Mobbning är fruktansvärt och det tar även så fruktansvärt många människors liv. Att jag klarat av att stå ut alla de åren jag blev mobbad skulle jag vilja säga egentligen är ett under i och med att jag blev så grovt mobbad. Jag fick ju inte ens hjälp av lärarna liksom och jag funderade även hur många gånger som helst på om det kanske vore bättre om jag istället avslutade mitt liv. Jag är dock idag glad över att jag aldrig valde den utvägen, för idag när jag ser tillbaka på hur det var då så kan jag faktiskt se hur långt jag kommit. De som mobbade mig har egentligen bara hjälpt mig, de hjälpte mig med att bli en mer självsäker tjej. Ju mer dem spottade på mig, desto snabbare blommade jag upp. Jag kan idag tänka tillbaka på det som var o känna mig stolt, känna mig stolt över att jag orkade överleva all skit, stolt över att jag idag även kan vara en förebild för andra.
Men samtidigt så kan jag bli väldigt ledsen när jag tänker tillbaka på det som var, ledsen över hur illa behandlad jag faktiskt blev samtidigt som jag även kan bli väldigt arg, arg på de lärarna som vägrade hjälpa mig. Arg på att dem istället valde att blunda för problemet. Hade dem bara hjälpt mig så kanske man hade kunnat få stopp på mobbningen så mycket tidigare, då kanske det inte hade behövt pågå under flera årstid. Men eftersom jag inte fick någon hjälp så tänkte jag att det säkert är mig det är fel på. Jag försökte därför förtränga att jag blev mobbad genom att spela glad, för lärarna ville ju ändå inte hjälpa mig.
Att dessutom bli mobbad under flera årstid precis exakt varje dag utan att få någon hjälp av de vuxna i skolan tär något så enormt mycket på en, man känner sig värdelös. Man känner att man inte är värd nånting, man börjar till och med tillslut tro att det faktiskt är en själv det är fel på när man varje dag får höra en massa elakt och när man till och med vissa gånger blev slagen. De som mobbade mig använde mig som någon slags jäkla dörrmatta som dem trodde sig ha rätten att stampa på, som dem trodde sig ha rätten att trycka ner och det är fruktansvärt. Det är fruktansvärt hur elak man kan vara. Jag kan helt ärligt inte förstå hur man ens kan vilja trycka ner och göra andra människor illa. Jag förstår verkligen inte och kommer heller aldrig någonsin förstå det.
Men trots all skit så är jag somsagt idag glad över att jag lever, jag är så otroligt glad och tacksam över att jag aldrig valde självmord som en sista utväg. För tyvärr är det hur många som helst som väljer den utvägen just pga mobbning vilket är fruktansvärt. Men jag är en av alla som aldrig valde den utvägen. Jag funderade däremot många gånger på om jag skulle avsluta mitt liv, jag funderade på det redan när jag var 14 år och det är hemskt. Man ska inte ens behöva tänka så. Men jag är iallafall idag hur glad som helst över att jag aldrig valde den utvägen, för hade jag valt självmord som en sista utväg så skulle jag aldrig någonsin kunna få uppleva allt fint som jag upplevt. För även fast jag varit med om mycket hemskt så som mobbning och våldtäkt, så kan jag ändå numer se allt det fina som livet faktiskt har att erbjuda.
Men om jag skulle valt självmord så skulle jag aldrig någonsin få chansen att uppleva allt det fina, jag skulle heller aldrig få chansen att träffa min fina underbara kille Christian och inte heller vara en förebild för andra. Så jag är idag tacksam över att jag höll mig stark och tog mig igenom allt hemskt, även fast det på ett eller annat sätt för alltid kommer finnas med mig i bagaget. Men precis som Christian säger så förtjänar jag att ha det bra, jag förtjänar att få må bra precis som han sagt till mig många gånger och det har han faktiskt helt rätt i. Att jag var tvungen att placeras i en särklass eftersom jag låg efter i den vanliga klassen gör mig inte mindre värd, för jag är precis lika mycket värd som alla andra och så är det bara.
