- ett långt men väldigt ärligt inlägg -

* Jag skrev detta inlägg för länge sen, men vågade inte publicera det. Jag publicerar det nu för jag känner inte såhär längre. Jag fick mycket lättare att hantera allt efter jag pratat med mina föräldrar. Efter att jag fått mer förståelse för känslorna. Jag accepterar mig själv mer och även om jag kan bli nedstämd, introvert eller känna kontrollbehov så är det långt ifrån den grad som beskrivs i detta inlägg, men ville dela med mig då jag tycker det är viktigt att normalisera och öppna upp konversationen om psykisk ohälsa*

Panikångestattacker. Ett ganska normaliserat begrepp i dagens samhälle. Ett samhälle där unga aldrig mått så dåligt. "De överkänsliga och bortskämda 90-talisterna som ska ha allt på ett silverfat". Eller 90-talisterna som konstant och ständigt via Facebook, Instagram, tidningar, hemsidor, länkar, bloggar, Snapchat och så vidare får se och höra hur de bör se ut eller hur de bör leva.

Och om man inte passar in i de kraven, eller kanske inte ens vill passa in i kraven, känner man sig... konstig... utanför... ensam?

Jag är ensam. Eller jag känner mig ensam. I stora sammanhang omgiven av mina bästa vänner kan jag känna mig ensam. Jag kan känna mig uttittad. Pressad att skratta åt skämt, dra ett kul skämt vid rätt tillfälle, dra in magen och puta med den lilla rumpa och de små bröst jag har, slänga med håret, socialisera mig, lära känna nytt folk, dra internare med vänner, dansa och sjunga, dricka mycket men ändå lagom, vara festens mittpunkt utan att ta för mycket plats, men man vill ju inte heller vara den tråkiga. Folk ska tycka om mig, även om jag nödvändigtvis inte vill umgås med alla människor jag träffar. För så är det ju. Man klickar inte med alla. Men jag vill att alla ska klicka med mig. För annars gör jag fel. Och jag är så jävla trött på att göra fel.

Jag valde fel gymnasium. Jag har vissa gånger valt fel vänner. Jag har prioriterar fel. Jag prioriterar aldrig mig själv, men ändå känns det som att alla tror att jag alltid prioriterar mig själv.

Jag har valt fel jobb. Jag gör fel på jobbet. Har på mig fel kläder. Jag tar fel beslut. Och bara är fel. Fel och missanpassad. Pusselbiten som inte passar in i något pussel.

Jag är dålig också. Jag är inte särskilt bra på något. Medelmåttig på en del saker, men aldrig bra. Minns typ inte senaste gången någon sa "Wow Mikaela vad du är bra på *någonting*". Inte ens när jag var bra så var jag tillräckligt bra. "VA??" tänker ni nu. Men exempelvis basket var mitt liv och jag la ner min själ. Men blev knappt någonsin omnämnd när det skrevs referat eller artiklar och jag vann aldrig något pris för min insats. Vilket kan låta girigt, men jag ville basketen så himla mycket men kändes som jag sprang i ett hamsterhjul och mina lagkamrater sprang bredvid, ständigt framåt. Spelade ingen roll hur hårt jag tog i, jag kom liksom aldrig framåt som de andra gjorde.

Jag är en sådan som skjuter undan problem också, jag glömmer saker som avtalats, är osäker på rutiner som gäller på jobbet, dubbelbokar vänner, ställer in planer för jag har ont i magen eller känner mig deppig och jag är en sådan som tycker synd om mig själv, mest hela tiden. Ingen annan tycker synd om mig, så då tycker jag synd om mig istället.

Men ingen annan tycker synd om mig för det är inte synd om mig. Jag har möjligheter, men jag har för många, vilket gör mig stressad. Men det är inte synd om mig för det egentligen. Jag har många vänner vilket gör att jag har svårt att hålla koll på allt, så jag dubbelbokar, är dålig på att skriva i kalendern. Men det är ju inte synd om mig för det heller. Jag valde fel gymnasium i ett land där vi kan välja på ALLT. Återigen: valmöjligheterna är så tydliga, så jag vill ej göra fel. Så jag valde det bredaste jag kunde välja: natur. Och det var heeelt fel. Jag är intresserad av människors psyken, estetik och på sin höjd ekonomi. Men laborationer, kemiska formler, matematik med bokstäver och läran om vår kropps funktioner intresserar mig till 0 procent.

