fönstret, Tekla låg på andra sidan under en filt och sov & jag hade en målarbok och pennor framför mig. Men jag tyckte det såg så tråkigt ut så jag började bläddra igenom min egna chatt-konversation på Messenger eftersom jag vet att jag har skickat kort på just pennor och målarbok till mig själv där innan, men vad hände? Jag fastnade såklart där bland alla bilder och minnen - bra som dåliga.

Jag va inne på en tom sida här på bloggen flera gånger, tittade & funderade på om jag skulle skriva något, publicera en bild eller låta det va. Efter fjärde gången bestämde jag mig för att låta det va, varför ska jag publicera en bild eller 4 utan text, när jag använder bloggen & skriver för min egna skull? Och igår va ingen bra dag alls, för det va verkligen kaos - jag va kaos. Att jag är i en depression är en sak, och dom tankar, funderingar eller känslorna jag upplever kommer jag antagligen skriva om då och då - men det är enbart för min egna skull. Jag hatar att prata med människor, jag pratar inte med någon nära vän,  jag pratar inte med psykologer om mitt mående hur som helst eller mitt förflutna för jag verkligen hatar att stå i fokus eller få sympati. Att få sympati eller söka medlidande hjälper inte mig, det som hjälper mig är att skriva vilket jag gör här. Men vissa saker kommer jag inte kunna skriva om här, dels för att det är jobbigt att skriva om och något jag inte vill dela med mig av till dom som hittar hit, och dels för att jag inte vill gå tillbaka om ett halvår och läsa om det.

Jag & T håller på tillsammans att bearbetar saker och ting från förr, pratar igenom saker som hänt under vårat förhållande, under tiden vi missbruka samt saker jag gått igenom innan vi träffades. Mer än så behöver jag inte skriva - för jag vet att när jag går tillbaka och läser detta så vet jag själv vad jag menar och det är de som är huvudsaken & det är de jag har bloggen till - min egna dagbok, fast lite mer öppen än andra. Så ja, gårdagen va väldigt omtumlande, men avslutades iallafall med god mat. T hade lagat mat hela dagen så vi njöt av hemmalagad pulled pork-tacos - SÅ GOTT!

Idag har jag fått ett ryck som jag vanligtvis får i mina perioder där jag får panik på att jag inte städat, så nu har jag skrubbat köksskåp, kyl & frys samt torkat av väggarna i badrummet. Så idag blir det en ordentlig storstädning här hemma. Har inga roliga bilder att visa så jag bjuder på några gamla favoriter på Nikki från när vi hade "miljöträning" medan mamma va på vårdcentralen inne i stan ♡

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag är det fredag - men jag gör ett litet udda hopp bakåt i tiden till onsdag. Haha normala människor tänker väl att jag är knäpp som hoppar till mitten av veckan istället för att vara glad över att det är helg, men för mig spelar det faktiskt ingen roll vilken dag det är och jag skrev ingenting i onsdags alls, därför blir det så idag.

I tisdags skrev jag lite snabbt att T va påväg in till näl för att sy, mer än så skrev jag inte men jag visste heller inte mer än så förutom att han hade skurit sig ganska så illa i handen på jobbet. Eftersom han fick sy i handen, ungefär i "vecket" (?) ovanpå handen mellan tummen och pekfingret - haha menar inte ordspråket nu utan ordagrant, så har han vart hemma resten av veckan men ska tillbaka till jobbet på måndag.

Eftersom jag är påväg ner mot botten & mörkret, eller snarare befinner mig där någonstans just nu, så är det faktiskt ganska skönt att ha honom hemma stundvis. Samtidigt gillar jag att vara ensam med prinsessorna på dagarna tills han kommer hem på kvällen, men han stöttar & hjälper mig och det är jag otroligt tacksam för. Egentligen är det ju jag som ska hjälpa honom nu när han är skadad men han kämpar på, haha.. Jag kan verkligen, VERKLIGEN, inte förstå hur vi kunde hålla ihop såpass bra som vi gjorde när vi båda två gick hemma 24/7 - när vi dessutom bodde i en liten etta på 42kvm? Jag var förvisso i ett helt annat psykiskt tillstånd då & totalt beroende av honom, vilket är sinnessjukt egentligen. Men jag tackar gudarna för våran stora lägenhet idag som är på över 110kvm, annars hade jag blivit skogstokig tror jag.

