"LÄTTSAM PSYKISK OHÄLSA?- bullshit"

"Många som jobbar med psykisk ohälsa börjar bli eniga om att vi måste prata om psykisk ohälsa på ett "positivt, lättsamt och peppande sätt. -Det är BULLSHIT. Psykisk ohälsa ÄR laddat negativt därför att det är ett jävla helvete. Ge mig EN rimlig anledning till att vi ska prata om att barn och unga tar livet av sig på ett "lättsamt sätt". .

- en kopierad text skriven av Siri på pillerpoddens instagram. Hon som känns som min stora syster, som jag alltid kan luta mig emot. Hon som tillsammans med Emma driver Uppsalas största podd.

Because sometimes people do actually feel that way. Somtimes your life feels like it´s caving in on you. Sometimes people really do feel like they don´t want to exist, like they want to just curl up in a ball, and go into that place between life and death. Saying "I don´t want to exist" isn´t saying "I want to go die". It is saying "I wish that, for the time being, I could go somewhere and not have to feel". I don´t think there is anything wrong with that.

Det händer att jag ibland kan hinna stanna upp ibland innan jag utför saker. Innan jag publicerar tankar, innan jag säger något som jag har inom mig. Ibland händer det att jag stoppas, stannar och kommer att tänka på mina läsare. Mina följare på instagram eller personer i min omgivning. "Är detta något som kommer gynna någon?", "Är mitt blogginlägg alldeles för negativt, jobbigt och energidräpande för andra att läsa och ta del av?".

Jag har i flera års tid bloggat. Varit aktiv i mina sociala medier och jag är & har alltid varit väldigt duktig på att sätta ord på känslor i skrift. I många år har jag också kring detta fått en hel del meddelanden skickade till mig. Personer som skrivit vilken förebild jag är till dom, hur jag är så skicklig på att få andra att känna igen sig i mycket av det jag skriver. I många år har jag från och till blivit kallad för förebild.

"Förebild" - vad är det? Hur ska man vara och vad förväntas av en?

Idag pratas det mycket om just psykisk ohälsa. Att den tar över en stor del utav Sveriges befolkning och att vi måste prata ännu mer om det för att väcka kunskap. Jag gör det. Jag pratar, jag skriver och jag vågar varje dag vara öppen med hur jag mår. Hur det kan vara att leva i min kropp och jag bjuder mer än gärna in andra till en slags rundtur bland mina tankar och känslor om i princip allt inom mig. Som andra kanske inte alls behöver veta i mångas åsikt men som jag anser är viktigt att låta andra få ta del av, just för att vi måste våga prata om det som jag, en utav många, går igenom varje dag.

Samhället uppmanar mycket om att vi ska prata om psykisk ohälsa och göra det lika naturligt så som det kan vara att få en släng av vinterkräksjukan. Däremot är många eniga om att det negativa ska förbi ses och att vi endast ska få ut positivitet, lättsamma synvinklar och peppigt utropande. Förbi se allt som låter, känns eller ser negativt ut. Jag vet inte om det finns någon vidare bra förklaring till just varför, det jag känner är mest att samhället kräver någon slags lättare version av vår folksjukdom. En lättare version av självmordstankar, panikattacker och stressfull ångest.

Ibland kan jag stanna upp och tänka vad personerna som ser mig som förebild vill att jag ska skriva? Hur dom vill att jag ska agera, resonera och hur dom vill att jag ska vara. Ibland påverkas jag av samhället som vill få tunga saker att låta mer lättsamma ifall det blir för jobbigt för folk att läsa. Att det blir mer energitagande än energigivande att läsa hur min skitjobbiga dag varit. Vart jag fick ångestattacken någonstans sist och vad jag känner och tänker innerst inne hos mig själv varje dag.

Men är det inte det som också är energigivande? Att få ta del ut av någon annan och känna att man själv inte är personen som är ensammast i världen? Att få veta att det finns dom som känner sig så som jag gör och det är inget fel med det. Att istället kunna inse att det är samhället som det är fel på då allt som är ett rent helvete ska få någon lättare version för att folk inte ska bli så upprörda. Det kanske känns svårt, omöjligt eller tragiskt och då ska såklart fegislandet Sverige balla ur och strö över lite socker över problemet. Socker i såren gör dock också ont.

Jag vet inte vad jag vill med mina tankar och om det ens finns något kortfattat, bra eller ens genomtänkt slut på inlägget mer än att jag bara har fått lätta på hjärtat lite och det känns bra.

VI SKA ALDRIG TYSTA NER PSYKISK OHÄLSA.


Gillar

Kommentarer