Och återigen prioriterade jag fel. Jag valde inte om linje till något jag skulle trivts mer med, för det var pinsamt att gå om ett år och ta studenten med min lillebror. Av samma anledning valde jag bort ett utbytesår i USA.

Jag prioriterade inte heller studierna utan jag prioriterade vänner. En killkompis fick känslor för mig och jag prioriterade att klandra mig själv för att jag inte var kär i honom tillbaka (?!) istället för att fokusera på matematiken där jag i 2an fick F efter F på proven... Jag prioriterade att sitta hemma och gråta och trycka ned mig själv. "Du är en värdelös person och han förtjänar ändå något bättre än dig", "Du är värdelös". Det var mitt 18-åriga jags mantra. En dag blev det för mycket. Jag hade haft en dålig dag i skolan, säkert låst in mig på toaletten och gråtit ett tag, det hände ju titt som tätt. Hemma tjatade mamma om tvätten jag inte gjort, eller glaset jag lämnat framme. Pappa höll med, jag hade gjort fel efter fel efter fel. Det var det enda jag hörde. Så skulle jag försöka plugga till matteprovet. Jag försökte fokusera men siffrorna gled runt på pappret framför mig. Och tankarna dök upp i huvudet: de gick liksom kors och tvärs. Jag såg inte klart. Tunnelseende. Det mörknade och det enda jag såg var en sax framför mig. Jag ville att tankarna skulle försvinna, för de gjorde så ont. För att sluta tänka på en smärta, kan man tillsätta en annan smärta. Så jag tog saxen längst mina underarmar. Jag tryckte hårdare och hårdare, men lät inte huden gå sönder. För så länge ingen såg, så var jag inte "en sån där som skadar sig själv". Jag förnekade att det var just det jag egentligen hade gjort.

När jag bodde i Norge och var ute och reste kändes det på riktigt bra. Inte som att jag låtsades utan det kändes faktiskt väldigt bra. Jag älskade mig själv. Jag kände mig snygg, jag dög, jag tyckte jag förtjänade vem och vad som helst.

Men så kom jag hem och sakta, men säkert hamnade jag återigen i vardagsmönstret som sakta, men säkert sög ur livskraften. Och nej, jag sitter absolut inte och påstår att jag ALDRIG är glad längre. Jag var glad på min och Valles fest, jag var glad på julafton, på min födelsedag (till och med, det brukar aldrig hända) eller när jag är med August. Men allt oftare känner jag mig ful, äcklig, svullen och allmänt oattraktiv. Jag känner att jag inte orkar något, inte klarar något och inte kan något. Jag vill typ ingenting. Jag är konstant illamående och yr för jag går konstant och tänker på vad jag gör, hur jag gör det och så trycker jag ned mig själv. FÖR ALLT. Och det går ej att kontrollera.

Lördagen den 1a april åkte jag till Linköping för att hälsa på Emelie. Vid 3:00 den 2a april så gick brandlarmet på klubben och vi blev slussade utomhus i våra lätta kläder. Det blåste och jag började som vanligt skaka. Skakade något enormt. Tänkte att jag får bita ihop. Jag stod längst fram och framför mig hade det endast spärrats av med ett lågt repstaket. Alkoholpåverkade ungdomar började pusha på bakifrån. Jag snavade till lite men fann balansen. Majoriteten av personalen och vakterna stod inomhus (???) och jag undrade vilka som höll koll på de fulla personerna i den packade massan. Sen så började det svartna. Jag förnekade det. Nej nej nej. Skakade mer. Tårarna började trilla. "Jag får panik" pep jag fram till Emelie som röt till en av värdarna som tillslut sprang in och hämtade våra garderobskort så vi kunde gå. På söndagskvällen sen den 2a april satt jag på mitt rum och bara grät och grät. I mitt huvud var det bara mörker. Inga direkta tankar eller problem. Mest bara... ångest. Jag kramade kudden och gungade fram och tillbaka, bad om att det skulle sluta. Tillslut kom pappa in och sen mamma. De frågade om det var mensvärk, hade jag bråkat med någon, VAD HAR HÄNT. Men inget hade ju hänt. Det började pirra i händerna, så som det gör i ens fötter när de håller på att somna. Från fingerspetsarna upp till armbågarna domnade jag av och mamma sa till på skarpen att jag var tvungen att sluta hyperventilera för snart kommer jag svimma. "Mikaela nu börjar dina läppar bli blå". Det svartnade framför ögonen som att det blinkade. Pappa kramade om mig och klappade mig på huvudet och mamma tvingade i mig vatten. Andningen återgick till det normala och jag lyckades prata med dem.

