Förlossningsberättelse- När Nova & Jack kom till världen

Förlossningen, Familjen, Nova & Jack

Då tänkte jag skriva om förlossningen. Hur dagen innan barnen kom till världen såg ut, hur det är att föda tvillingar och även lite om det som var efter. Nova & Jack var beräknade till den 20e januari men kom till oss redan den 15e efter att en otroligt trött, sliten och helt uppgiven blivande tvillingmamma lyckats tjata till sig en igångsättning.

20150114
Det var onsdag den 14e januari. Christoffer hade åkt iväg till skolan redan tidigt på morgonen och jag sov ut och gick sedan upp för att äta frukost. Väl uppe började jag känna av huvudvärk vilket är otroligt ovanligt för mig. De gånger jag haft ont i huvudet går att räkna på en hand. Tyckte det verkade konstigt men tänkte inte mer på det. Började sedan få jobbigt att titta då ljuset kändes så skarpt och jag gick till sängen för att vila en stund. Gick in på Instagram och la upp någon bild och skrev att jag hade huvudvärk och skulle vila. Fick direkt reaktioner och kommentarer där folk skrev att jag borde kolla upp det ifall det kan vara havandeskapsförgiftning. Vadå havandeskapsförgiftning tänkte jag. Jag hade varit på kontroll två dagar tidigare och allt såg bra ut både med mig och bebisarna. Googlade lite och fick fram att havandeskapsförgiftning kan komma väldigt fort i slutet av graviditeten och att tvillinggravida har en större risk att få det. Ringde 1177 och hon tyckte att jag skulle åka in för att kolla blodtrycket. Hon sa även att jag kunde välja på att åka till min mvc eller direkt till antenatal. Ta de som är närmast för dig sa hon. Jag ringde Christoffer och berättade vad hon på sjukvårdsrådgivningen sagt och han ringde i sin tur Tomas, min svärfar som lite senare kom och hämtade upp mig för att köra mig till atenatalenheten. Allt kändes fel, som att jag skulle komma dit helt kärnfrisk och ta upp en massa andras patienters tider bara för att jag skulle ta ett blodtryck. Jag var stensäker. Inget var fel på mig!


Väl inne på antenatal fick jag anmäla mig i kassan och sitta ner för att vänta på min tur. Det gick en timme sedan var det äntligen min tur. Jag fick komma in för att ta ett blodtryck, 150/90. Ingen fara tydligen men skulle få lämna ett urinprov också. Fick sätta mig tillbaka i väntrummet. Första timmen gick, sedan andra. Ja då var det min tur igen. Fick svar att jag hade spår av protein i urinen men att detta var vanligt i slutet av just tvillinggraviditeter. Fick lämna blodprover och det blev även dags för ctg. Allt såg bra ut med de två liven i min mage. Precis lika bra som det sett ut på ctg två dagar tidigare.

Christoffer hade åkt från skolan för att möta upp mig på antenatalenheten och när jag kommer ut från mitt ctg sitter han på helspänn i väntrummet och undrar vad som ska hända. Jag hade ännu inte fått något besked mer än att jag skulle få träffa läkaren innan hemgång. Klockan var nästan halv tre och det kom en jättegullig kvinnlig läkare och hämtade mig i väntrummet. Hon frågade hur jag mådde. Tittade i min mun, kollade reflexer och om jag hade ont någonstans. Allt verkade bra. Då var det dags för gynundersökning. Och detta är det värsta av allt. Jag tycker man känner sig så otroligt utelämnad! Men hon skötte allt snyggt och jag kände mig trygg. Hon svamlade något om tre centimeter och någon kant och just då förstod jag inget alls. Antar att jag inte lyssnade riktigt då det enda jag ville var att få komma hem. Var något trött på att ha suttit där x-antal timmar utan klarhet. Läkaren sa då att hon skulle prata med sin kollega och att det förmodligen skulle bli igångsättning redan ikväll. Kanske imorgon beroende på. Yes tänkte jag! Äntligen! Detta har jag väntat på och nu är det snart dags. Jag fick gå upp till specialist-bb där jag skulle få spendera natten och vara under observation. Någon igångsättning blev det inte.

