Förbisedd av ungdomspsykiatrin

I torsdags ringde min doktor för att kolla hur jag mådde i det psykiska och om medicineringen fortfarande fungerade bra. "Helt okej" svarade jag, standard svaret varje doktor och psykolog får när frågan dyker upp snabbt i andra änden av luren. Vet egentligen inte varför mer än att jag känner att oavsett vad jag säger så kommer dom inte kunna göra något för mig ändå. - och det var precis så jag blev bemött denna gång också & jag är inte ens förvånad. Det kanske till och med var första gången min doktor blev uppläxad i telefon?

Jag hade en psykolog innan jul, en som jag fick efter att min psykolog innan det slutade innan sommaren. Dock varade inte de nya mötena med den nya så länge då hon självklart skulle sluta till jul också. Om jag kände hopplöshet ännu en gång? - OM jag gjorde. I och med detta så bestämde jag och min dåvarande psykolog att efter jullovet så skulle avdelningen kontakta mig för att jag, ytterligare, skulle få en ny kontakt på ungdomspsykiatrin efter min begäran. (LÄS: Min psykolog tyckte nog inte att jag behövde trots min depression, PTSD och generella ångesten). - Tror ni att dom har ringt och bokat in mig? nej nej nej och ytterligare nej.

I och med detta så la jag såklart fram frågan till min doktor när jag väl hade henne på tråden. Hon blev fundersam när jag sa att ingen hade ringt mig men sa bestämt att jag stod med på listan men att dom inte har någon som kan ta tag i mig och mina problem just nu. Jag ska eventuellt påbörja en EMDR-behandling som jag gjorde med min psykolog innan sommaren förra året. Det är en av anledningarna till att dom inte har ringt mig, berättade doktorn, då det inte finns någon på avdelningen som jobbar med just den form av behandling.. därav har ingen hört av sig. (med hopp om att jag är still alive). Men då satte jag ned foten.

För jag orkar inte bli förbisedd längre. Känslan av att inte bli tagen på allvar längre. Känslan av att höra min doktors skärrade röst när jag säger att jag orkar inte med detta och att jag behöver prata med någon. Att man måste dra det så långt utan att någon ens tänker på mig trots att jag står med i systemet. Inte okej någonstans.

...Så jag frågade doktorn i luren hur lång väntetiden skulle bli för mig. "Mellan tummen och pekfingret, så skulle jag säga i mars.". Så, om jag inte hade ställt frågan om tiden som ekar frånvarande, så hade dom låtit mig väntat som ett frågetecken utan att ens vilja höra ett livstecken ifrån mig och höra hur jag faktiskt mår & vad jag behöver.

Ungdomspsykiatrin, ni börjar sakta förlora mitt förtroende. Mvh tjejen med den trasiga själen </3

Gillar

Kommentarer

evelinarou
evelinarou,
Johannna
Johannna,

Det är det värsta. När man känner sig förbisedd och inte känner att man blir tagen på allvar 💔

nouw.com/johannna
missmoa
missmoa,
Ja exakt så!!💔
nouw.com/missmoa
carolineanette
carolineanette,
missmoa
missmoa,