Stella vår Stella. Du har nu redan funnits hos oss i tre månader. Jag har hört många föräldrar säga, ”ta vara på tiden, den går så fort när man får barn” och nu förstår jag verkligen vad dem menar. Tiden går verkligen så, så snabbt.

Jag kan verkligen inte förstå hur man kan älska någon såhär mycket. Jag visste inte ens att man kunde känna på detta sättet. Det gör ont i mig när jag tänker på hur mycket jag älskar henne. Min fina dotter.

Det är så häftigt och jättekonstigt att vara någons trygghet. Någons mamma. När ska det egentligen gå in? Att jag är en mamma?

Hur har den första tiden gått då? Oförskämt bra. Jag skäms nästan när någon frågar och jag ska berätta, för det känns nästan som att jag skryter.
Men vi har på riktigt fått världens snällaste unge. Hon är alltid nöjd, jag kan räkna på mina fingrar hur många gånger jag har hört henne gråta, hon sover hela nätterna (förutom när hon vaknar för att äta, liggande i sängen) och hon är alltid glad.
Berättar jag detta för någon så får jag oftast höra ”det vänder snart”, ”vänta ni bara”. Klart det kan vara så, att det vänder över en natt, men varför kan man inte bara vara glad för någon annans skull? Stella kanske mår väldigt bra och är lycklig hos oss. Hon kanske är en väldigt snäll bebis. Jag upplever att jag och Daniel är väldigt lugna personer och väldigt lugna kring Stella vilket jag tror spelar in. Är vi lugna så är hon lugn. Stressar vi upp oss, så gör hon också det, och blir ledsen.

Stella är nu tre månader. Väger 5700 g och är 60 cm lång. Hon ler hela tiden, hon har lärt sig vända sig från mage till rygg och tränar för fullt på att lyckas vända sig från rygg till mage. Hon pratar, försöker äta upp sina händer och blåser bubblor med munnen. Idag lät det nästan som att första skrattet var på väg (längtar så mycket!).

Det allra bästa Stella vet är att få ligga vid mammas bröst och tutta. Där hade hon kunnat ligga hela dagarna om hon fick. Hon älskar även att prata med sin pappa, att sjunga med mig och att bada.

Skulle kunna skriva en hel bok om min kärlek och om hur fantastiskt det är att vara mamma men jag tror jag slutar här och skriver mer i ett annat inlägg istället.

Mest nerskrivet för min egen skull. För att jag inte ska glömma bort livets bästa dag.

Måndag 2 november (gravidvecka 38+6)

Allt känns som vanligt. Kroppen är tung, halsbrännan gör det jobbigt att sova, jag springer på toa hela tiden och varje dag känns som en evighet. Inte ett enda tecken på att något skulle vara på gång och jag börjar ställa mig in på att jag kommer gå över tiden. Jag går mina promenader och försöker sysselsätta mig så gott det går hemma. På kvällen händer det dock något, en liten bit av slemproppen lossnar och jag blir överlycklig. Det behöver inte alls betyda att något är på gång men jag kan inte låta bli att tänka tankarna ändå.

Tisdag 3 november (v. 39+0)

Ny vecka och jag är nu inne i vecka 40. Det fortsätter att lossna lite av slemproppen då och då men inget mer än så händer. Dagen går, på kvällen går jag och Daniel en promenad och går sedan och lägger oss.

Onsdag 4 november (v. 39+1)

Jag vaknar som vanligt ett flertal gånger under natten och går på toa. Känner ingenting och går och lägger mig och somnar om. Vid 4 vaknar jag igen och går på toa. Denna gången när jag torkar mig kommer det blod på pappret. Jag blir glad. Nu kanske det äntligen händer något! Jag börjar googla och kommer fram till att antingen är det slemproppen som gör att det blöder eller så är det en teckenblödning vilket kan vara ett tecken att det är på gång men det kan också dröja veckor tills bebisen vill komma ut. Jag ringer i alla fall förlossningen. Dem ber mig avvakta en timme, lägga mig i sängen igen och känna efter om jag känner att bebisen rör sig.

