- ett långt men väldigt ärligt inlägg -

* Jag skrev detta inlägg för länge sen, men vågade inte publicera det. Jag publicerar det nu för jag känner inte såhär längre. Jag fick mycket lättare att hantera allt efter jag pratat med mina föräldrar. Efter att jag fått mer förståelse för känslorna. Jag accepterar mig själv mer och även om jag kan bli nedstämd, introvert eller känna kontrollbehov så är det långt ifrån den grad som beskrivs i detta inlägg, men ville dela med mig då jag tycker det är viktigt att normalisera och öppna upp konversationen om psykisk ohälsa*

Panikångestattacker. Ett ganska normaliserat begrepp i dagens samhälle. Ett samhälle där unga aldrig mått så dåligt. "De överkänsliga och bortskämda 90-talisterna som ska ha allt på ett silverfat". Eller 90-talisterna som konstant och ständigt via Facebook, Instagram, tidningar, hemsidor, länkar, bloggar, Snapchat och så vidare får se och höra hur de bör se ut eller hur de bör leva.

Och om man inte passar in i de kraven, eller kanske inte ens vill passa in i kraven, känner man sig... konstig... utanför... ensam?

Jag är ensam. Eller jag känner mig ensam. I stora sammanhang omgiven av mina bästa vänner kan jag känna mig ensam. Jag kan känna mig uttittad. Pressad att skratta åt skämt, dra ett kul skämt vid rätt tillfälle, dra in magen och puta med den lilla rumpa och de små bröst jag har, slänga med håret, socialisera mig, lära känna nytt folk, dra internare med vänner, dansa och sjunga, dricka mycket men ändå lagom, vara festens mittpunkt utan att ta för mycket plats, men man vill ju inte heller vara den tråkiga. Folk ska tycka om mig, även om jag nödvändigtvis inte vill umgås med alla människor jag träffar. För så är det ju. Man klickar inte med alla. Men jag vill att alla ska klicka med mig. För annars gör jag fel. Och jag är så jävla trött på att göra fel.

Jag valde fel gymnasium. Jag har vissa gånger valt fel vänner. Jag har prioriterar fel. Jag prioriterar aldrig mig själv, men ändå känns det som att alla tror att jag alltid prioriterar mig själv.

Jag har valt fel jobb. Jag gör fel på jobbet. Har på mig fel kläder. Jag tar fel beslut. Och bara är fel. Fel och missanpassad. Pusselbiten som inte passar in i något pussel.

Jag är dålig också. Jag är inte särskilt bra på något. Medelmåttig på en del saker, men aldrig bra. Minns typ inte senaste gången någon sa "Wow Mikaela vad du är bra på *någonting*". Inte ens när jag var bra så var jag tillräckligt bra. "VA??" tänker ni nu. Men exempelvis basket var mitt liv och jag la ner min själ. Men blev knappt någonsin omnämnd när det skrevs referat eller artiklar och jag vann aldrig något pris för min insats. Vilket kan låta girigt, men jag ville basketen så himla mycket men kändes som jag sprang i ett hamsterhjul och mina lagkamrater sprang bredvid, ständigt framåt. Spelade ingen roll hur hårt jag tog i, jag kom liksom aldrig framåt som de andra gjorde.

Jag är en sådan som skjuter undan problem också, jag glömmer saker som avtalats, är osäker på rutiner som gäller på jobbet, dubbelbokar vänner, ställer in planer för jag har ont i magen eller känner mig deppig och jag är en sådan som tycker synd om mig själv, mest hela tiden. Ingen annan tycker synd om mig, så då tycker jag synd om mig istället.

Men ingen annan tycker synd om mig för det är inte synd om mig. Jag har möjligheter, men jag har för många, vilket gör mig stressad. Men det är inte synd om mig för det egentligen. Jag har många vänner vilket gör att jag har svårt att hålla koll på allt, så jag dubbelbokar, är dålig på att skriva i kalendern. Men det är ju inte synd om mig för det heller. Jag valde fel gymnasium i ett land där vi kan välja på ALLT. Återigen: valmöjligheterna är så tydliga, så jag vill ej göra fel. Så jag valde det bredaste jag kunde välja: natur. Och det var heeelt fel. Jag är intresserad av människors psyken, estetik och på sin höjd ekonomi. Men laborationer, kemiska formler, matematik med bokstäver och läran om vår kropps funktioner intresserar mig till 0 procent.