Väl uppe på avdelningen fick jag och Christoffer ett rum. Jag ville inte vara kvar där själv under natten så Christoffer fick stanna med mig. Kvällen gick. Vi fick inte reda på någonting och vi hade ingen personal hos oss. Tillslut när vi lagt oss och klockan var nästan 23 kliver en barnmorska in. En gotlänning. Hon presenterade sig, Lena hette hon och hade en så otroligt skön dialekt. Jag och Cristoffer kunde inte låta bli att tänka på Solsidan när hon pratade. Ni vet när Anna ska föda och det kommer in en gotländsk barnmorska och hon förstår ingenting alls av vad hon säger. Lite så var det haha! Jag och Christoffer var trötta och lite irriterade över att inget hänt och att vi inga barn hade hos oss men vi var ändå helt uppspelta så vi bara låg och skrattade hela kvällen. De andra på specialist-bb måste ha undrat vad vi var för några som hade så hysteriskt roligt. Tillslut lyckades vi iallafall somna.

20150115

Efter några timmars sömn vaknade jag klockan 8. Väckte Christoffer, vi åt frukost och sedan började en lång väntan. Personalen kvällen innan hade glömt bort oss då de haft så mycket annat att göra och det var därför inte barnmorskan kommit till oss förrän vid 23. Samma sak hände nu. Vi väntade på rummet fram till klockan var tolv. Jag tyckte det var konstigt att inte läkaren varit hos oss då jag vet att de går rond. Vi fick fråga efter personal och tillslut kommer de på att de inte varit hos oss ännu. Jag är irriterad över de olika budskap vi fått. Lena kommer till oss vid 13, samma gotlänning som kvällen innan. Blodtrycket visade 140/95 och hon säger till oss att det kommer bli hemgång. Berättar för henne att det redan dagen innan var prat på igångsättning men att det inte blev av och att det isåfall skulle bli idag. Hon säger att hon inte hört något om detta men att hon ska kolla med läkaren. Jag bryter ihop och börjar gråta. Jag berättar för henne att jag inte orkar mer. Att det är tungt, att ingen har koll på någonting och att det ges hundra olika besked men att ingenting blir av. Jag förklarar för henne att detta skapar falska förhoppningar och att jag är lagom hormonell som jag är. Jag behöver inte allt detta! Det blir bara jobbigt. Hon sätter sig ner på min sängkant med tårade ögon, klappar mig på benet och försöker trösta den helt förstörda blivande mamman. Hon säger att hon ska prata med läkaren och se vad de kan göra.

Kl. 14.21

Läkaren kommer in till salen och han ber mig komma med för att göra en gynundersökning. Han säger att jag är öppen 3 cm och då slår det mig. Det var det läkaren hade sagt redan igår men jag hade inte förstått. 3 cm öppen. Inte en känning i kroppen, allt var precis som vanligt. Han säger till oss att gå tillbaka till salen och att han skulle återkomma.

Kl. 14.52

Jag och Christoffer satt och väntade i hopp om att snart få ett besked. Läkaren stormade in och barnmorskan tätt efter. "Jaha och hur vill du att detta ska bli egentligen?" säger han. "Ja helst vill jag att detta ska vara över och att du kan fixa ut min barn helst nu" svarar jag. "BRA, då flyttar vi dig till förlossningen också sätter vi igång dig!". Allt kom som en sköljande våg över mig. Jag blev nervös, det pirrade i magen, en massa fjärilar. Jag svettades. Men va, inte nu? Jisses, ska jag föda barn. Och nu? Allt snurrade men jag var ändå i någon slags lycklig-nervös bubbla.

Vi fick ta med våra saker och gick över till avdelningen mitt emot. Specialistförlossningen. Wow! Vi blev visade in i en stor rymlig sal med en "säng" eller vad man ska kalla det. Jag satte mig ner på sängen och Christoffer tog en stol intill.