Jag vet egentligen inte vad mer jag ville få ut av detta inlägg mer än att jag vill dela med mig. Jag mår bra av att få skriva ut mina tankar, för vissa av dem lämnar mitt huvud när de skrivits ned i skrift. Då kan jag objektivt titta på dem och lättare hantera dem.

Jag vill även försöka bidra till bättre förstående angående ungdomars mentala hälsa nuförtiden. Att de gladaste och socialaste kanske inte alltid är de lyckligaste. Kanske det till och med är så att de som ständigt umgås med andra och ständigt skrattar faktiskt ofta har något att dölja? Det är ingen fakta utan bara en tanke. När jag umgås med vänner är det absolut för jag älskar dem, men även för att om jag blir lämnad ensam (när jag inte valt det själv) så passar mina tankar på att snurra några extra varv i hjärnan, vilket jag gärna undviker. Så jag pushar undan den och skrattar, festar, dansar, sjunger och umgås istället.

Känns som jag rör mig i rätt riktning när jag pratat med mamma och pappa om detta. Att de vet om. Att de vet att det inte är på grund av dem jag är ledsen. De är sjukt förstående, vilket underlättar.

Om någon orkat ta sig igenom all text, och själv mår dåligt: ingen är ensam. Kom ihåg det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

*mitt fb-inlägg*

Jag började först med att skriva en rätt lång status om sliskiga killar jag träffat på...

... men sen såg jag killars statusar angående 'Me too'.

(Vill bara tillägga redan nu att JAG VET ATT INTE ALLA MÄN ÄR VÅLDTÄKSMÄN, så)

Vissa män erkänner sexuella trakasserier och får lovord? Antingen ska ni bara erkänna och sen bättre er och sen är det klart. Och har ni begått något grovt sexuellt trakasseri så ska ni anmäla er själva till polisen om ni menar allvar. Men inga lovord för det???

Det är ju ingen som smsar våldtäksmän som blivit dömda efter erkännande i domstol och ba "YAS MAN SÅ MODIG SOM ERKÄNDE ATT DU FÖRSTÖRT EN KVINNAS UNDERLIV, SJÄLVFÖRTROENDE OCH VILJA ATT FORTSÄTTA LEVA" typ.

Men sen har vi 'inte alla män'-männen som alltid dyker upp. MEN PÅ RIKTIGT INGEN PRATAR OM ER. Om ni kollar djupt inom er själva och inser att ni aldrig aldrig aldrig har sexuellt trakasserat någon så är inte 'me too' riktat till er. Simple as that.

Om du aldrig våldtagit någon eller någonsin närmat dig en tjej på sätt som kan varit felaktiga, eller aldrig lagt opassande kommentarer om en tjej eller liknande så är det asbra. Vad vill du ha, en medalj?? Lovord??

'Me too' handlar snarare om vad ALLA KVINNOR varit med om.

Istället för att 'RÄDDA KVINNOR' blir problemet så kanske ni ska leta problemet i VARFÖR vi är rädda?

- Bartenders som är sliskiga och inte slutar varken när man ber dem eller till o med när man säger man har pojkvän. Men som blir rent av aggressiva när de inser att min pojkvän är på baren och de tycker det är MITT FEL (???) att jag inte varnade dem.

- Fulla gubbar på tåget i min pappas ålder som tyckte det var lämpligt att börja stöta på 18-åriga jag som var på väg hem från träning i mörkret.

- Killar som tar på ens rumpa, luktar i ens hår, smeker ens lår och så vidare utan någon som helst tillåtelse från mitt håll.

- Killar som kondomvägrar för att oönskade graviditeter är ju inte deras problem. De tycker väl att kvinnor får gå på preventivmedel (som kan krångla med deras hormoner)...

- Antalet killar som blivit arga om man inte vill kyssas, gå hem med honom eller skicka nakenbilder.

- När killar varit för på och jag blivit irriterad och därmed fått höra att "Du är en sån bitch, han gillar ju bara dig"

- Den gången jag var på väg hem från en fest och väntade på bussen och en man närmade sig mig och började försöka ta min hand o smeka den trots att jag gång på gång bad honom snällt att gå.

- Att jag blivit kallad hora och slampa (innan jag ens hade förlorat oskulden???).