Han har iallafall skämt bort mig med frukost, jag hann knappt öppna ögonen förän han började prata om att han skulle duka fram, och jag kan inte äta på morgonen. Men ja, frukost blev det & gott va det ♡

Min kära mamma kom även hit under dagen för att lägga om hans plåster och sånt, så skönt att ha en undersköterska i familjen som jobbat med sånt i hundra år (förlåt mamma, menade 5 år. äldre än 30 är du ju inte) så vi passade på att fika med kakor & semlor. T hade fått med sig färska semlor och tekakor från Nordfelds där hans fd styvmamma jobbar och dom har verkligen världens godaste bakverk - både bröd och sötsaker.

Men något som förresten är jättesjukt påtal om Nordfelds och hans styvmamma - när jag va liten, alltså riktigt liten och gick på dagis till och med, så bodde mina kusiner och hans styvmamma på samma gård, och då bodde alltså hon tillsammans med T och hans pappa & syskon. Inte nog med det - jag har lekt med hans syskon och jag har alltid "känt" hans styvmamma. Hon har alltid hälsat på mig och jag på henne men jag har ALDRIG träffat T. Världen är allt bra liten.

Likes

Comments

Här har vi legat hela dagen & kollat på Beck - och antagligen resten av dagen också. Det kom inget inlägg igår och kommer nog inte komma något mer idag heller. Förhoppningsvis vaknar jag med ny energi imorgon och återkommer med en lite bättre sammanfattning om dagarna & livet i sig.

Likes

Comments

Idag är det tisdag - vilket betyder jobbdag för min del! Varje tisdag & torsdag mellan 9-12 kommer jag spendera framför datorn eftersom jag är IT-ansvarig för Doguehills alla sociala medier. Dvs Facebook, Instagram, blogg, mail men framförallt hemsidan som också är de jag lägger ner mest jobb och tid på. Just nu håller jag på att bygga om hemsidan (igen) och denna gången är det verkligen en stor förändring.

Onsdagar är också jobbdag för mig - på veckoplaneraren står det "jobb - fotografering". Men jag kan inte fota hundratals bilder varje onsdag, däremot behövs det mycket foton och bilder för att kunna marknadsföra och sprida sin kennel och namn, men detta är också någonting som jag älskar att göra. Fota, redigera bilder, skriva, dela med mig av det och dessutom älskar jag såklart djur. Så ja, för mig är ju detta såklart ett drömjobb och jag önskar att detta va någonting jag hade kunnat leva på. Men som det ser ut just nu så är detta "bara" en arbetsträning för mig, eftersom jag inte klarar av att jobba och ha ett vanligt jobb som det ser ut just nu. Jag behöver ha en anpassad arbetsplats och detta är perfekt - jag kan jobba hemifrån vissa dagar via datorn men det kräver också att jag åker hemifrån för att tex fota, veterinären, utställningar osv där jag måste träffa andra människor vilket är ett av mina största problem. Samtidigt som jag använder datorn, foton och redigering som terapi när jag är i mina depressioner och därför kan sysselsätta mig med det när jag är på botten.

Men detta är inte allt jag gör med kenneln heller, jag är ju med på så mycket mer. Jag följer med mamma på så mycket jag kan - veterinärbesök, parningar, jag är med och vakar över en tik som ska föda ungefär en vecka innan hon är beräknad samt någon vecka eller två efter att valparna kommit, jag är med när valpköpare kommer och försöker vara med på det mesta.

Nu är klockan över 9 och normalt sett hade jag fått panikångest över att inte ha börjat än (okej, datorn är igång och allt så, men att jag skriver här menar jag) men - jag fick sms av T förut och han va påväg till näl för att sy. Så jag har suttit i telefon med mamma för jag visste varken hur han skulle ta sig dit eller hem, men jag förstod att han hade pratat med henne. Så ja, satt med henne i telefonen, har sms:at lite snabbt med T & väntar på att han ska ringa.

Nej, nu ska jag återgå till datorn innan T ringer, så får vi se om han kommer hem eller ska tillbaka till jobbet som han skrev att han skulle??..