Och återigen prioriterade jag fel. Jag valde inte om linje till något jag skulle trivts mer med, för det var pinsamt att gå om ett år och ta studenten med min lillebror. Av samma anledning valde jag bort ett utbytesår i USA.

Jag prioriterade inte heller studierna utan jag prioriterade vänner. En killkompis fick känslor för mig och jag prioriterade att klandra mig själv för att jag inte var kär i honom tillbaka (?!) istället för att fokusera på matematiken där jag i 2an fick F efter F på proven... Jag prioriterade att sitta hemma och gråta och trycka ned mig själv. "Du är en värdelös person och han förtjänar ändå något bättre än dig", "Du är värdelös". Det var mitt 18-åriga jags mantra. En dag blev det för mycket. Jag hade haft en dålig dag i skolan, säkert låst in mig på toaletten och gråtit ett tag, det hände ju titt som tätt. Hemma tjatade mamma om tvätten jag inte gjort, eller glaset jag lämnat framme. Pappa höll med, jag hade gjort fel efter fel efter fel. Det var det enda jag hörde. Så skulle jag försöka plugga till matteprovet. Jag försökte fokusera men siffrorna gled runt på pappret framför mig. Och tankarna dök upp i huvudet: de gick liksom kors och tvärs. Jag såg inte klart. Tunnelseende. Det mörknade och det enda jag såg var en sax framför mig. Jag ville att tankarna skulle försvinna, för de gjorde så ont. För att sluta tänka på en smärta, kan man tillsätta en annan smärta. Så jag tog saxen längst mina underarmar. Jag tryckte hårdare och hårdare, men lät inte huden gå sönder. För så länge ingen såg, så var jag inte "en sån där som skadar sig själv". Jag förnekade att det var just det jag egentligen hade gjort.

När jag bodde i Norge och var ute och reste kändes det på riktigt bra. Inte som att jag låtsades utan det kändes faktiskt väldigt bra. Jag älskade mig själv. Jag kände mig snygg, jag dög, jag tyckte jag förtjänade vem och vad som helst.

Men så kom jag hem och sakta, men säkert hamnade jag återigen i vardagsmönstret som sakta, men säkert sög ur livskraften. Och nej, jag sitter absolut inte och påstår att jag ALDRIG är glad längre. Jag var glad på min och Valles fest, jag var glad på julafton, på min födelsedag (till och med, det brukar aldrig hända) eller när jag är med August. Men allt oftare känner jag mig ful, äcklig, svullen och allmänt oattraktiv. Jag känner att jag inte orkar något, inte klarar något och inte kan något. Jag vill typ ingenting. Jag är konstant illamående och yr för jag går konstant och tänker på vad jag gör, hur jag gör det och så trycker jag ned mig själv. FÖR ALLT. Och det går ej att kontrollera.

Lördagen den 1a april åkte jag till Linköping för att hälsa på Emelie. Vid 3:00 den 2a april så gick brandlarmet på klubben och vi blev slussade utomhus i våra lätta kläder. Det blåste och jag började som vanligt skaka. Skakade något enormt. Tänkte att jag får bita ihop. Jag stod längst fram och framför mig hade det endast spärrats av med ett lågt repstaket. Alkoholpåverkade ungdomar började pusha på bakifrån. Jag snavade till lite men fann balansen. Majoriteten av personalen och vakterna stod inomhus (???) och jag undrade vilka som höll koll på de fulla personerna i den packade massan. Sen så började det svartna. Jag förnekade det. Nej nej nej. Skakade mer. Tårarna började trilla. "Jag får panik" pep jag fram till Emelie som röt till en av värdarna som tillslut sprang in och hämtade våra garderobskort så vi kunde gå. På söndagskvällen sen den 2a april satt jag på mitt rum och bara grät och grät. I mitt huvud var det bara mörker. Inga direkta tankar eller problem. Mest bara... ångest. Jag kramade kudden och gungade fram och tillbaka, bad om att det skulle sluta. Tillslut kom pappa in och sen mamma. De frågade om det var mensvärk, hade jag bråkat med någon, VAD HAR HÄNT. Men inget hade ju hänt. Det började pirra i händerna, så som det gör i ens fötter när de håller på att somna. Från fingerspetsarna upp till armbågarna domnade jag av och mamma sa till på skarpen att jag var tvungen att sluta hyperventilera för snart kommer jag svimma. "Mikaela nu börjar dina läppar bli blå". Det svartnade framför ögonen som att det blinkade. Pappa kramade om mig och klappade mig på huvudet och mamma tvingade i mig vatten. Andningen återgick till det normala och jag lyckades prata med dem.