- Att jag var ute på krogen och på en gata såg en man som stod över en kvinna som satt hukad mot husväggen och grät. Han var aggressiv. Jag gick fram och försökte hjälpa henne. Hon bara grät och såg rädd ut. Han skrek till mig att jag skulle 'mind my own business'. Hennes ögon skrek av rädsla, men hennes läppar stammade bara fram små 'tack' och så sneglade hon mot honom och blev tyst igen... och la sen till 'men det är nog okej nu'.

- Alla miljoner gånger jag har fått kommentarer om min kropp på högst oönskade sätt.

Alltså: ALLA MÄN ÄR INTE VÅLDTÄKSMÄN. Det vet jag, det vet du och alla andra. Men tydligen så har ju i princip ALLA KVINNOR varit med om sexuella trakasserier... och det är INTE OKEJ.

Likes

Comments

OKEJ... detta ploppade upp på min startsida på Facebook (tack Veckorevyn, klicka länk för artikel om detta). Jag är väldigt besviken, arg och ledsen. Hur fasiken kan man marknadsföra en film på detta sätt? SÄRSKILT en animerad film som därmed troligtvis kommer ses av många barn som är i starten av sitt liv, och inte ännu hunnit inse att samhället tycker SMAL = SNYGG. När jag var liten så hatade jag att jag var lång och smal. Ibland gör jag fortfarande det, även fast samhället säger att det är "rätt". Jag vill ha en rumpa, jag vill ha former, höfter, lår, bröst. Jag har aldrig förstått de som har allt detta, men som ogillar det, oftast för att de jämför sig med det i tidningar eller filmer.

Låt barnen växa upp och bli vackra, varje barn på sitt sätt. Låt vissa kvinnor vara smala, vissa tjocka, vissa långa, vissa korta, vissa med små andra med stora bröst, vissa med mycket höfter och rumpa, andra med thigh gap. Vissa kommer få allt och vissa kommer få inget. Låt alla inse att det är okej. Alla är vackra på sitt sätt.

Hur kan man ha godkänt detta???????? HUR?

Sedan vill jag faktiskt inte ens gå in på den sexistiska trailern där två av dvärgarna spionerar på Snövit när hon byter om som sitt "snygga" jag, och sen blir äcklad när hon blir sitt "fula" jag. Alltså: när skorna är på är hon långsmal, men när de åker av så blir hon kortare och tjockare. Det är så himla mycket FEL på bara den scenen i sig. Helt sjukt... jag saknar ord.

Jag är så jävla LEDSEN.

Likes

Comments

Jag får ofta frågan "Hur mår du?" eller "Hur känns det?" och så vidare nuförtiden. Jag svarar ganska snabbt att "Det är rätt bra faktiskt" i hopp om att det faktiskt ska kännas bra. Men det känns inte bra. Men inte heller dåligt. Jag känner inte så jävla mycket alls faktiskt.

Det kan komma stunder av känslor. Typ när jag satt i solen med Amanda och Sofia och gjorde... ingenting... allt var kravlöst. Då kände jag mig avslappnad för första gången på väldigt väldigt länge. Alltså inte hela dagen. Men det var en stund där då jag glömde allt. Jag var inte stressad över jobb eller framtiden, tänkte inte på att August var långt bort, jag funderade inte på vad folk egentligen tycker om mig, jag försökte inte analysera vilka som faktiskt är mina riktiga vänner, jag stressade inte över flytt, packning, rensning av saker, försäljning av grejer och i några minuter mådde jag bara... bra? Tror det var för att detta inte var planerat. Bara något som bestämdes i det hastiga, så det fanns inga förväntningar och inga krav på situationen.

Jag kände mig också ledsen i 5 minuter på eftermiddagen precis innan min powernap. Jag har inte direkt gråtit så mycket när August varit borta. Känt mig konstig som inte gjort det. Han har typ varit borta halva vårt förhållande nästan... vem som helst hade ju tyckt det är ASJOBBIGT, så varför gråter jag inte? Jo, för jag tillåter inte mig själv att göra det. Tillåter mig inte att vara svag, sakna honom, behöva honom. "Jag behöver ingen" intalar jag mig själv, men jag vet att det är falskt. Så jag tillät mig gråta 5 minuter och sen la jag på locket igen.

Jag har i alla fall inte skrivit av mig på senaste tiden om tankar & känslor för jag har känt mig tom. Rädd att om jag börjar öppna så kommer allt komma ut på en och samma gång. Jag är som en kolsyrad dryck som en har skakat om. Öppnar man locket så kommer det explodera.