In kommer en jättegullig barnmorska Anne som berättar att det framförallt är hon som ska vara med och förlösa barnen men att det sedan kommer vara en massa annan personal med också. Hon berättar hur det kommer att gå till, att hon kommer ta som en virknål ungefär och sticka hål på tvilling 1 fostersäck och att det förhoppningsvis kommer att dra igång då. Hon förklarar att det kommer vara hon och en barnmorska till, sedan några undersköterskor samt en läkare med under hela förlossningen. Detta tyckte jag kändes otroligt skönt, då visste jag att det fanns många som var med för att ha koll.

Kl. 15.40

Anne sätter en pvk i handen på mig för att kunna ge mig läkemedel och dropp. Jag får sedan gå iväg och duscha. Hann inte mer än in och klä av mig innan två läkare var på plats. Snabba ryck, på med en skjorta och då var det dags för ultraljud för att se så åtminstone tvilling 1 låg med huvudet ner. Tvilling två kan nämligen födas i säte då tvilling 1 redan banat väg. De bekräftar att båda ligger med huvudet ner och det kopplas sedan ett ctg för att en sista gång se att allt är bra med de små. Och det var det!

Kl. 16.19

Fortfarande öppen 3 cm. Anne försöker sticka hål på fosterhinnan men lyckas ej då den är för hård och seg som hon uttryckte det. Hon prövar istället med en skalpelektrod och vips så kändes det som jag kissade ner mig. Obehaglig känsla! Skalpelektroden placeras sedan på tvilling 1 huvud och jag får en värkräknare på magen samt en ctg dosa för att övervaka tvilling 2. Anne går ut ur rummet och säger till oss att larma om det är något. Jag och Christoffer ligger och tittar på ctg maskinen och hör underbara hjärtslag. Vi ser hur värkräknaren går upp fån noll till ungefär 13 och jag har faktiskt börjat känna att åtminstone något är på gång.

När klockan väl blivit 16.45 hade jag 4-5 sammandragningar på 10 minuter vilket bara small till. Hade knappt ont alls till att jag inte längre orkade sitta stilla. Gungade fram och tillbaka på sängkanten. Christoffer filmar mig och jag får till ett litet leende som inte alls speglar hur jag egentligen mår. Aj.

Kl. 18.20

Anne kommer in till oss och jag är nu öppen 4-5 cm ungefär. Jag trodde hon skojade. Jag hade ont och jag blev irriterad. Vadå 1-2 cm mer än förut? Såhär ont och inte mer. Jag sa till Christoffer att vi skippar detta nu och åker hem. Lättare sagt än gjort kanske.

Får vid 18.30 ungefär lustgas 70/30 och tycker detta fungerar bra!

Kl. 19.10

Jag ångrade mig! Den jävla lustgasen var då ett hittepå (tyckte jag åtminstone då) det fungerade inte alls!. Ge mig EDA! Anne tar utökade toxprover då mitt blodtryck var på 160/100. Hon säger till mig att hon ska prata med läkaren för att ordna med min EDA. Hon kommer efter en stund tillbaka in till oss. I smyg säger hon till Christoffer att det inte kommer bli någon sådan bedövning med tanke på mitt höga blodtryck. Han låtsas som ingenting och jag ligger med onda värkar och tror att snart ska jag få lite hjälp med smärtan.

Jag andades så gott jag kunde genom mina värkar och jag måste säga att det funkade väldigt bra trots allt! Stora djupa och lugna andetag. Men tillslut kände jag att jag inte orkade mer. Det gjorde ont ont ont! Skäller argt på min barnmorska och frågar vart fan min EDA har tagit vägen. Hon skulle precis då kolla hur mycket jag var öppen och tittar på mig och säger "Jennifer, här hinns inte med någon EDA, du ska föda barn, du är öppen 10 cm. Dags att börja krysta." In rusar all resterande personal som ska vara med under förlossningen. De hejar på, Christoffer hejar på och de säger åt mig att ta i så mycket jag bara kan. Allt gick så fort. Jag krystade några gånger, var helt borta på all lustgas jag drog men sedan ser jag hur Anne tittar på ctg maskinen och att hon blir nästan som stressad. Hon berättar för mig att hon kommer att lägga att litet klipp. Gör vad du vill tänkte jag. Hon la klippet som inte kändes alls och sedan fortsatte jag att ta i. En sist krystning och där var all smärta som bortblåst. Klockan 20.24, jag ser hur det kommer ut världens vackraste lilla varelse men att navelsträngen klipps fort och att de bär iväg henne. Jag gråter av lycka. Vårt lilla barn. Jag frågar om det var en tjej men får till svar att de inte hann och se det.