Jag vet egentligen inte vad mer jag ville få ut av detta inlägg mer än att jag vill dela med mig. Jag mår bra av att få skriva ut mina tankar, för vissa av dem lämnar mitt huvud när de skrivits ned i skrift. Då kan jag objektivt titta på dem och lättare hantera dem.

Jag vill även försöka bidra till bättre förstående angående ungdomars mentala hälsa nuförtiden. Att de gladaste och socialaste kanske inte alltid är de lyckligaste. Kanske det till och med är så att de som ständigt umgås med andra och ständigt skrattar faktiskt ofta har något att dölja? Det är ingen fakta utan bara en tanke. När jag umgås med vänner är det absolut för jag älskar dem, men även för att om jag blir lämnad ensam (när jag inte valt det själv) så passar mina tankar på att snurra några extra varv i hjärnan, vilket jag gärna undviker. Så jag pushar undan den och skrattar, festar, dansar, sjunger och umgås istället.

Känns som jag rör mig i rätt riktning när jag pratat med mamma och pappa om detta. Att de vet om. Att de vet att det inte är på grund av dem jag är ledsen. De är sjukt förstående, vilket underlättar.

Om någon orkat ta sig igenom all text, och själv mår dåligt: ingen är ensam. Kom ihåg det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

IDAG KOMMER MIN ÄLSKADE FÖRÄLDRAR PÅ BESÖK!!!

Igårkväll stod därför jag och August och städade hela lägenheten från topp till tå. Nej, okej, inte så seriöst. Men jag kilade upp till Hedvig och lånade deras dammsugare så vi i alla fall kunde ha ett rent hem att presentera. Sen går det nog att hitta damm på de punkter vi inte pallade bry oss om. Men där tänker vi att ingen kommer leta :)

Ska bli supermysigt i alla fall att få krama lite på mamma och pappa. Ikväll ska vi köpa pizza och se på "Talang" och imorgon ska vi fira mig i efterskott med lite fika och på kvällen blir det mat ute på restaurang VED. Ska bli så himla mumsigt! Det är italienska lite mindre rätter så de rekommenderar 2-3 per person. Så jag tänker att vi kanske beställer in lite av allt och så smakar vi av varandra. Älskar sådant!

Har först bara en föreläsning 13-15 (avskyr så sena föreläsningar, kommer hellre igång senast 10 för att därefter kunna göra vad jag vill med dagen) om jämställdhet, makt och mångfald som är en nya kursen vi startade igår.

Förresten! Glömde skriva av mig om alla hjärtans dag som blev en helt underbar dag. August kom ju hem dagen innan och då mötte jag honom med röda rosor på stationen. På morgonen den 14e stod det en present och geléhjärtan på frukostbordet. Ett set från Rituals som luktade helt underbart! Så det kändes som jag hade ett hemma-spa när jag använde de på eftermiddagen. Jag och älsklingen gick till Lindex där jag köpt en blus jag hade spanat in sen tidigare. 299kr kostade den egentligen, men tack vare presentkort som jag fått av Wendela i födelsedagspresent samt studentrabatten som August påminde mig om så blev det endast 69kr var att betala. Vilket kap! Supernöjd. Hade på mig den på kvällen när vi åt småplock och skålade cava här hemma samt när vi gick ut på kvällen för en mysig restaurang-date på Stäket. Supergoda musslor till förrätt samt en gnocchi för mig till varmrätt och en svamprisotto för August. Jag var mest nöjd dock med glaset rödvin som jag hade suktat efter sååå länge! Och sällskapet var såklart det allra bästa <3.

Likes

Comments

Jag har tänkt långt och länge på det här med förhållanden. Det här med kärlek. Fjärilar i magen. Skratt. Kyssar. Kramar. Gråt. Skrik. Bråk. Så jävla mycket känslor.

Så här kommer ett långt och cheezy inlägg dagen till ära.

