Jag såg att det idag är den 23 oktober och stannade upp. Tittade ner på min lilla kille när han sitter och pratar samtidigt som han spelar musik på sitt lilla piano och läser bok. Idag för ett år sen var han planerad att komma. Idag för ett år sen hade jag fjärilar blandat med förvärkar hela dagen. Idag för ett år sedan satt jag hos mina föräldrar på kvällen och väntade på att Johan skulle komma och hämta mig när värkarna började komma allt mer kontinuerligt. Jag minns hur vi kom hem, jag hade inte ont men värkarna var absolut igång. Jag minns hur jag satt i soffan och gick igenom checklistan i huvudet om ”då vet du att det är dags att åka in” samtidigt som vi försökte titta på någon film eller var det en serie? Det jag vet är att jag rätt snabbt seglade ut ur det vi tittade på och gick och la mig med tankarna som jag hade förbjudit mig själv att ha men som jag inte kunde stoppa undan om att ”inatt… han är här imorgon, det händer nu, detta är nytt”.

Han kom som sagt inte den natten. Jag sov som en prinsessa natten lång och vaknade på morgonen den 24 oktober besviken över att det inte ”var igång” eller behövde andas mig igenom värkarna till frukosten.
Istället blev vi igångsatta den 3 november och den 4 november föddes min favorit, de bästa som finns, min lille W…. Och där kom tårarna, jag har inte förändrats. Nu måste jag pussa på honom. Även om han sover. Min älskling.

Hur gulligt är inte det här setet som lille W precis fick av sin morfar? Är det bara jag som är svag för nallar, öron och motiv på knäna?

Min älskade pappa, alltså Ws morfar kom precis hem med denna söta lilla presenten till W och hur söt och passande är den inte? Jag är i vilket fall helt kär. Tänk vad mysigt att ha detta mysset nu i höst och vinter.

Varning för avföring beskrivet i text i detta inlägg.

Tyvärr så finns det inte något mer grandiost ord att beskriva min morgon på än just ”Bajsfest” men vi tar allt från början…

I samband med att jag tryckte på ”publicera” för dagens första inlägg så ser jag hur W sitter bredvid mig och gör sin ”jag lägger en 2a” min. Okej… tänkte jag och gick iväg och fyllde på kaffekoppen så att han skulle ha möjlighet att bajsa klart. När kaffekoppen var påfylld svängde jag förbi hans rum och hämtade upp en ny blöja, tvättlappar och kläder för dagen.
Eftersom att klockan är närmare halv åtta så ligger fortfarande mörkret i vår lägenhet som en skugga vilket gör att jag inte kan se små fläckar, ni börjar förstå vad den här historien kommer att sluta nu va?
Av någon anledning behövde jag gå tillbaka till Ws rum för att hämta upp något annat, jag lägger ner honom, tar det jag saknade och plockar upp honom igen för att byta blöjan i vardagsrummet.

Jag lägger ner honom i soffan (som alltid eftersom att katterna har ockuperat hans rum) och märker snabbt att det är en 2a som satt sig på ryggen… det är allts�� en äkta ryggbajs med andra ord. Jag ställer honom upp och märker att det är överallt! Tar in honom i badrummet för att inte sprida bajs över hela lägenheten… och märker att bajset verkligen är över hela honom och tar beslutet att det får bli ett morgonbad.

Eftersom att W har feber och inte alls är sig själv efter vaccinationen så tycker inte han att detta är jättekul och om vi ska vara ärliga… vem tycker egentligen om att vara totalt jättenerbajsad? När han märker att han ska få bada blir han dock överlycklig för om det är någonting som han älskar så är det att bada. Bilden på mig beskriver rätt bra mina känslor där och då, kaos men glad över att han är nöjd i badet. 40 minuter senare fick han komma upp. Jag gjorde i ordning W och lägenheten har blivit ljus och jag kan bokstavligen se var jag har satt ner honom ovetandes om att han hade lagt en ryggbajs… det var duttande fläckar överallt… så nu är lägenheten städat, doftar gott och jag skrattar åt att detta alltid händer när jag är själv hemma…
Så ja, det var den bajsfesten som jag så snällt vart inbjuden till imorse. Vilken morgon. Jag som bara ville hänga i pyjamas hela dagen… det blev inte riktigt så eftersom att dem blev nerbajsade…