Det står fyra kvinnor och hänger över mig. De håller i min mage för att styra rätt tvilling två. De frågar om jag har några värkar. Inga alls! Ingen smärta, inga värkar. Bara otroligt lycklig över att det ligger en bebis längre bort i salen och skriker. De vrider upp mitt värkförstärkande dropp och på bara en sekund så var all smärta tillbaka. Jag ville krysta igen. Alla hejade på. "Det är bara att trycka Jennifer, ta i". Jag tog i igen och på bara någon krystning så var världens vackraste bebis nummer två ute, klockan 20.37.
All smärta var än en gång helt borta!

Christoffer fick chansen att på tvilling 2 klippa navelsträngen och jag fick chansen att se dessa två underbara varelser. Den första var vår lilla tjej Nova precis som vi trott och nummer två var vår lilla pojke Jack. Helt perfekta båda två! De fick nu äntligen komma och ligga på mammas bröst.

Under tiden jag låg och njöt av våra underbara skapelser tryckte barnmorskan mig på magen och ut kom båda moderkakorna utan någon smärta alls. Lätt och smidigt!

Anledningen till att det blev så bråttom med Nova var att hennes hjärtljud höll på att gå ner. De la ett litet klipp, hon kom ut fortare och allt gick bra. Därav anledningen till att inte Christoffer fick klippa hennes navelsträng. Allt var tvunget att gå så fort för att se att allt var bra med henne.

Några minuter efter att även Jack kommit till världen fick jag Oxytocin-dropp som skulle dra ihop livmodern. Så läskigt! Det kändes nästan lite som små kramper i magen när det drogs ihop. Men är väldigt tacksam för detta i efterhand då jag inte hade en enda eftervärk.

Under tiden de skulle sy klippet fick Christoffer ha båda barnen hos sig. Att behöva ligga där och bli ihopsydd när inte bedövningen hjälpte var det värsta jag någonsin varit med om. Det var smärta på riktigt! Jag hade även fosterhinnsrester kvar i mig som vägrade komma ut så de fick försöka skrapa bort dessa men lyckades ej. De fick trycka mig på magen flera gånger för att försöka få ut dessa men ingenting kom. Det blev tal på operation. När man precis fött sina små älsklingar vill man inget annat än att få gosa med dem. Man vill inte genomgå smärta på nytt, krångel med fosterhinnor och annat. När väl allt var klart blev jag genast gladare igen. Vad fort det kan vända.

Jag och Christoffer var i en helt annan värld. Det går inte beskriva känslan när man får träffa sitt/sina barn för första gången. Det är helt magiskt! Jag skulle vilja uppleva den känslan 10 000 gånger om. Så fantastiskt! Vi njöt hela natten lång av våra underbara nyfödda skapelser. Smörgåsar och en massa gott fick vi först 02.30 då jag var tvungen att fasta ifall det skulle vara aktuellt med operation vilket vi som tur var slapp. Vid 4 ungefär förflyttades vi tillbaka till specialist-bb för att spendera några dagar och nätter där. Två nya liv hade fötts och mitt och Christoffers liv skulle aldrig bli som tidigare. En ny tid med en massa underbart väntade oss! Det absolut bästa jag har varit med om är att föda barn. Trots all smärta, trots ett klipp, trots fosterhinnor och annat så var det det absolut bästa som har hänt mig!

Mamma älskar er Nova & Jack!



Gillar

Kommentarer