Vet liksom inte vem jag kan prata med. Vem kan lyssna på mig prata om mina problem och känslor som går i ett utan att tycka att "ja fast mina problem är nog lite värre än dina" eller "jag har inga problem själv så jag kan inte förstå"? Jag antar att svaret är en psykolog, men varför är det så jävla läskigt att erkänna sådant? Är jag psykiskt sjuk? Och varför känns det som att jag kommer få en tvångströja?

Jo, för psykisk ohälsa är en sån jävla tabu. Om någon läser mitt inlägg kommer de tycka "fan vad man kan klaga", men det är inte alls min avsikt. LÄS INTE OM DET ÄR SÅ JOBBIGT FÖR DIG. Detta inlägg är för de som sagt "men Mikaela du verkar ju alltid så glad?". Och för de som fått höra samma kommentar. Ett leende är inte = lycka. Bara för att man svarar ett kort "bra" på frågan "Hur mår du?" betyder det inte att det stämmer. Bara för att jag visat bilder på fester, solande, kvalitetstid med min bror, blommor och en färgglad vardag innebär inte det att det är sanningen.

Det är vad jag väljer att visa.

Jag visar inte hur jag grät innan min powernap för jag saknar min bästa vän och stora kärlek så jävla mycket.

Jag visar inte hur jag vaknade upp med årets bakisångest på söndagen och ifrågasatte exakt ALLT i mitt liv. Mina vänner, min familj, mina livsval ända bak till vilket gymnasium jag valt och så vidare.

Jag visar inte att jag började gråta på mors dag för jag var rädd att jag inte gjort dagen 110% perfekt för henne. Att jag inte var den perfekta dottern.

Jag visar inte hur jag somnade med en kramp i magen för jag är arbetslös, vet inte vad jag ska göra med mitt liv och för att min brist på känslor också är en brist på ambitioner.

Jag visar inte hur jag vaknar flera gånger varje natt för jag känner mig ensam och jävligt värdelös.

Jag visar inte hur jag i ALLA sociala sammanhang känner mig som den pusselbiten som hamnat i fel låda.

JAG BERÄTTAR INTE hur minst hälften av mina skratt och leenden är fejkade, för jag vet att jag borde le eller skratta i den situationen. JAG BERÄTTAR INTE för jag vet att mina problem antingen kommer bli förminskade, icke-förstådda eller så kommer jag se hur obekväm personen framför mig blir så "du kanske ska prata med någon...?"-frågan kommer ploppa upp och jag behöver återigen motstå svaret "jaha... trodde du och jag pratade just nu".

Och nu inser jag att jag återigen ordbajsat istället för att hålla någon slags slagfärdig text. Antar att det kanske är lättare att hålla det kort och koncist när inte känslorna bubblar inom en.

Likes

Comments

Är det några fler som sett "Fallet Kevin"? Jag missade sista avsnittet, men nu såg jag det tredje och sista tillsammans med min pappa och jag KOKAR inombords!! Hur de lägger ord i munnen på barnen, isolerar dem från sina föräldrar och pressar dem i intervjuer på flera timmar. Det är ju helt jävla OTROLIGT!?!?!!? Och hur han Rolf som ledde allt nu inte ens kan stå för att det var FEL hur de agerade. Vissa av kommissarierna erkänner ju, men inte han. Han vägrar ens komma på intervjun när de informerar att de hittat brister i utredningen. Han äcklar mig. Visst, vi hade kanske (jag vet inte) en sämre rättsprocess i Sverige på den tiden, MEN ERKÄNN NU DÅ ATT DET VAR FEL. I alla fall något...

Mitt hjärta brister för både de två pojkar som sen när de var så otroligt små behövt leva med informationen att de är dömda för mord. Fatta varje gång man blir dumpad av någon man gillar, misslyckas med ett prov eller allmänt bara har svårt att somna... då kommer ju dåliga minnen till en. Tänk då att behöva minnas dessa förhör som endast kan liknas vid mental tortyr för dessa barn som gråter efter sina föräldrar...

Undrar om polisen funnit den skyldige om de inte varit så sjukt inställda på att barnen gjort det. Detta fick mig att tänka så mycket på "How To Make A Murderer" - dokumentärserien på Netflix. EXAKT SÅ känns det i Kevinfallet. Eller dokumentären om Jaycee Lee Dugard som var kidnappad 18 år tills förövaren gjorde ett misstag... Polisen hade istället varit helt inställda på styvpappan... Aja ska inte snöa in mig på det, läskigt är det i alla fall hur skyldiga kan gå fria och oskyldiga kan få alla blickar på sig.