Jag lägger mig i sängen men känner inte bebisen. Jag dricker vatten, lägger mig på vänstersidan och trycker lite på magen men känner bara bebisen lite lite. Efter en timme ringer jag tillbaka till förlossningen och dem ber oss komma in. Jag hoppar in i duschen, fixar till mig lite och försöker få i mig en macka. En stund senare sitter vi i bilen, vi har tagit med väskorna och babyskyddet i fall att vi skulle få stanna.

Väl framme så får Daniel sätta sig utanför i väntrummet och jag får komma in. Jag blir uppkopplad till en sån där CTG-kurva och ska även trycka på en knapp när jag känner att bebisen rör på sig. Bebisen kommer igång nästan med detsamma och jag slappnar av lite. Jag får ligga där i ungefär en timme och jag känner hur mina sammandragningar börjar göra mer och mer ont. Barnmorskan kommer tillbaka och säger att allt ser bra ut och att vi kan åka hem igen och vila och ringa om det skulle komma igång. De konstaterar även att det är en teckenblödning jag fått. Jag känner nu att jag börjar få ännu mer ont men litar på att dem har sett att det är lugnt och att det inte är på gång riktigt ännu.

Klockan är nu 8 och vi åker hem, jag försöker bädda ner mig i sängen och sova en stund vilket är helt omöjligt. Jag har nu börjat få ordentliga värkar och försöker klocka dem. Till en början är de ganska oregelbundna men efter ett tag kommer de ganska jämt med 2-3 minuters mellanrum och håller i sig i ungefär 1 minut. Jag känner dock att jag kan hantera det bra och vet inte riktigt om jag ska ringa in eller inte. Jag skriver till min mamma som svarar att vi måste åka in nu. Hennes förlossningar har alltid gått väldigt snabbt och jag är en kopia av min mamma så risken (chansen) fanns att det skulle gå lika snabbt för mig.

Klockan är nu 10 och jag ringer in till förlossningen. Jag kommer däremot inte fram och får lite panik. Nu börjar det göra riktigt ont och jag måste stanna upp och andas mig igenom värkarna. Vi försöker ringa några gånger till men kommer inte fram och bestämmer oss för att åka in igen.

När vi kommer in till förlossningen får Daniel sätta sig i väntrummet igen och jag får precis som innan komma in och bli uppkopplad. Det syns på CTG-kurvan att värkarna är regelbundna och dem undersöker mig och det visar sig att jag är öppen 5-6 cm. Nu får Daniel komma in och vi får ett rum. Jag byter om till de snygga sjukhuskläderna och fortsätter att andas mig igenom värkarna som nu gör riktigt ont. Får sedan frågan om jag vill bada vilket jag vill. Nu är klockan 11:30 och jag badar en stund vilket var riktigt skönt.

Här efter så har jag inte riktigt koll på klockan längre. Vi får in lunch på rummet vilket jag inte får i mig så mycket av. Vid 12:36 har jag skrivit till min mamma "Öppen 7-8 cm nu. Provade lustgas men känns bättre utan". Jag hade sedan innan bestämt att jag inte ville ha någon smärtlindring men att jag kunde tänka mig att prova lustgas. Jag provade det men tyckte inte de kändes bättre, jag mådde mest illa. Jag fortsatte därför bara att andas mig igenom värkarna, bytte ställning. Provade sitta på pilatesboll och lite sådär.

