Det är sjukt hur en person kan komma att betyda så mycket för en.

Det är sjukt hur en så betydelsefull person sen bara kan försvinna ur ens liv.

Det är sjukt hur någon som kunnat vända dina dagar från sol till regn och från regn till sol, inte längre har en plats i din vardag.

Allt borta, endast minnena kvar.

Sånt är livet, antar jag.

När jag skriver detta har 3:an på gymnasiet precis dragit igång. Jag skriver detta till mig själv, lite som ett brev med förväntningar och funderingar inför framtiden, och inför studenten. Jag gör det delvis för att kunna se hur jag utvecklats eller förändrats, och delvis för att kunna se vad jag tyckt och tänkt. Jag gör det även för att kunna titta tillbaka, minnas och för att kunna se hur allt löste sig.

Jag är taggad på 3:an, sugen på att börja plugga igen. Jag har börjat plugga matte, trots att kursen knappt börjat. Det känns som en nystart, och nya möjligheter. Jag strävar högt, och vill gärna ligga bra till i alla kurser. Jag har många kurser jag ser fram emot, lite spänd på alla är jag nog. Det är nya lärare i många av kurserna, men där är även några bekanta ansikten. Jag har valt att läsa både fortsättning på mattekursen och högsta engelska kursen, och jag är spänd på hur jag kommer att ligga till jämte dem.

Jag gillar att lära mig saker, men vill isåfall kunna se hela sambandet. Därför vet jag också att, om jag fastnar, kommer det bli jobbigt. Jag kommer troligtvis ta del av en del spänningshuvudvärk, men samtidigt vet jag att den släpper om jag slappnar av. Jag vet också om att träningen måste få hänga med, så gott som varje vecka, för att jag ska fungera. Jag älskar att träna, och jag mår inte bra utan det.

Och förresten, hej alla prestationsprinsessor eller prinsar. Jag är också en av er! Och om man läser denna text, så kan man säkert tolka det som att jag kommer att köra slut på mig själv innan skolan knappt har börjat. Jag ville därför bara snabbt slänga in, (för min skull, och alla andra som behöver höra det), att det är okej att inte vara bäst på allt. Du behöver inte ha A i alla ämnen. Och om ni verkligen vill ha det, fråga er själva först: "Är det verkligen värt det?" För mig är det inte värt att plugga till jag går sönder, bara för att få ett A. Men det är bara min åsikt. Var rädda om er, tand hand om er och njut.

Med det sagt, har jag inte jättemycket mer jag vill framföra till framtida Maja mer än att jag även tycker detta är rätt så läskigt. Det är slutet på gymnasiet. Jag tar studenten. Sedan är jag "fri"? Jag kommer inte gå tillbaka till de vanliga skollivet, utan isåfall är det högskolan som gäller. Jag vet inte om jag vill plugg direkt, men som det ser ut nu, tror jag i alla fall att jag kommer ta sommaren efter studenten för tt chilla, jobba och ha kul. Och om jag känner mig själv rätt, börjar jag plugga till hösten. Däremot, har min mamma sått något litet frö om att ta ett break och satsa lite på träningen. Se hur det går, om jag får mer tid till träningen och om det kanske skulle vara kul att göra en liten satsning på min triathlon? Men som sagt, väldigt oklart och det ska bli kul att se senare, om jag gissat rätt.

Det är så mycket som ska hinnas med detta året; studentresa, studentfester, karneval, bal, skattjakt, gymnasiearbete och såklart själva studenten. Spänning, förväntan, en aning kaos (inför allt man ska ha koll på/fixa) och lite rädsla (eller kanske ledsamhet?) går igenom huvudet. Hej o hå, nu kör vi! Här kommer jag.

Ni vet när man läser en bok och fastnar totalt, så pass att man läser sida efter sida, utan att kunna sluta? När man dras med i handlingen och känner vad karaktärerna känner. Du gråter tillsammans med dem, du skrattar med och åt dem, du glädjes och du sörjer med dem. Precis så, vill jag kunna göra. Jag älskar att läsa, och jag älskar att få försvinna in i en annan värld för en stund. Pausa den riktiga världen en stund, och bara koppla bort.

Jag tycker det är sjukt coolt hur man kan skriva på det viset, så att människor hänger med och att de får känna och uppleva bokens handlingar. Och, jag vill också! Jag vill också skriva så andra känner, och så pennan glöder. Jag vill få läsarna att fastna och ta med boken överallt. Och, jag hoppas verkligen jag tillåter mig själv att göra det någon gång. Lyckas med det som jag så gärna vill; skriva en bok.