Jag inser nu att förneka var en lögn

Psykisk ohälsa

Det räcker nu! Är det såhär det ska vara? När jag inte ens förmår mig själv att sträcka mig efter telefonen för att svara på ett simpelt sms. Jag har sedan ett tag tillbaka insett hur dåligt jag faktiskt mår, att allt inte är bra och att dippen fortfarande inte är över. Det är dags för en förändring. Det är varken normalt eller hälsosamt att må såhär.

För några veckor sedan fick jag frågan om jag börjat skada mig själv igen. Jag förnekade det, det är aldrig något jag gjort. Inte mer än banala saker man knappt kan räkna till ett självskadebeteende. Men jag inser nu att förneka var en lögn. Vad jag gjort och vad jag fortfarande gör är i allra högsta grad destruktivt. Kanske njuter jag av det. Nej, kanske är fel - jag njuter definitivt av det. Att känna sig plågad är mycket bättre än att bara vara ledsen eller få en klump i magen av ångest så fort det där smset trillar in. Nej, det är dags för en förändring.

Häromdagen ville jag skada mig på riktigt, hitta något vasst och låta blodet rinna. Chockades av att det var första gången jag triggades till dessa tankar i det sammanhang jag befann mig i, sedan chockades jag återigen när jag kom på mig själv med att det inte alls var första gången. Minns jag rätt gick jag till och med hela vägen den gången, men inget blod behövde spillas. Det är dags för en förändring.

Jag har försökt. Tog en sax och tryckte den mot låret, lät den rispa min hud. Men vågade inte trycka tillräckligt hårt, Rädd för blodet, rädd för att få ett ärr.

En månad har gått sedan jag försvann i två veckor. Jag stängde av större delen av omvärlden och bara fokuserade på mig. Försökte dämpa fallet eller bara njuta av det där destruktiva, it's kind of a blurr. Två veckor som verkligen visade vilka vänner som alltid kommer finnas där. Det ska inte stickas under stol med att den listan har reducerats, men det känns befriande.

Det måste få ett slut. Det är dags för en förändring.


I think I'm sucidual, I think I need help

Gillar

Kommentarer