Likes

Comments

I morse när hundarna ätit frukost och vart ute så tog jag en välbehövlig dusch, inte för att jag var äcklig (haha va roligt det lät men alltså ja..) utan mer för att försöka avleda ångest och försöka "duscha av" de dåliga måendet & komma på bättre tankar. När jag stod i duschen tänkte jag att jag skulle fixa naglarna när jag va klar, alltså lösnaglar och hela skiten. Jag har aldrig varit den "tjejiga" typen, utan mer en sån som lekte med bilar, snodde min storebrors "Jurassic Park-hoodie" & vägrade ha klänning/kjol på mig. Men när jag slutade med droger så blev jag helt beroende av lösnaglar? Hade det HELA tiden och blev helt förstörd om jag inte hade det? Jättekonstigt. Men - jag kunde lägga ner flera timmar på att sätta dit dom, fila, måla och allt de där men, två-tre dagar senare fick jag panik att dom satt fast och slet av dom.Samma sak med nagellack - klarar inte av att vänta på att de ska torka och klarar absolut inte av att inte dra bort de. Så ja, ovärt egentligen haha..

I vilket fall som helst så satt jag sen och skulle leta upp en gammal bild som jag va säker på att jag hade laddat upp på min andra blogg när jag hade nya naglar, men istället fastnade jag där bland bilderna och bläddra igenom dom. Först genom alla fantastiska matbilder & bakbilder, vad fan hände med mig rent ut sagt!? Alltså jag lagade ju mat HELA tiden, både maträtter jag kunde, men jag testade även nya recept väldigt ofta? Och bakning, jag bakade HUR ofta som helst? Fick nästan prestationsångest haha usch.. Och bilden jag egentligen skulle ha? Nej den hittade jag inte ens. Tror jag kom ur duschen runt 9, och nu är klockan halv 12. Jag har alltså suttit på balkongen och bläddrat igenom bilder, fått prestationsångest och frusit fingertopparna av mig istället för att gjort de jag skulle. Ovanligt? Nej, precis som vanligt. Inte nog med det, när man trodde att livet inte kunde bli värre så dök det givetvis upp minnen från Facebook.. Så nu skiter jag i allt som har med både mat & naglar att göra och tar fram målarboken istället.

Likes

Comments

Sen jag publicerade mitt inlägg om att jag hade haft ett uppehåll i ca fem månader så har det kommit upp ett inlägg om dagen, förutom igår. Och något som egentligen är lite roligt är att jag hela tiden planerar inlägg i huvudet utefter vad jag gör om dagarna - och har gjort under dom fem månaderna jag inte bloggade. Tex varje måltid vi ätit som har varit något speciellt har jag varit noga med att fota, runt advent va jag noga med att få fina kort där budskapet va just advent/jul samt kort på glögg och pepparkakor & så gjorde jag med allt i min vardag och samlade på mig. Enbart för bloggen, trots att jag inte bloggade just då men jag ville ha en "mapp med foton på lager" till den dagen jag började igen eftersom jag längtade så mycket - och visste aldrig bär jag vaknade på morgonen om det va just idag jag skulle börja igen. Haha detta låter kanske jättebarnsligt i mångas ögon/öron men det är faktiskt så det va.

Och jag har fortsatt med det dessa dagar, jag har fotat och redigerat klart bilder till minst ett inlägg,

men jag har inte haft varken ork eller motivation till att göra själva inlägget. Det funkar inte att slänga upp bilder och skriva en kass text bara för att, och jag har som sagt ingen motivation eller ork till att ens kolla på mobilen egentligen. Jag redigerar bilderna när jag tex är ute och röker för att fördriva tiden, mer än så är det inte. Så egentligen valde jag världens sämsta tid att starta upp bloggen igen, även fast det kanske är nu jag behöver ha den och gå skriva av mig när jag mår som jag gör? För det är trots allt bara jag som läser här, och ni som hittar in hit själva - för dela med mig av din till andra gör jag inte. Varför inte då? Det tänkte jag faktiskt skriva om i ett annat inlägg, för det ränte jag på igår kväll & den anledningen är rätt sjuk och tragisk om man tänket efter.

Mitt minne är som en guldfisks minne så jag vet inte om jag la upp denna i förrgår.. Gud vad jobbigt det blev nu. Men här är iallafall Doguehills Ohana, 5 månader- men vi kallar henne "Skorpan" ♡

Likes

Comments

Vaknar upp, drar upp rullgardinen & möts av kanske 2dm snö.. Usch och fy. Får hälla i mig kaffet och pulsa ut i snön med hundarna innan jag kan börja se ljuset i denna dagen - haha..

