Känns så bra att ha en minnesplats för dig här hemma älskade lillebror. Då känns det på något sätt som du finns här med oss. Saknaden efter dig är verkligen enorm! 👼🏼❤️

11 år skulle du ha fyllt idag och det gör verkligen så ont att inte längre kunna fira dig som vi kunde innan du togs ifrån oss. Saknaden är så oerhört enorm och jag önskar så mycket att du fanns här med oss så vi hade kunnat fira dig på riktigt. Men det går ju inte, och det gör så ont att inse det älskade lillebror. Fan alltså, livet är verkligen så fruktansvärt brutalt orättvist! 💔

Men även fast du inte längre finns här med oss så hoppas jag ändå att du får en fin födelsedag och att änglarna firar dig rejält där uppe i himlen, min älskade fantastiska lillebror! 👼🏼❤️

En grej som jag aldrig någonsin kommer kunna förstå, det är hur man med avsikt kan välja att trycka ner en annan människa och hur man dessutom tycks leta upp den punkt som gör som allra ondast att trycka på, enbart för att få den man mobbar att må så fruktansvärt dåligt, till och med till den grad att man tillslut som utsatt på allvar börjar ifrågasätta vad meningen med livet egentligen är. Eftersom jag själv dessutom varit utsatt för mobbning så vet jag hur det känns att bli mobbad. Jag vet hur det känns när magen vänder sig ut och in av all ångest och skam, jag vet hur det känns att varje eviga dag behöva gå med en stor fet klump i magen till skolan, utan att få någon hjälp av lärarna som av någon konstig anledning istället väljer att blunda för det.

Men inte bara det, för jag vet också hur det känns att så starkt vilja ta det där sista steget ut på rälsen varje gång tåget närmar sig, jag vet hur det känns att inte ens vilja ta ett endaste litet andetag till. Men frågan är om ni som mobbar förstår? Frågan är om ni verkligen förstår att smärtan ni orsakar inte försvinner bara för att ni slutar? För saken är den att mobbningen förföljde verkligen mig, vart jag än gick så fanns det med mig på ett eller annat sätt eftersom erat hat tillslut blev till mitt hat gentemot mig själv. Era hemska ord blev till mina tankar, och jag hatar, verkligen hatar hur ni som mobbade fick mig till att hata mig själv så grovt. För det var ju precis så jag trodde att det skulle vara eftersom det tyvärr blev som vardag för mig.

Idag är jag dock verkligen så oerhört glad och tacksam över att jag lever, för tänk om jag aldrig hade insett att det faktiskt var ni som gjorde fel och inte jag? Tänk om jag tillslut hade valt självmord som en sista utväg som så många andra? Då hade ju jag aldrig någonsin fått veta att det faktiskt inte var mig det var fel på och att det inte var mitt fel. Så till er som mobbar andra människor, ni måste förfan börja tänka till. Mobbning både förstör och tar liv, och inte vill väl ni vara orsaken till någon annans död? Om svaret är nej på den frågan, tänk då förhelvete till en extra gång, för en dag kan det faktiskt vara försent!