Mitt hjärta brister såklart också för Kevin och hans familj, som nu behöver uppleva sorgen igen.... Allt kommer till ytan igen och allt ska diskuteras och gå igenom ännu en gång. Som att en gång inte var nog.

Likes

Comments

Blev ingen valborgsuppdatering igår för kvällen blev aningen ledsam för mig. Började ok med god mat, jag tränade (!!) och skulle söka jobb men sen så blev jag ledsen. Orimligt ledsen. Gick ut flera ggr för luft. Njöt av att frysa för då tänkte jag mer på det än på tankarna. Kände mig osynlig och jävligt ensam.

Man blir så jävla ledsen när INGEN FÖRSTÅR. Men det är egentligen inte så konstigt när jag dansar, skrattar, sjunger, festar och socialiserar mig, men sen är det som att jag går in i väggen gång på gång.

Så var det igår.

Idag syns spåren på mina svullna ögon och min hesa röst... På riktigt aldrig haft så svullna ögon. Ser ut som jag ska somna vilken sekund som helst.

Men August skrev imorse, och betalade några kronor för att ringa mig en kvart på väg till jobbet. Hur kan en människa göra så stor skillnad? Jag förstår inte. Men han gör mig så lycklig :)))

Idag är sista dagen för min tjänst. Imorgon ska jag ta en sovmorgon, dricka te och försöka bli frisk från förkylningen som bubblar i min kropp.

Likes

Comments

I dagens samhälle räcker det inte med att vara exempelvis feminist. En kvinna som plastikopererar sig, noppar ögonbrynen, rakar armhålor, ben och underliv, har på sig bh samt tränar spinning och joggar minst 1 gång om dagen gör fel. Gud förbjude att hon har en bh med push-up i. För då gör hon det för mannens skull!!!!! Eller?

Jag förstår ändå den här känslan av att smala, vackra, vältränade kvinnor med stora rumpor och bröst med en orimligt liten midja sätter en ganska onårbar standard. Jag vet själv att jag än idag när jag provar bikinis förundras över den fyrkantiga form jag besitter med breda revben och höfter, men små bröst. Jämfört mig med exempelvis Alexis Ren och bara undrar varför jag inte kan se ut så. För även när jag tränade mycket fick min mage och mina bröst och min rumpa aldrig den formen. VARFÖR frågar jag mig själv.

Men jag tycker inte att smala tjejer inte ska få existera. De som gärna går upp en timme tidigare på morgonen för att springa några kilometer innan de dricker råa ägg och en grön smoothie och instagrammar om hur LIVET ÄR HELT PERFEKT. En puss på deras välskapta MAN och deras tre ungar (kan nästan misstas för dockor pga de gyllene lockarna). De får gärna gå på dieter, undvika mat i 2 dagar sträck eller endast leva på juice i en vecka. De får väldigt gärna göra squats och bearbeta sin "otroliga stress och ångest" som de sällan nämner med en kopp kamomillte (funkar inte på mig - bara vid magknip - TIPS!!). De får gärna vakna med en perfekt sminkning och håret i perfekta lockar. De får väldigt gärna prata som att bajs, fisar och rapar är främmande ord i deras liv.

Men tjocka tjejer får också existera. (Hur många av er ryckte till när ni läste ordet "tjocka"? Ta det lugnt, det är ingen svordom). Och tjejer som vill ha håriga ben och armhålor får också existera. Tjejer som vill låta sin "fiffi" växa igen i en djungel får absolut göra det. Tjejer som har hår som växer på tår, fingrar, armar, överläpp (alla dessa platser växer det hår på, även på tjejer i olika grad, hör och häpna!) ska skita i rakhyveln om de inte vill lägga pengar eller tid på det. För de trivs precis som de är. Kasta din bh, pierca tungan, raka av dig håret på huvudet eller färga det turkost. Bli attraherad av samma kön, båda kön eller inget kön. KÖR PÅ.

Vad fan bryr jag mig om det. Så länge jag ser ett samhälle där alla gör sin grej!

FÖR HÄR KOMMER VI TILL MITT PROBLEM: tjejer som trycker ned tjejer. För VAD FAN är grejen där? Vi tjejer har det tillräckligt svårt utan att våra sisters gör det ännu svårare.