Vid 14-tiden slutade morgonpersonalen och det kom nya barnmorskor och läkare. Underbara allihopa! De undersökte mig igen och vid denna tiden tror jag att jag var öppen 9 cm. Jag provade lustgasen igen vilket kändes bättre denna gången och jag fortsatte använda den resten av förlossningen. Jag blev även här någon gång itvingad en smoothie eftersom jag knappt ätit på hela dagen. En stund senare var jag öppen 10 cm men det var en liten kant (?) kvar. Som sagt så var jag ganska borta vid det här laget och hade ingen koll på klockan. Men jag minns att jag låg länge och väntade på att vattnet skulle gå och att den där lilla "kanten" skulle försvinna. Vattnet gick aldrig av sig själv så till slut tog de hål på hinnorna och efter det fick jag äntligen börja krysta. Hade känt hur länge som helst att jag bara ville trycka på när det kom en värk och nu fick jag äntligen göra det. Det var en sådan häftig känsla. Det var som att kroppen visste precis hur den skulle göra och att man bara följde med. Jag tror inte jag behövde krysta speciellt många gånger innan hon var ute vid 16:20.

När hon var ute andades hon inte som hon skulle och barnmorskorna försökte klappa igång henne. Daniel fick snabbt klippa navelsträngen innan de sprang ut med henne från rummet. Även Daniel följde med dem ut och jag var kvar med läkaren och någon barnmorska på rummet. Jag var helt slut och lite chockad över hela situationen så jag blev inte speciellt rädd eller stressad. Jag frågade bara om det var någon fara men barnmorskan lugnade mig och bara någon minut senare kom Daniel in med bebisen i famnen och världens leende på läpparna. Vi visste inte innan vad det skulle bli för kön så det var det första jag frågade när han kom in. Jag hade under hela graviditeten varit säker på att det var en pojke i min mage men så kom han in där med en liten flicka i famnen och då kändes det ju hur självklart som helst att det var en flicka som legat i min mage i nio månader. Jag fick henne på bröstet och den känslan var helt otrolig. Världens finaste lilla tjej, som jag kämpat med att få ut hela dagen, låg nu på mitt bröst. Wow!

Jag fick sedan trycka ut moderkakan och fick lite eftervård där nere. Detta minns jag faktiskt som det värsta från förlossningen. Det var så obehagligt och jag var helt slut och skakig i kroppen. När allt var klart blev vi lämnade själva, vår nya lilla familj, och då kom tårarna. Vilken lycka. Vi fick även in "champange"- och smörgåsbrickan och vi passade på att ringa och skriva till våra nära och kära.

En stund senare kom de in för att väga och mäta henne. Hon vägde 3112 gram och var 50 cm lång, vår lilla tjej. Hon fick även på sig sin första blöja som jag trodde Daniel skulle få sätta på men det gjorde barnmorskan och en stund senare så satt vi på henne sin allra första pyjamas. Vi myste vidare innan det var dags för att flytta över till BB vid 20:30. Daniel var nu tvungen att åka hem pga. corona, vilket var jättejobbigt. Jag tänker att jag skriver mer om bb-tiden i ett annat inlägg så inte detta blir alldeles för långt.

Sammanfattningsvis så var föda barn det absolut häftigaste jag har gjort. Det går verkligen inte att beskriva hur det var utan jag tror man måste uppleva det själv för att förstå. Det gjorde verkligen jätteont men om jag ska vara ärlig så trodde jag att det skulle vara mycket värre. Bara man fokuserade på att andas och inte tappade kontrollen (vilket jag gjorde ett par gånger) så gick det (i alla fall för mig) att ta sig igenom det och jag är helt säker på att jag hade klarat det utan lustgas också. Personalen på förlossningen var också helt fantastiska vilket var en stor anledning till att upplevelsen blev så bra. Jag kan absolut tänka mig att föda barn igen och är inte alls rädd för det. Sen är det ju inte självklart att alla förlossningar kommer gå lika bra som denna men jag är så glad att min första gick så pass bra och blev precis som jag önskade.

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tanken att jag ska börja skriva lite här igen. Och jag har även skrivit ett par inlägg som jag aldrig har publicerat. Det har gått ett år sedan jag publicerade ett inlägg sist och det har hänt så mycket. För att inte glömma bort denna tid i mitt liv och för att ha någonstans att lägga upp alla mina bilder har jag nu tänkt börja skriva här igen. Lite då och då, som en dagbok för min egen del, sen får dem som vill läsa göra det. Jag tänkte att jag börjar med att publicera ett inlägg som jag skrev i somras och efter det får vi se vad jag lägger upp.

