Mitt mål är att jag förmodligen någon gång nästa år ska komma ut på ett mer riktigt jobb inom arbetsmarknaden. Nu är jag ju inom daglig verksamhet, men det är ingenting jag kommer vilja vara på i resten av mitt liv. Jag vill utmana mig själv och jag vill kunna känna att jag faktiskt klarar ännu mer. Mitt självförtroende har blivit mycket mycket bättre, men jag vet att det kan bli ännu bättre. Att någon gång få komma ut på ett mer riktigt jobb tror jag dessutom skulle kunna stärka mig som person väldigt mycket, för jag vet att jag egentligen klarar så mycket mer. Jag vet att om jag bara vågar kasta mig ut i det mer riktiga arbetslivet så kommer jag fixa det. Daglig verksamhet var bra för mig när jag mådde väldigt dåligt, det var bra på så sätt att jag hade någonting att göra på dagarna. Men jag vill mer än så, jag vill utvecklas som människa. Jag vill framåt i livet, jag vill inte hela tiden stå och stampa på samma plats.
Sen står jag såklart inte och stampar på samma plats, det är inte så jag menar - för jag har gjort så enormt stora framsteg vilket jag verkligen inte får glömma. Men jag vill även ta det där med jobb till en helt ny nivå någon gång också. Jag har tänkt på detta med ett mer riktigt jobb i flera flera månader, men jag har inte tidigare vågat skriva något om det eftersom jag är så rädd för att skriva något som jag sen kanske kommer misslyckas med. Men varför skulle jag egentligen misslyckas? Varför skulle inte jag klara ett vanligt jobb? Det är liksom klart jag kan klara det så länge jag vågar tro på mig själv.
Sen till det där med att vara rädd för att misslyckas, vad är det egentligen som är så farligt med att misslyckas? Jag kan ju faktiskt inte veta förrän jag prövat. Jag arbetsträna ju för ett par år sedan, först på sjukhuset cafe/kiosk i ett halvår, sedan efter det var jag på ett annat ställe. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan bedömde då när jag avbröt min arbetsträning att jag skulle vara inom daglig verksamhet. Men egentligen tror jag att det med arbetsträningen gick sämre pga att jag mådde så extremt dåligt just då. För när jag var på sjukhusets café gick det väldigt bra, det var inte förrän då när jag var tvungen att prova på ett annat ställe det började gå sämre. Det funkade dock egentligen någorlunda bra på det nya stället också i början, men när jag sedan hade varit på det nya stället i bara ett par veckor så började det gå mycket mycket sämre, jag skulle en dag efter jobbet iväg för att träffa en kille jag hade haft internet kontakt med vilket visade sig vara den dagen mitt liv sorgligt nog skulle ta en vändning helt och hållet mot helvetet, jag blev utsatt för en våldtäkt och började efter det må mycket mycket sämre. Jag började må extremt dåligt och det var även där och då arbetsträningen gick helt åt skogen.
Jag har tvingats genomgå så mycket hemskt, men efter våldtäkten kände jag att droppen gick. Så jag tror därför mycket berodde på mitt dåliga mående, att jag just då inte funkade så bra inom arbetsmarknaden eftersom det annars funkade bra när jag var på sjukhusets café. För det var faktiskt först då när jag hade varit på det nya stället i ett par veckor och efter våldtäkten som det gick sämre. Jag orkade ju knappt ens gå till det nya stället vilket resultera till att jag sjukskrev mig och avbröt min arbetsträning flera månader innan. Så eftersom jag tror mycket berodde på mitt dåliga mående just då så har jag tänkt ha som mål att jag någon gång nästa år ska komma ut i den mer riktiga arbetsmarknaden.
Dagliga verksamheten har dessutom verkligen hjälpt mig väldigt mycket, jag har fått göra sånt som gjort att jag utvecklats mycket. Jag hade ju även en föreläsning, det var ju dock egentligen inte via daglig verksamhet - utan det var via idépeng. Men jag kommer däremot få chansen att hålla i fler föreläsningar via daglig verksamhet. Min handledare har varit i kontakt med både ABF samt kommunen, och både ABF och kommunen är intresserade av att höra mig föreläsa. Så jag kommer få chansen att hålla i fler föreläsningar vilket verkligen känns jätte bra, för jag vill mer än gärna föreläsa fler gånger och jag tycker det är jätte bra att jag kan få hjälp av min handledare att komma igång med detta. Tillslut kanske jag fixar det där med att fixa föreläsningar på egen hand, för det är alltid svårt i början. Speciellt när man hittills bara haft en enda föreläsning, men tack vare att den dagliga verksamheten som jag är på ger mig möjligheten till detta så kan det kanske i framtiden gå enklare.
Sen tror jag inte att jag kommer vilja ha föreläsningar som jobb, jag vill nog ha något helt vanligt via arbetsmarknaden. Men att få komma igång med fler föreläsningar så jag kan föreläsa då och då på min fritid hade varit nice eftersom jag vill vara med och belysa psykisk ohälsa som jag anser är ett jätte jätte viktigt ämne att prata om, men även ett ämne som jag brinner väldigt mycket för och som ligger mig varmt om hjärtat i och med att jag själv gått igenom så fruktansvärt mycket. Jag vill helt enkelt vara med och försöka göra skillnad så mycket som det bara går.