Om du nu vill tipsa om din superdiet där man inte rör fast mat på 2 månader så gör det, men var då gärna tydlig med att detta gör man FÖR SIG SJÄLV, och var tydlig med vilken påverkan detta kan ha på kroppen. Tänk på att på internet och sociala medier finns unga kvinnor i starten på sitt liv. Få det inte att låta som att denna diet är något nödvändigt för ett lyckligt liv. Och vill du låta håret på benen växa så är det för DIN SKULL inte för att rakade ben är ett tecken på patriarkatets seger?! Jag rakar benen för mig själv. För det är så otroligt mysigt med silkeslena ben och jag blir alltid lite kär i mig själv när mina ben är nyrakade. Men sen finns det någon annan tjej som skulle hävda att håriga ben är mysigt - FINE! Gör så då.

Men tryck inte ned den kvinna som valt att göra motsatsen.

Om du ser en kvinna som hetsar om nyttiga juicer och squats och du känner att "Nej fan detta vill jag inte att barnen ska lära sig!" så finns det TVÅ helt olika utgångar.

  1. Den som de flesta väljer. Lägg en ARG (eller bara "besviken"?) kommentar om kvinnans livsstil. På detta sätt lär du barnen att det är okej att trycka ned andra om de inte passar in i din syn på hur ett liv ska levas. Jättebra (not).
  2. Du lägger upp en egen post/status/bild där du INTE nämner den andra personens livsstil. Utan du visar bara upp ett alternativ. Här lär du barnen att visst finns den ena livsstilen, men SE HÄR vad glad du är med dina livsval.

Vi måste sluta shamea smala och vältränade tjejer. Jag har alltid varit smal, men för mig har det blivit vardag att folk kommentar min vikt, vad jag äter samt någon gång kallat mig anorektiker. Detta trots att jag alltid varit en chipsfantast som äter onyttigheter som att de vore gratis.

Att vara vältränad är hälsosamt. Du lever troligen längre och du ger näring till din kropp samt tar hand om den. VARFÖR ÄR DETTA HELT PLÖTSLIGT I STRID MOT FEMINISM?!

Så länge en vältränad kvinna promotear jämställdhet och att alla kvinnor är vackra, så tycker jag kvinnan får squata och springa milslånga lopp bäst hon vill. Så länge en hårig kvinna låter andra springa runt som nakenkatter får hon strunta i rakhyveln bäst hon vill. Så länge en heterosexuell kvinna inte dömer de som gillar annorlunda så är det ingen fara på taket.

GIRL NEEDS TO SUPPORT OTHER GIRLS. Stå enade, hörrni. Puss och kram, massa kärlek!

Likes

Comments

Jag har överlevt Basketskolelägret, knappt. Så mycket far och fläng, skratt och gråt, lek och basket. Blod, svett och tårar bokstavligen. Men det har ändå varit kul! Även fast jag är helt slut just nu. Kom hem ca 16 och slocknade i soffan direkt efter att ha ventilerat helgen med mamma och pappa. (Läs: förde monolog i deras närhet i princip, haha...).

Nu har jag tagit en dusch och funderar på vad jag orkar göra. Svaret är typ ingenting. Jag vill bara lägga mig i sängen. Kanske se ett avsnitt "13 Reasons Why". Tycker dock inte att den är så bra? Jag är väl på avsnitt 5 kanske...? Stör mig mest på "förfinandet" av självmord. Hur hon inte verkar det minst deprimerad eller ångestfylld. Hon är inte fylld av självhat utan endast hämndlystenhet gentemot de som gjort fel mot henne. Det känns bara inte trovärdigt. Föräldrarna fick inte ens ett brev utan hon la allt fokus på att spela in band gentemot de som gjort henne ont. Jag har aldrig gjort ett självmordsförsök. Men jag har velat dö. Jag har suttit på mitt rum och önskat livet ur mig själv. Och nu när jag fått tid att ventilera och tänka kan jag inse att yttre faktorer absolut påverkat att jag mådde dåligt, men mycket låg/ligger också i mig själv. Och i stunder när jag vill dö så tänker jag inte "Det är HANS eller HENNES eller DERAS (osv...) fel" utan jag tycker att felet ligger hos mig själv. Man passar inte in. Känner sig fel. Konstig. Utanför. Onödig. Ovärdig.

