Den största prövningen!

Jag kan på något vis inte riktigt förstå att våra två kottar redan är över två år gamla! Detta är verkligen en av de mest krävande perioder hittills, eller nej, det är utan tvekan den mest krävande perioden hittills den vi är i nu! Man blir testad som förälder hela dagarna. De tar saker de inte får ha, säger man till dem så skrattar dem en rakt i ansiktet, säger man till dem att lägga tillbaka något där de tog det så möts man av ett "NEJ!" och tar man ifrån dem något de inte borde ha då skriks det, sparkas i benen, slåss och visas på missnöjdhet. Säger man till dem att har man varit dum då måste man säga förlåt, ja även då testas det och endera blir de arga och skriker eller så skrattar dem bara åt det. Jag vet inte hur många gånger per dag jag får lugna mig själv. Ställa mig någonstans och tänka, "andas Jennifer, håll dig lugn". För hur många gånger känner man bara att bristningsgränsen är nådd? För många gånger!
Men trots detta! Ska vi bortse från trots och prövningar så måste detta helt klart vara den mest underbara perioden. Nog för att det är förbaskat mycket som kräver sitt och som gör att det blir jobbigt. Men bara det här att man faktiskt kan prata med dem på ett vis man inte kunnat tidigare. Man kan ha en dialog med dem. Förklara saker och de förstår. Sen att de inte alltid lyssnar, det hör ju såklart till och är helt förståeligt. Men trots allt så kan man få dem att förstå. Jag kan sätta mig ner, förklara för dem att "slår man någon får den ont. Då blir personen ledsen och man måste säga förlåt". Och helt plötsligt märker man att de två kottarna faktiskt förstod vad jag menade.
Just nu har vi även otroligt många stunder man känner att de aldrig någonsin får ta slut! Till exempel när vi som igår var ute på promenad alla fyra. Jag och Christoffer går och pratar. Barnen började helt plötsligt gå åt andra hållet för att sedan ta varandra i handen och gå gemensamt för att ställa sig och hoppa på en vägbrunn. Alltså hjärtat bara smälter tusen gånger om när man ser dem två tillsammans. Eller alla de andra stunder när man bara vill stanna upp tiden. När man får en klapp på kinden av den ömmaste och försiktigaste lilla hand man kan tänka, en dotter som tittar en djupt i ögonen och sedan flinar. Den kärleken! Knappt så man kan beskriva. Eller när vi ligger tillsammans i en stor knö-hög på morgonen och bara myser lite lagom trötta allihopa och helt plötsligt tas nappen ut och man får en stor blöt puss. Vilken kärlek!

Så ja, denna period är galet krävande på många punkter. Men ärligt talat spelar det ingen roll hur många gånger per dag jag måste säga till dem, få dem att be om ursäkt eller försöka uppfostra dem, det finns ingenting som väger tyngre än de underbara stunderna. Dem slår verkligen allt och jag kan ta hur många duster i världen för det ❤️ Våra högt älskade två-åringar!

Gillar

Kommentarer

mammalideskold
mammalideskold,
Så bra du beskriver det med trots och busiga stunderna när de inte lyssnar. Har ni 3,5 åring som testar gränserna många gånger om dagarna.
nouw.com/mammalideskold