Jag har, i stort sett hela mitt liv, sett mig själv som "en sådan tjej som inte blir kär". Utan att egentligen reflektera mer över det. Jag var inte direkt ledsen eller sorgsen över insikten utan jag bara accepterade den. När alla frågade chans på varandra till höger och vänster i lågstadiet så ville jag mest bara krypa och gömma mig under ett bord. Killbaciller eller vad det än var gjorde mig illa till mods. Jag ville inte. Och så fortsatte det. Jag ville inte engagera mig i det, det vill säga när jag blev äldre och personer började bli tillsammans "på riktigt" (i alla fall mer seriöst än när man var 7 år). Men även mitt tonåriga jag var motstridig. Även när jag började bli intresserad av att ragga eller haffa så var det just bara det, korta ragg. Inget jag blev ledsen över, utan jag kände bara inte DE DÄR känslorna. Jag kunde bli glad av någon, till och med intresserad och småbetuttad, men aldrig kär. Jag blev inte kär.

När jag träffade August (som jag redan "kände", men liksom när vi sågs på vår första DATE) så hade jag samma inställning. Han var bjuden till min och min brors fest, han var lång och han var sååå snygg så jag tänkte ragga lite. Herregud, såklart jag måste få pussas på min egen fest? Lika bra att säkra kvällshånglet i tid. Så tänkte jag.

Men vad jag inte var beredd på var att när August berättade om sina intressen, ambitioner, mål och drömmar så pratade han så himla inspirerat och passionerat. Olikt alla killar jag träffat förut. I kombination med att när jag pratade om mig själv och mina tankar så släppte han mig inte med blicken. Han lyssnade. Och när jag pratat klart så svarade han, eller ställde följdfrågor.

När vi träffades nästa gång så gav han mig inte en stel kram som jag var van vid att andra gjort tidigare utan han böjde sig ned och gav mig en kyss, som det mest naturliga någonsin. Och jag minns hur jag kollade mig runt i restaurangen som att försäkra mig om att de hade sett att denna snygga kille var här med mig.

Det fantastiska med att träffa August var inte att han var så lång, snygg och charmig som jag först trodde. Missförstå mig inte, han är verkligen den sexigaste jag vet. Men det mest fantastiska med denna människa är hur han berättar om sina drömmar, hur han lyssnar på mig, hur han skrattar åt Youtube-klipp, hur han kan visa känslor, hur han inte alltid behöver låtsas vara stor macho-kille utan ibland kan krypa ihop i min famn som en liten boll.

Har så många olika minnen med denna underbara kille, vissa minnen är helt fantastiska och vissa mindre fantastiska. Jag gråter aldrig så mycket som när vi bråkar, men jag skrattar aldrig lika mycket som jag gör med honom eller mår så allmänt bra som när han håller om mig och klappar mig i håret. Känner mig aldrig så lugn som när han kysser min panna.

Jag tycker att alla hjärtans dag är en fantastisk dag, med eller utan pojkvän. Finns så många jag älskar; min mamma, min pappa, min bror, min fina vänner.

Men just idag kände jag för att göra ett speciellt inlägg för min pojkvän, min sambo, min soulmate och min bästa vän. För det är vad han är först och främst: min bästa vän. Vem hade kunnat ana det när vi råkade pussa varandra på munnen när det var dags för leken "suck n' blow" på basketlägret för flera år sedan och jag tyckte det vara SÅ pinsamt?

Den här låten lyssnade vi på den 16e december 2016 samtidigt som vi låg och tittade varandra i ögonen. Den här låten lyssnade vi på och fjärilarna i magen blev helt tokiga. Den här låten lyssnade vi på när vi blev tillsammans. Den här låten lyssnade vi på när jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag inte är "en sådan tjej som inte blir kär". Varje gång jag lyssnar på den här låten nu så får den fjärilarna i magen att bli tokiga igen.

Älskar dig, Misse.

Likes

Comments

Den här låten rör min hela själ. Sätter på den på högsta volym i hörlurarna när jag går och lägger mig för kvällen. Den är helt fantastisk.

Likes

Comments

Vill bara visa mina bilder och berätta lite kort om julafton och nyår. Jag åkte ju hem till Stockholm över julledigheten. Själva julafton spenderade jag på vårt landställe med mina tre favoritpersoner i världen. Mamma, pappa, Valle (utan inbördes ordning). Vi åt god mat, eldade i brasan, slukade filmer på Netflix (bara filmer jag sett, men det är för jag sett de flesta kända filmerna) och jag knaprade chips som om det vore gratis :)))

Nyårsaftonsmorgonen spenderades hos Anna som traditionsenligt bjöd på en helt fantastisk brunch! Bästa starten på dagen. Kvällen började med en date hos August där vi gjorde småplock till förrätt, oxfilé (som pappa tillagat fantastiskt åt oss) med sötpotatis och persiljesmör till huvudrätt och en pannacotta (som vi inte hann äta...) till efterrätt. Vi fortsatte kvällen hemma hos Wendela och såg tolvslagets fyrverkerier vid Observatorielunden. Dock regnade det och folk smällde smällare mitt i folkmassorna så jag kände mig mest som en blöt och rädd hund i vimlet. Vi tog en rätt tidig kväll, men tack vare försenade och inställda t-banor, tåg och bussar fick vi stå och vänta en hel massa och kom hem som genomfrusna isfigurer.