Likes

Comments

Jag kan verkligen inte förstå att Nikki har vart liten? Okej, jag förstår det visst - men inte att korten är från April förra året och i somras samt att hon fyllde ett i förrgår? Tiden går så himla fort. I början sa jag hela tiden att det gick alldeles för fort och att jag ville stoppa tiden, men ska jag vara helt ärlig tycker jag att det är SÅ HIMLA SKÖNT att första året är avklarat & att hon börjar bli en "stor tjej" nu. Förvisso är dom jättesöta som valpar, inget snack om den saken - men det är ett helvete (rent ut sagt) den första tiden när man ska få dom rumsrena. Nu blev hon ju rumsren, dagtid, mer eller mindre ganska direkt i och med att jag sprang in och ut med henne 60 gånger i minuten, men det är själva passningen och springet. Allvarligt talat, måste vara jobbigare med en valp en bebis (ops, tänk om en offentlig person hade skrivit sådär, haha) men jag menar att en bebis har blöja så den kissar inte på golvet/mattor - läs det med en nypa salt & en shot tequila om så önskas.

Jag kunde inte duscha, städa, gå på toa - ingenting. Levde efter mottot "väck inte den björn som sover" eftersom hon behövde ut varje gång hon vaknade. Sen är resten av valptiden inte en dans på rosor, samtidigt som hon är superduktig i (nästan) alla situationer & snabblärd med det mesta. Hon lärde sig vacker tass, sitt samt att sitta kvar medan jag gick flera meter & reste sig inte förän jag sa att hon fick när hon va kanske tre månader? Nej, mitt lilla yrväder ♡ Hon gör mig skogstokig ibland och kan få mig att vilja slita av mig håret, men jag hade inte kunnat föreställa mig ett liv utan henne heller för den delen.

Likes

Comments

Igår skrev jag ju om den fruktansvärda branden som tyvärr tog en människas liv här i Brålanda. Dom misstänker dessutom att den är anlagd, alltså inte bara att den utreds som mordbrand som de alltid gör när man hittar en kropp utan dom tror alltså att den är anlagd. ​ Våran kära lokaltidning satte såklart "plus" på alla artiklar ang branden samma dag dom fått släckt den och samma dag en polis eller brandman gick ut i radio med den informationen. Som tur va så var det en person som la upp en bild på plussrtikeln på Facebook där det stod att det nu va fastställt att det va el-fel. Det konstaterades alltså senare samma dag men den informationen gick dom alltså ut med i en plusartikel - blir skogstokig på sånt. Många går runt och tror det va en anlagd brand pga det, men så var det allt så inte.

Ganska direkt efter att jag hade skrivit det inlägget så kom min fina vän Pauline hit på besök & gud vad det var roligt att träffa henne igen! Vi lärde känna varandra i fyran & blev bästa vänner, däremot var vi väldigt lika - samtidigt lite olika, i sättet så vi var som två orkaner periodvis men har ALLTID hållit ihop & gått igenom massvis tillsammans.

När vi satt i soffan och prata om allt mellan himmel och jord så fick hon ett sms av sin kompis - då hade det precis skett ett väpnat rån inne i lilla Vänersborg. ALLTSÅ AVVLARLIGT TALAT!? Vad är det som händer!?? Älskade lilla Vänersborg.. Nog för att det alltid har funnits kriminalitet överallt i Sverige, men häromkring har det aldrig vart såhär grovt som det är nu. I Vänersborg har det liksom vart narkotika, misshandel, stöld & sånt som absolut inte är okej men som förekommer överallt. Den senaste tiden har det då vart anlagd mordbrand och bombhot i Brålanda (ca 10 meter från våran balkong låg det där FÖRBANNADE paketet med bomben) det här vart skottlossning i Frändefors som är typ Sveriges minsta samhälle och igår va det då väpnat rån & skottlossning mitt på gågatan i centrala Vänersborg - man blir ju mörkrädd.

Nej fy, undra egentligen hur samhället och världen ser ut om fem år. Vart ska man egentligen bosätta sig för att känna sig trygg? Vi valde Brålanda för att SLIPPA drama & för att hjälpa oss själva stå emot drogsuget så mycket som möjligt. Men jag är så trött på Brålanda - här härjar missbrukare utan körkort runt och bryter sig in överallt, kör bil utan körkort, bor dessutom bredvid ett dagis men det absolut värsta av allt - polisen vet vilka dom är, det finns bevis MEN DOM GÖR INGENTING!?

Skulle helst vilja flytta ner i en grotta under jorden, och bosätta mig där. Eller varför inte flytta till en annan planet? Helst en som ser ut exakt så som det gör där Lille-fot bor i "Landet för längesen" ♡

Doguehills Ohana "Skorpan" ♡

Likes

Comments