En rädslofylld vardag

Jag jobbar som tandsköterska, ett jobb där jag verkligen får hjälpa människor. Ingen tycker ju om att gå till tandläkaren (bortsett från några få unika själar).
Oftast så möter jag människor som känner sig melankoliska inför mötet, de är liksom bara inte bekväma med att vara där. Men ett par gånger om dagen möts jag av ren skräck. Det är då jag verkligen får känna att jag behövs i behandlingsrummet. Tandläkaren har inte tid att vara en sympatisk del av behandlingen, även om det finns många som självklart vill.

Jag tycker också att det är magiskt att jobba med barn. Det är något alldeles extra i att få dem att växa i sitt förtroende till sig själva, när tandvården annars är en utav de platser som kan få en människa att känna sig väldigt liten.
När jag gick min utbildning så skrev jag mitt examensarbete om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och hur de bemöts utav tandvården.

Det var en intervjustudie jag höll i och både föräldrar och tandvårdspersonal var rörande överens om att kunskapen om diagnoser skulle kunna vara bättre. Det är en work in progress, skulle jag vilja säga, utan att nämna några detaljer.
Men jag tror att den kunskapen i längden kan gynna alla barn vid deras tandvårdsbesök.

Jag vill ha gjort en skillnad, innan jag lämnar denna världen.
Ge aldrig upp dina drömmar!

Gillar

Kommentarer