En ny resa börjar...

Var länge sedan jag skrev här och mycket har hänt, och mycket nytt är på gång... Jag har precis avslutat en 1,5 års lång utbildning som ledde till titeln undersköterska, jag är väldigt stolt över den titeln och utbildningen har varit både intressant, givande men också tuff. Och nu sitter jag här igen och en ny resa har påbörjats och resan kommer förhoppningsvis sluta med att en stor dröm blir sann, drömmen om ett eget barn. Jag sitter här gravid i vecka 7 -6+3 idag för tredje gången i mitt liv, första graviditeten var hösten 2015, det hela gick lite fortare än tänkt, sambon och jag hade bara varit tillsammans i drygt ett år och bott ihop i drygt 2 månader när pluset visade sig på stickan. Lyckan var total för min del och även sambon såg fram emot det lilla pyret som skulle komma enligt beräkningarna i slutet av juni.. Veckorna gick, vi klev över "säkerhetszonen" och började berätta för nära och kära som blev glada, men jag minns det som igår det där toabesöket efter lite mys och blodet på pappret som blev en blödning som inte gav sig, fick lugnande besked fr��n barnmorskan att det nog inte är någon fara om jag inte får ont, och så en grå onsdag några dagar innan jul, smärtorna, akutbesöket och höra orden att det finns ett foster men det lever inte, fostret hade dött i vecka 8, en vecka därifrån jag är nu.. Cytotec och morfin skickades med hem efter ett andra läkarbesök där det konstaterades samma sak, ett foster men inga hjärtljud.. Dagarna gick och jag återhämtade mig sakta men säkert, gick tillbaka till jobbet och blev sedan sjukskriven en längre tid efter vad jag tror var utmattningssymtom.. Maj 2016, ett nytt plus visade sig, nya tankar, nytt hopp och ny inskrivning hos barnmorskan som förstod min oro men sa att det inte händer igen, får tid för ultraljudsundersökning i början av juli för att "kolla läget där inne" och jag är i runt vecka 10-11, familjen vet om det även denna gång att en liten kommer denna gång i januari 2017. Men på ultraljudet går inget som planerat, dem ser en graviditet som dessutom visar sig vara en tvillinggravidet men mer kan dem inte säga utan skickar upp mig till gyn, där ser dem detsamma som det sett med det vanliga ultraljudet, en tvillinggraviditet med två fostersäckar men inga foster... Chocken först, tvillingar? Sambons största skräck och sedan inga foster.. Ny cytotec behandling, smärtstillande och morfin, råd hur jag ska till väga och om jag vill ha kuratorkontakt. Tackar ja till kurator, kan behöva prata av mig efter ännu en "misslyckad" graviditet. Minns den där kvällen och natten i juli som igår, smärtorna, yrseln och hur jag inte visste varken ut eller in, låg som en boll på badrumsgolvet med smärtor från helvete och ingen medicin hjälpte, inte ens morfin tabletten. Minns återbesöken där man ligger med benen uppfläkta i gynstolen och dem "rotar runt" där nere för och se om allt kommit ut, tången för att få ut rester och hur jag skriker till hon som undersöker mig att sluta det gör ont. Allt känns som igår, och nu sitter jag här igen och vet inte om jag vågar hoppas eller tro, blir det en bebis denna gång? Eller genomgår jag samma helvete i nu i juli eller augusti igen, undersökningar, blod, ultraljud och orden, orden som skrämmer mig mest, att fostret är dött. Känner mig så ensam, så rädd för orden och för eventuell blödning, kommer jag klara ett missfall till? Att sitta här och oroa mig är inte bra för fostret, det vet jag, men det är inte lätt som alla säger, slappna av.. tänk på något annat.. det kommer gå bra nu, osv.. Hur ska jag kunna det när min högsta dröm är att få bli en mamma "på riktigt", jag älskar att vara bonusmamma och se min bonusbarn växa upp och göra vad jag kan för dem, men jag vill också uppleva en graviditet, ett förlossning, få upp ett barn på bröstet, gå runt med barnvagn, vakna koliknätter osv. Det vore en magisk känsla och få uppleva! Jag hoppas och jag hoppas så mycket på detta nu, att i februari få sitta där höggravid och sprickfärdig, klocka värkar och sedan som jag ser det, få hem min drömvinst.

Gillar

Kommentarer