Jag kan inte tala för alla som tagit livet av sig eller velat ta livet av sig, men jag har läst runt mycket på depression, ångest och självmordstankar. Både googlat på medicinska sidor, men även läst bloggar och lyssnat på vänner eller bekanta hur deras tankegångar gått. Och aldrig någonsin har jag fått känslan av att de beskyller någon för sitt dåliga mående. Även fast de vet att andra omständigheter i vissa fall kanske varit enklare, så säger de alltid att de hatar sig själv och att felet ligger i de själva.

Jag har inte sett klart serien så detta är inte min slutgiltiga åsikt, bara hur jag känner för serien just nu. Men tänkt se klar den för jag är spänd på att se hur det utvecklas. Dock läst att många delar åsikten på internet samt sociala medier. Även de som sett klart säsongen.

Kan även inte heller påstå att min åsikt är rätt utan det är bara den uppfattning jag har fått utav självmord, och tycker inte det porträtteras korrekt i serien. De undviker ordet psykisk ohälsa, precis som överallt annars i samhället. Istället för att låta Hannah vara fylld med ångest och depression, så är hon fylld med någon slags känsla av hämnd snarare.

Alla filmer och serier kan ju inte heller vara 110 % verklighetstrogna, det är ju också en sanning. Men får känslan av att de som skapat denna serie vill "lära oss någonting" och då hade det varit mer trovärdigt med någon som faktiskt visar hur jävla pissigt man mår om man går i självmordstankar.

Läste på @Oliviahageus blogg att hon vill se mer av den smutsiga och "oförskönade" depressionen. Och jag håller med henne. Även fast jag går inom den ramen som fortfarande inte helt kan prata öppet om mitt eget självhat. Jag har aldrig haft det mest extrema. Jag har inga ärr på mina armar. Men jag har haft och ibland har fortfarande stunder som jag AVUNDAS de som har ärren. Där har vi något av ett erkännande. Jag ville inte få folks uppmärksamhet. Orkade inte bekymra dem med mitt självhat. Så jag såg till att inget av det syntes utåt. Något som fortfarande sitter i idag. Muren. Som skyddar.

Ni som vill läsa Olivias grymma inlägg (och få en jävla käftsmäll eventuellt av den icke vackra verkligheten) kan läsa här. Sanningen på ett silverfat. Älskar när andra får ner i ord det man själv tänker.

Likes

Comments

I 123 dagar har jag och August i alla fall sagt minst ett "hej" till varandra om dagen. Och det är bara det garanterade antalet, eftersom det är vår streak på Snapchat.

I slutet av oktober (dagen innan högskoleprovet om jag minns rätt) började vi snacka och mer eller mindre varje dag sen dess har vi i alla fall skrivit någonting till varandra varenda dag. Många gånger långa meddelanden. Ventilerat dagen. Ventilerat känslor. Delat memes eller länkar. Skrattat eller gråtit. Diskuterat stora världsfrågor eller diskuterat onödiga ting som verkade viktiga för stunden.

Vi har också ringt. Ibland korta samtal för att bestämma ett möte eller dubbelkolla något. Men oftare slutar samtalet med "Shit har vi pratat i över en timme? Vad har vi ens pratat om?". Svaret blir en salig blandning av jobb, känslor, gulligullande, Star Wars, DunderHumor, feminism, misslyckade försök till att runda av samtalet, Sagan om Ringen, resor, drömmar och allt därtill.

De bästa av dagar är dock de vi ses. Går på bio, tar en fika på EH, shoppar eller bara beställer en kebab och sätter på en tv-serie.

Men de dagar som verkligen kantas med guldkant är de då vi somnar i varandras armar. Något som jag i ett utomstående perspektiv bara kan beskriva som att det ser rätt svettigt och obekvämt ut. Men när man väl är där bredvid HONOM undrar man om det inte finns något sätt att komma aningens lite närmre? (ni som är kära tror jag förstår?)

Och sen nu sitter jag här. Obesvarat meddelande i chatten och en oöppnad snap. För han har inte internet. Han är i Nepal, i byn Patle, uppe på ett berg med utsikt över Mount Everest. Invånarna pratar knappt engelska. Han ska lära ut språket till barnen och lärarna i skolan. Han sover i ett tält och närmaste internetuppkoppling behöver man vandra till. Vilken fantastisk människa han är men usch vad jag känner mig obekväm och ovan denna situation. Jag vill bara veta att han mår bra. Gick resan okej? Fungerar sovsäcken bra? Hur är folket? Kommer det bli okej? Trivs han?

... jag vill i alla fall bara säga "hej" <3

Likes

Comments