Race Report - Göteborgsvarvet

Jag och min familj åkte upp till Göteborg dagen innan loppet skulle äga rum. Jag var taggad, som vanligt (oftast), när det gäller löpning. Däremot var jag även lite nervös, jag visste att jag inte tränat lika bra som föregående år, och jag visste att det var nästintill omöjligt att klå förra årets tid, ändå hoppades jag. Sån är jag, jag hoppas, trots att det ibland är dags att lugna ner sig och acceptera läget. Och det är väl både en fördel och en nackdel, antar jag.

I alla fall, vi stannade rätt så snabbt för att äta lunch på vägen upp. Jag åt någon typ av grillad macka, åt caesar-kyckling hållet. Sedan bar det vidare mot Göteborg. Vi stannade till på Gotteboet på vägen och köpte lite godis. Sedan var det någon timme kvar till slutdestinationen, vilken var vårt hotell. Väl framme på hotellet ställde vi i ordning en smula, innan vi tog oss mot Expot. Vi vandrade omkring där en stund, och jag köpte bland annat kompressionsstöd för vaderna. Vi gjorde även det man går dit för att göra; hämta nummerlappen. Efter en stunds tittande tog vi oss ut för att köpa lite kvällsmat, vilket slutade med en pasta. Somnade sedan runt 11-12, vad jag kommer ihåg.

Racedagen:

Jag vaknade runt halv 8. Drack vatten och läste, väntade på att de andra skulle vakna. När alla kommit upp ur sängen begav vi oss mot frukosten. Jag älskar hotellfrukost! Supergott var det, som i de flesta fallen på hotell. Jag var taggad för dagen, tycker ju verkligen om sånt här, även om det kan vara pirrigt och nervöst. Vi återgick till hotellrummet, chillade, och gjorde vid oss för att ha en hyfsat chill dag på rummet. Eller ja, fram till starten då. Jag läste, gjorde lite läxor och tog det hyfsat lugnt. Jag drack även resorb.

Veckan inför gick vi och kollade väderrapporten, vilken visade att det skulle vara molnigt och i värsta fall regn nästan hela lördagen. Detta innebar även att när jag packade, så packade jag låååånga tights att springa i, ifall det skulle bli kallt. Men när dagen väl kom, och man gick utanför dörren, möttes man av något kvavt och halvmolnigt. Det kändes som det låg åska i luften. Mindre härligt löparväder, om du frågar mig. Så det var tur att jag tog med mig shortsen i alla fall.

I alla fall, efter några rastlösa timmar käkade jag och min pappa (som också skulle springa), lunch. Vi fixade med egen lunch, i form av pastasallad med ägg. Tidsmässigt var detta ungefär 3h innan start och strax efter lunchen var det dags att klä på sig kläderna som skulle bäras under loppet. Jag valde att använda de nya kompressionsskydden, även fast man inte brukar använda nya grejer vid race. Påklädda och klara så tog vi oss till Slottsskogen och efter några minuters promenad var vi på plats, trodde jag. När jag väl skulle leta reda på dit jag skulle, insåg jag att jag var en bra bit ifrån var jag tänkte mig. Tillsist hittade jag till stället där man skulle lämna grejerna, gjorde det och ställde mig i den långa kön till toan. Härefter ställde jag mig i startfållan och väntade, rätt så otåligt, på att vi skulle få starta.

Självaste loppet:

Startskottet gick, och jag ville springa. Men som vanligt, på de flesta lite större lopp, så tar det sin lilla stund innan klungan börjar röra på sig. Jag börjar springa och det känns segt. Vadskydden verkar nästan motarbeta mig till en början, så känns det i alla fall. Jag springer och försöker väcka benen, tänker att vaderna bara behöver vänja sig. Jag är typ hela tiden medveten om att benhinnorna kan börja säga ifrån, vilket jag även är rädd att de ska göra. Vinkar på mamma och syrran som står längs banan, får lite energi. Springer på, vågar knappt kolla klockan för att jag är rädd att jag ska bli besviken. Tittar ändå och ser att snittiden inte är mycket över vad den låg på förra året. Får lite förhoppningar och fortsätter springa. Jag tänker att vadskydden bör ge effekt nu, och efter några kilometer så släpper väl det mesta ”obehagliga” trycket från dem, men inte hela. Fortsätter springa, känns helt okej. Jag dricker på drickstationerna, vilket även var planen. Jag tar en mugg och sen sticker jag ut från klungan för att dricka medan jag springer. Funkade helt okej förra året, men inte lika bra i år. Får ändå lite energi från vattnet, trots att det inte är mycket som går ner. Ger high-five till de som sträcker ut händerna från publiken, vilket, även det ger lite energi.