1 JULI 2020

Jag har försökt att börja skriva på det här inlägget hur länge som helst nu men jag vet inte hur jag ska börja. Det var så längesen jag skrev här och det känns som att det har hänt så mycket sedan dess. Sist jag skrev var det november. Jag pluggade och livet rullade på som vanligt. Nu är det juli. Vi har flyttat i från vår fina lägenhet på söder i Växjö och bor nu istället på öster i en lägenhet som jag förvånansvärt trivs ännu bättre i. Jag har även läst klart år två av tre på universitetet. Men det största och bästa som har hänt är att jag har blivit gravid.

Den 3 mars var jag hemma själv hela dagen. Daniel var på jobbet och jag pluggade hemifrån. På morgonen hade vi fått reda på att vi fått lägenheten som vi och en annan var och kollade på dagen innan. Jag var så glad och lättad. Tänk att vi lyckats hitta en lägenhet i ett jättemysigt område med ungefär hälften av den hyran som vi betalar idag och dessutom några kvadratmeter större. Jag började direkt rita upp planritningen och planerade hur jag skulle möblera när vi skulle få nycklarna i början av maj.

Ett par timmar senare behövde jag gå på toa. Min mens var några dagar sen men det har hänt förr så det var inget jag reagerade särskilt mycket på. Trots det kom jag och tänka på att jag hade ett graviditetstest liggande och jag bestämde mig för att ta ett test för "skojs skull". Efter jag kissat på stickan la jag ner den på golvet och väntade en stund. Jag var inte särskilt nervös för jag visste att det skulle visa negativt. Eller visste och visste. Jag visste även att det fanns en liten chans att jag skulle kunna vara gravid för annars hade jag nog inte ens kommit på tanken att ta ett test. Men jag var så inställd på att det skulle visa negativt så när jag kollade ner på stickan och såg två stycken streck (alltså positivt) så hamnade jag i chock samtidigt som tårarna började rinna av lycka. Jag var gravid.

Jag kunde inte vänta och bestämde mig för att ringa till Daniel dirket trots att han var på jobbet. Jag fick ur mig "jag är gravid" samtidigt som tårarna rann. Han blev precis som jag, väldigt chockad men väldigt glad. Jag ringde även min mamma. Min mamma är som min bästa vän och jag berättar allt för henne. Jag kunde bara inte låta bli att ringa henne direkt. Det gick inte.

Eftersom att jag inte riktigt vågade lita på testet jag hade tagit så cyklade jag en stund senare iväg för att köpa ett till test. Efter en väntan som kändes som en evighet så visade även det testet, "gravid 2-3 veckor". Jag var gravid. På riktigt.

Lägenhetsplaneringen var nu som bortglömd och det snurrade andra tankar i mitt huvud resten av den kvällen. Dagen jag drömt om sedan jag var liten var nu här.

I tisdags gick jag in i vecka 22. Jag mår oförskämt bra och jag är så lycklig. Magen växer och växer och jag känner sparkar och rörelser hela tiden. Det är så fruktansvärt mysigt.

Jag har under hela graviditeten mått hyfsat bra. I början hade jag det väldigt jobbigt med min fot. När man är gravid får man inte ta sprutorna som jag vanligtvis tar en gång i veckan mot min reumatism. Detta ledde till att jag fick väldigt ont i min ena fot. Men efter en kortisoninjektion och efter det kortisontabletter i ett par veckor så känns det nu äntligen bättre. Den är väldigt stel men jag kan röra mig. Jag mådde även lite illa i början av graviditeten och kräktes en del. Det varade dock bara ett par veckor och sen dess har jag mått så himla bra. Jag har på riktigt inte känt mig såhär pigg på flera år.

Detta var en liten uppdatering om vad som hänt i mitt liv och hur jag fick reda på att jag var gravid. Jag tänker att jag kommer att skriva mer om allt framöver.