Det är ju jobbigt just nu och oron för framtiden är stor. Oron att med en Högskoleexamen behöva ta ett jobb totalt olikt min utbildning som jag tycker är urtråkigt. Jag klarar inte av att pressa mig själv att göra sånt jag avskyr, som t.ex att stå och bre mackor hela dagarna som min Sius undrade om jag kunde tänka mig. Jag har ju utbildat mig för att jag har svårt att orka med sånt som inte alls stimulerar mig .....

Jag låter så hemskt bortskämd. Men ja, den här sjukdom har ju tagit ifrån mig en del och jag vill inte att min utbildning ska kännas bortkastad.

Det är något som hela tiden får mig att må dåligt just nu. Tanke på att jag har kastat bort min utbildning. Det är en sorg. Och det måste få vara en sorg att ens liv inte alls blev det jag hade tänkt när jag utbildade mig om det skulle bli så. Jag vill inte ge upp än, utan jag vill först och främst ge arbeten som jag tycker känns mer i linje med min utbildning chansen innan jag ens vill tänka tanken på att göra något som jag tycker är tråkigt men som ger en slags känsla av att du kan lämna jobbet på jobbet typ. Min stora dröm är att arbeta med människor, där ligger min styrka, men att arbeta med människor gör även att arbetet kan följa med en hem i form av grubbel och funderingar.

Sen mitt i allt så blir hunden dålig, igår kväll verkade han må bättre men nu är det sämre. Vi får ringa veterinären på Måndag. Ja, det känns som det sista jag orkar mer just nu.

Jag försöker tänka att livet prövar mig just nu, och även om jag är extremt känslig för minsta prövning så ska jag FAN komma ur detta och vara starke på andra sidan. 💪💪💪💪💪💪💚💚💚

Tack vare allt detta har jag även hittat potentiella vägar för framtiden också. Lösningar som kan ta mig ifrån mardrömmen om att stå och bre mackor och jobba på ett fik. Det är inget fel i det jobbet, men det känns jävligt fel för mig som vill jobba med människor. Det ger mig styrka och kraft också.

Idag är en okej dag. Jag mådde bra tills Puppen hoppade upp i soffan och knappt tog sig upp. Igår märkte jag att han var hängig och att han skakade när vi skulle sova. Så han fick en stor filt över sig. Idag gick han fint i sitt koppel på promenaden, och det kanske andra tänker är ett gott tecken!? Men för mig som känner min hund väl, kan jag säga att saker inte står rätt till om Puppen går fint i kopplet. För några dagar sen när vi mötte en äldre dam sa hon skrattande att den där (om hunden) han drar ju kors och tvärs han. Och JA han går aldrig på samma sida särskilt länge, han är som en jordfräs längs fram i kopplet och det är en pest att gå med honom. På sommaren blir mina fingrar ofta röda och flådda. Så nej, går han fint i kopplet då är det garanterat något lurt pågång.

En av mina största källor till ångest är just hundens hälsa. Jag blir verkligen knäckt när något felar honom. Och med tanke på hur nedbruten jag är just nu, så klarar jag inte av påfrestningar.

Jag har hoppet om att det här bara är något tillfälligt som går över snart, kanske lite tillfällig feber. Men den stora rädslan är ju att den hemska okända åkomman som han blev fri i Januari 2020 är tillbaka.

Ett tips på Netflix: Idag ligger jag och Puppen i soffan och kollar på familjen Bridgerton och stickar. Det är en mysig och smått underhållande serie, lite kostymdrama, lite dåtid, lite lättsamt, lite lättsmält, lite kärlek, lite drama. Ja, serien har flera fina ingredienser. En av skådespelarna beskrev serien som en blandning mellan Jane Austen, Gossip Girl och 50 shades of Grey. Jag ogillar starkt storyn bakom 50 Shades of Grey som bygger på en störd karl som gillar att plåga och kontrollera kvinnor. Nej tack! Det han håller på med är INTE kärlek, det är inte GULLIGT och det är INTE sexigt. Jag har inte kollat på hela Familjen Bridgerton, men än så länge har jag inte tyckt att huvudrollen är någon hemsk MR Grey, utan jag hoppas på att likheten med 50 Shades enbart ligger i att det är många intima scener och att huvudrollen inte visar sig vara en störd psykopat. Men Gossip Girl älskade jag runt 2007 när den serien kom. Nu är den nostalgi och representerar någon slags tillbaka blick till min ungdom. Jane Austen är ju kärlek och feelgood och klassiker, så det går ju också hem.

Igår skrev jag ett utlämnande inlägg och sådana inlägg kan få mig att tänka att andra ska tänka att jag är uppmärksamhetssökande, vill så sympati och kräver att andra ska tycka synd om mig och annat taskigt. Men så tänker jag att det är en attityden som är så OERHÖRT farlig och som får människor att inte våga vara öppna och be om hjälp, just för att de är så rädda att få den stämpeln. Därför känner jag att det är EXAKT det jag ska göra, jag ska gå emot de där fördomarna och våga vara öppen.

Vi måste våga be om hjälp när vi mår dåligt och våga prata öppet om hur vi mår. Skulle någon tycka att det är att vara uppmärksamhetssökande, ja då är det faktiskt den personen som är okunnig och som behöver mer kunskap. Det är den personen som bidrar till livsfarliga föreställningar som hindrar människor från att söka stöd och det är den personen som behöver kunskap för att förändra attityder.

Jag har blivit bättre på att vara öppen när jag mår dåligt. Jag har varit öppen med min psykisk ohälsa i många år, men jag har varit usel på att vända mig till andra när jag har mått dåligt. Jag kanske har skrivit i bloggen och så, men jag har inte sagt till när jag mått dåligt, jag har försökt hålla upp en glad fasad in i det längsta, till jag börjar böla och inte kan lura någon. Och jag har aldrig varit helt ärlig med hur pass dåligt jag verkligen har mått, jag har mörkat och dolt det som rört Suicidtankar för att inte besvära och skrämma andra. Jag har dragit mig undan vänner när jag har mått dåligt och gråtit och lidit i det tysta. Jag har inte velat besvära eller skrämma någon. Jag har bara velat visa en glad och rolig sida av mig själv, för vem vill vara vän med någon som är mörk och nedstämd hela tiden? (SVAR: Jag vill vara vän med andra som mår dåligt, men i min hjärna vill ingen vara vän med mig om jag verkligen visar hur jag mår). När jag var sjuk i depression i 6 års tid innebar det i princip att jag inte hörde av mig till människor och drog mig undan, pågrund av att jag mest bara hade dåliga dagar och det ville jag aldrig visa för någon annan.

Men ja, nu har jag fått nog och tänker att det inte ska vara så, jag behöver bana väg och vara en motvikt. Jag behöver agera för det jag tror på och det är att vara öppen trots att en riskerar tråkiga stämplar. Jag jobbar aktivt på att bli bättre på att sträcka ut en hand när jag mår dåligt, och inte bara gömma mig dessa dagar. Jag vill och hoppas att vi alla vågar och kan bli bättre på att våga be om stöd. Det är faktiskt så att de som får ge stöd oftast också får ut hälsovinster av att ge stöd - så tänk på det om du oroar dig för att besvära någon annan, du kanske faktiskt inte alls besvärar utan ger personen glädjen i att kunna hjälpa någon annan. ❤