Vad var det jag faktiskt sa?!

Att vara förälder är verkligen inte lätt alla gånger. Eller jag skulle nog till och med vilja säga att det oftast är en prövning. Det handlar om att uppfostra någon från start. Från att lära personen allt det självklara i livet. Och hur blir det egentligen självklart? Det handlar ju om att någon någongång faktiskt ältat detta med oss. Påminnt oss om och om igen, berättat det ännu en gång, visat på rätt och fel och faktiskt ha lagt ner sin tid på att det ska bli självklart. För vilket barn lyssnar och lär sig första gången man säger något till dem? Ingen skulle jag tro. Det ska återupprepas, det ska tjatas, kanske både tjafsas och bråkas om men vad vi alla nog kommer fram till är att i slutänden så är det värt det.

Jag tycker det är fantastiskt roligt att få uppleva två barn i precis samma ålder. Man kanske tror att barn har specifika stadien i en viss ålder. Ja till viss del kanske men hemma hos oss inser man verkligen att alla barn inte är lika. Det spelar ingen roll att man sätter sig för att googla "trots 2-åring" för oavsett så stämmer inte det som står helt och hållet. För vissa kanske men för alla inte. Vi har två barn som är i precis samma ålder men som är väldigt olika och som näst intill aldrig är i samma slags stadie. Den ena trotsar i vissa lägen och den andra kanske är i sitt lugnaste. Den ena gör på ett vis medans den andra inte alls. Fascinerande.

Har ni någon gång funderat över hur och på vilket vis ni har tänkt er/hur ni faktiskt uppfostrar era barn? Den tanken kan slå mig ofta och jag är nog inte ensam. Jag tror inte på att våld löser något, man ska inte vara hårdhänt och våldsam. Våldsamma föräldrar ger våldsamma barn. Så tänker jag. Jag tror snarare att försöka få barnen att förstå ger mer i längden även om man hinner bli galet frustrerad och slita sitt hår när barnet vänder ryggen till och låtsas som den inte hör vad man säger. Eller när man precis förklarat en sak, fått det bekräftat att barnet i fråga förstår och att festisen två sekunder senare återigen ligger utklämd över golvet. Jo man tackar, fan va jag älskar att vara mamma....


Igår hände faktiskt något riktigt kul. Iallafall såhär i efterhand. I stridens hetta erkänner jag att jag både var frustrerad och trött. Vi var lediga. Barnen var hemma. Vi hade det supermysigt. Lekte och busade. Men förutom det bra så hann vi med både skrik och gråt. Nova låg på golvet och grät innan frukosten för att hon var hungrig. Väl vid bordet hade Jack tagit ett bett av sin smörgås innan den låg på golvet. Nova gjorde någon slags soppa med mjölken & smörgåsen på sitt bord samtidigt som hon kletade det som en krigsmålning i både ansikte och hår. Vi fortsatte vidare in på badrummet där tvättandet av händer slutade som självaste simhallen. Golvet täckt av vatten och mjölkmustachen fanns fortfarande där. Så även krigsmålningen. När väl detta var gjort fortsatte det vidare. Både Jack & Nova gick iväg för att leka. Strax därefter kommer Nova gråtandes och Jack hånskrattar. Jaha då kör vi igen. Han hade dragit henne i håret... Efter många tillsägelser. Ett försök till att ta disken samtidigt som Christoffer sprang fram och tillbaka med tvätten så ville man ju fortfarande ändå ha koll på dem. Säga vad som var rätt och fel. Jag diskade lite till. Nova ställer sig vid skolhyllan, kastar sko efter sko ut på hallgolvet och står och tittar efter att få min uppmärksamhet. Jag sa till henne en gång att sluta kasta skorna och istället ställa dem tillbaka på skohyllan. Hon fortsatte kasta ut dem. Det jag får ur mig där och då är:


"Ska du lyssna nu eller måste mamma bli arg?"

Hon står med ryggen vänd mot mig, jag ser hur hon vänder ansiktet mot mig, ler en aning och säger:

"arg".

Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta. Så roligt men samtidigt så frustrerande. Helt klart långt ifrån av vad jag hade väntat mig. Jag börjar inse att mina tvååringar inte längre bara är trotsiga, de är även uträknade.

Denna kampen som ständigt fortsätter om rätt och fel, den la jag faktiskt ner för en stund. Alla fighter är inte värda att ta och jag insåg faktiskt där att man måste trots allt försöka uppskatta att dem utvecklas och lär sig saker även om det inte alltid är just vad mamma vill. Heja tvååringar!

Gillar

Kommentarer