Mvh livskrisens mamma

Jag tror att jag befinner mig i ett mellanting kring att inte förstå vem jag är och vad jag befinner mig i för något. Det är som att jag lever i en annan bubbla än alla andra vilket gör att jag känner mig både instängd och förvirrad. En livskris skulle få alla att skratta eftersom jag är 17 år och "har hela livet framför mig" men om jag fick benämna det så utan att bli avsnäst av alla som är över 30 så skulle jag vilja påstå att jag känner att jag nått någon typ av livskris. Eller identitetskris? Jag känner mig mest frustrerad av att vara vilse i mig själv. Känner ilska över mig själv, till mig själv, för att jag är den största boven till att jag sitter här nu och säger att jag har en livskris även fast jag bara är 17 år. Jag är arg över alla val jag tar och ännu mer de val jag inte tar, de jag ser förbi trots att mina möjligheter finns där. Det är som att jag lever med slutna ögon, jag blundar för allt och går den där enkla vägen framåt trots att det känns som att jag hela tiden går på taggtråd och legobitar. Det gör ont.

"Nu ger jag upp" - första meningen jag fick ur mig när mamma hämtade upp mig en kväll nu i veckan efter träningen. Jag hade matteböckerna och datorn i knät efter att tidigare under dagen försökt att plugga ikapp hemma i morfars lägenhet. Där satt jag och det ända jag kände var att - "nu ger jag upp." Ligger efter lika mycket i matteboken som jag ligger efter i att lära mig vem jag är och egentligen hur jag vill vara.

"Typiska tonårsproblem, det går över. Du har hela livet framför dig" - en vuxen person i samhället som bara ser mig som en i mängden av alla ungdomar idag som lägger all sin tid på sociala medier och gör drama av allting.

Det SISTA jag är, är att vara en "typsikt trött tonåring". Jag är sjuk och lika ont gör det så som det känns att bryta armen eller att slå i lilltån i bordsbenet.

Idag var jag hemma från skolan för att försöka undvika att gå in i väggen.

- psst, innan du vill höja din röst ytterligare, du som är över 30, så vill jag vara först med att säga att JO, man kan gå in i väggen som 17 åring lika som en 43 årig tvåbarnsmorsa kan göra.

Men vad gör man om man inte tas på lika stort allvar så som en övertrött arbetare som dricker alldeles för mycket kaffe blir?

När du är 17 år så är det inte synd om dig när du säger att du inte orkar, eftersom du har hela livet framför dig. Mvh samhället.




Gillar

Kommentarer

Starkareändutror
Starkareändutror,
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver! Jag gick (i samband med min anorexi) in i väggen när jag var 17 år så det är fullt möjliget! Det är tråkigt att det ska drabba unga människor men man har höga krav på sig själv och till slut bli allt bara för mycket, inte sant? Det är bra att du är medveten om vad som händer och du kanske kan försöka lägga in lite fler pauser i vardagen? Jag tror på dig! Stor kram❤️
nouw.com/starkareändutror
missmoa
missmoa,
tack för din fina kommentar!! Stor kram <3
nouw.com/missmoa