Sen, efter cirka 10-11 km, då vill inte benen mer. Tempot jag höll funkade tydligen bara för milen och saknaden av långpass märktes något extremt. Här fick jag verkligen ett kvitto på hur lite ”längre” sträckor jag sprungit. Det längsta jag sprungit sedan förra Göteborgsvarvet var 12km, så var inte så konstigt egentligen att väggen kom där. Detta blev såklart även rätt jobbigt mentalt för mig, då benen inte riktigt ville som hjärnan ville. Till en början försökte jag intala mig med att jag bara skulle försöka hålla mig springande hela tiden. Vid den andra bron gick jag, vilket var något jag tyckte att man inte behövde förra året. När det var några kilometrar kvar så började jag gå i vätskestationerna för att dricka i lugn och ro, men även för att få en paus. En mental milstolpe kanske man kan kalla det. Jag gick även i den sista backen innan man intog den sista kilometern mot mål. Kroppen hade verkligen inte samma ös som förra året, och det gjorde mig väl lite ledsen, även om jag kanske innerst inne visste om att så var fallet.

Sista kilometern springer jag på en snabbare kilometertid än vad jag gjort på hela loppet, om jag inte minns fel. Springer i mål och får min medalj, banan och kexchoklad. Går och dricker lite vatten. Tar fram min mobil och börjar smått samla mig, samtidigt som jag rör mig tillbaka mot smeten och där jag troligtvis träffar på mamma och syrran. Träffar på dem efter en stund och vi väntar tillsammans in pappa som också springer. Samtidigt försöker jag få i mig det ena och det andra. Det har börjat krypa i vaderna, typ som svag växtvärk och vill helst sitta ner. Med andra ord gick jag runt och satte mig på huk flera gånger, haha.

Resan hem, eller promenaden hem sedan gick inte i en alltför snabb fart, kan jag säga. Det gjorde ont och det gick långsamt. När jag kom hem, gick jag i princip på toa och duschade illa kvickt och sedan la jag mig sängen. En molande och jobbig huvudvärk hade börjat inta huvudet och jag kände mig allmänt varm. (I efterhand kan det ha varit solen som gjort sitt, då den tittade fram mer än vad man trodde.) Jag hade vader med något som kändes som växtvärk, ett dunkade huvud och en typ stekhet kropp resten av kvällen. Sen hade jag något konstigt ömmande neråt höfterna/magen också, vilket var lite obehagligt. Det blev några bitar pizza till kvällsmat, och några godisbitar och dricka. Sedan halvslumrade jag till och från framför Eurovision.

Dagen efter:

Vaknade dagen efter och mådde betydligt bättre. Vaderna gjorde ont, men huvudvärken hade definitivt lagt sig. Det var fortfarande lite ömt i sidorna av magen. Det gjorde lite ont att gå, jag hade en del träningsvärk och jag var nog rätt så mentalt slut också. Söndagen till ära så checkade vi sedan ut efter frukost, och drog vidare till Ullared. Det funkade, men tog de flesta chanserna jag kunde hitta för att sitta ner, haha.

Gillar att förbereda mig för lopp osv, men sammanfattningsvis så är det mycket roligare när man vet om att man är förbered och att träningen innan gått hyfsat bra. Även om man är taggad, är det roligare att känna att förutsättningarna rent träningsmässigt ligger på sin sida. Men, jag kommer komma tillbaka och jag hoppas på revansch någon dag. Om ni läst hit, wow tack! Hoppas det var en aning intressant trots allt.

Har gjort en video från helgen också, länk till inlägget hääääär

Gillar

Kommentarer