En magplask krasch, när allt bara vart svart

Jag jobbar på en förskola med sex avdelningar och har en lönebidragsanställning genom Arbetsförmedlingen sedan ett år tillbaka.
Men jobbet har bara inneburit stress, stress och åter stress, är resurs på en avdelning men så fort det fattas folk är det jag som ska springa runt som en dåre och lyckas fylla ut samtidigt som det blir kaos inne på min avdelning. Och chefen hon har bara valt att inte se vad som händer och behandlat mig som ren och skär luft känns det som, vilket för mig inte är okej.

Hela hösten och nu efter jul har det varit fullt ös på jobbet och jag har bara fortsattas att kasta mellan alla avdelningar och försöker hjälpa till så gott jag kan. Men till vilken nytta då? Folk bara räknar med att jag fixar allting och ställer upp men så för lite mer en månad sedan så kom jag bara till en punkt att nej, jag orkar inte mer, jag ville bara sova och fann ingen glädje med något. Utveckla någon form av panikångest och så fort jag hade minsta lilla tid eller något att passa så fick jag enorm hjärtklappning, svårt och andas och kände mig jätte stressad.

Nu har jag varit hemma sedan 25 februari och sjukskriven med ångest, står i kö till att få träffa någon och prata med och lätta på allt som tynger en men det verkar dra ut på tiden, för jag har inte hört ett ljud ännu. Skickades hem med några tabletter som skulle hjälpa mot ångesten och så, men det hjälpte inte och fick höja dosen, men när det inte hjälpte så valde jag och strunta i de helt.


Har nu haft några riktigt tunga dagar, allt har bara känts skit och gör det fortfarande och på måndag börjar allvaret igen. Då är det meningen att jag ska återvända till jobbet och vara pigg, glad och stark igen. Men jag vet inte om det går, jag ska göra ett försök och jag har försökt få hjälp via arbetsförmedlingen som försöker få tag i min chef som inte går att få tag i så jag sitter fortfarande fast i skiten.

Är rädd för att gå tillbaka till jobbet för chansen är ju att jag kraschar igen.

För det är precis vad jag gjort, en riktigt magplask krasch och jag är samtidigt arg på mig själv för att jag tillåtit mig själv att sjunka ner men vad gör man när man inte orkar. Jag försöker alla fall, även om jag misslyckat totalt enligt min egen mening och kommer förlora pengar på denna krasch så är det nog ändå bra att jag stoppat upp ett tag, jag har fått tid att läka och andas ut men det är fortfarande kämpigt och jag brister fortfarande ut i gråt och gråter mig till söms när ingen ser. Att vakna upp med panikattacker och vara helt kallsvettig efter ännu en mardröm om det som en gång varit eller något annat otrevligt har börjat bli min vardag och jag längtar efter den dagen jag mår bra igen och har lust till att göra något. För som det är nu vill jag inte ha det och jag vill inte må såhär, känns som jag bara gör alla besvikna när jag inte orkar eller inte har lust till något och ingen vill umgås med en när man är såhär också.

Allt är bara svart just nu och det är väl säkerligen någon form av depression ihop med stress och utmattning men viktigaste är alla fall för mig själv är att inte ge upp, jag ska ta mig ur detta och jag ska klara av att återvända till jobbet igen.

Efter regn kommer solsken, jag ska bli samma gamla jag igen men jag behöver tid och jag hoppas den där samtalskontakten inte dröjer allt för länge. Tills dess är det bara fortsätta kämpa på och inte ge upp så kommer väl leendet på läpparna och lusten till att göra något tillbaka tillslut.


Gillar

Kommentarer