Likes

Comments

Helt plötsligt kände jag att jag ville skriva här igen. Jag älskar ju egentligen att skriva, fått mycket användning av det i skolan då våra flesta examinationer är skriftliga långa inlämningar med massa analyser, fakta och reflektioner. Så det passar mig prima!

Men jag känner att jag skulle må bra av att skriva av mig här lite också. Tankar om livet och så behöver rinna av mig. Jag är dålig på att avgöra vem jag ska prata med om saker, så håller mycket inom mig. Inte stora saker, utan bara allmänna generella känslor som jag bara inte orkar uttråka någon med. Så då bör jag ju skriva av mig här.

Jag har gjort så himla mycket grejer här i Lund, kommer inte ens försöka sammanfatta hälften av det. Men fyllt år, fått glasögon, haft Valle och Emelie på besök, pluggat i mängder, druckit massa shots, sett tv-serier, spelat The Sims med August till 5 på morgonen, spelat boule och i helgen kommer mamma och pappa på besök. Så mys!

Likes

Comments

Jag är just nu i ett sådant fantastiskt jul-mood!! Och denna låt av Sia är så förbaskat fin!!!!! Jag och August ska ju få flytta ihop den 1a december och det kändes helt amazing. Vi har fått tag på en 41 kvm lägenhet centralt via Lunds Nation. Att vi får egen förstahandslägenhet, centralt, med mindre att betala var än för vad vi betalade på våra egna boenden är ju bara för bra för att vara sant. Det är superfräscht och stort och mycket enkla rena detaljer så det kommer vara enkelt att slänga in personliga inredningsdetaljer så det verkligen blir VÅRT. St Erikshjälpens Second Hand har vi gått igenom (2 stycken) samt andra second hand butiker. August ville köpa en färgglad trasmatta som vi köpte och så har vi handlat en begagnad finare ryamatta via marketplace på Facebook. På torsdag hyr vi en flyttbil från Circle K och bilar hem till Stockholm för att plocka med oss saker och möbler hemifrån med ett stopp i Västerhaninge där vi ska få köpa en soffa samt ett soffbord. Vi har verkligen allt i rullning, märker ni?

Just nu sitter vi och julfikar på EH och "pluggar". Jag har en hemtenta som ska in på onsdag, men jag KAN. INTE. FÖRMÅ. MIG. ATT. SKRIVA. DEN!! Jag sitter helt fast i hjärnan... På det har jag mensvärk. Mmmm KRAM PÅ MIG.

Likes

Comments

I helgen har jag bara myst med August i stort sett. På fredagen tog vi oss till Nova Gallerian där vi handlade på 30%-rean på VOLT. Salina jobbar där så vi var ju tvungna att supporta henne ;)

"Jag får väl unna mig" sa August. Och jag undrade om han seriöst ser inhandling av bl.a. mössa, vantar och halsduk inför vintern är att 'unna sig'??? Det är väl snarare en fråga om överlevnad i vårt land?

På fredagskvällen lagade vi 'kött, pommes och goda såsen' vilket var min favoriträtt när jag var liten. Fläskfilé, pommes frites och sen en sås pappa gör på créme fraîche, paprikakrydda, dijonsenap och vitlök. Så ganska simpelt, men ack så himla gott!!! Mumsfilibabba!! Vi handlade massvis av godis och tryffelchips samt en helt sinnessjukt najs tryffelkorv som vi mumsade på till för- och efterrätt haha.

Annars har vi låtsas plugga ibland (läs: sätter oss för att plugga, men gör ingenting) tillsammans med Wendela, Tuan, Salina och Sofia. På 3 dagar har jag och August lyckats se klart säsong 1 av Stranger Things då August inte hade sett den tidigare. Snart kommer säsong 2!! Så exalterad!!

Likes

Comments