Jag har bestämt mig.

Efter många månaders tänkande, funderande, överläggande. Så har jag äntligen bestämt mig. Det är dags nu. Dags att prata. Om allting som hänt. "Du måste få ut det ur systemet", som min fina vän sa. Inte för att jag är ledsen nu. Inte för att jag är särskilt stressad eller mår dålig. Det går ju faktiskt bra just nu. Men det är då det gör ondast, det vet jag ju. För jag mådde ju bra, innan panikattackerna kom. Och det är något jag absolut aldrig någonsin igen vill uppleva.

Jag ska prata om allt. Om min uppväxt. Om min verbalt, misshandlande pappa. Om alla misslyckanden. Om all sorg. Om mitt extremt över-beskyddande ex som inte lät mig vara vän med någon. Om alla negativa personer runt om mig.

Men också om allt jag lyckats med. Med utbildning. Min mamma. Min syster. Mina fina, fina vänner. Om mina drömmar och mål. För med facit i handen har större delen av mitt liv ändå varit helt, jävla fantastiskt.

Så jag har bestämt mig för jag måste. Om inte för mig, så för mina nära runt omkring mig. För att jag ska kunna släppa bagaget. Jag tror, och hoppas, att det kommer göra mig starkare. Det är dags nu.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

De senaste månaderna har jag letat och letat efter bekräftelse. Efter att vara någons nummer ett. Jag värderar mina vänner så högt, men jag känner aldrig att jag är på samma nivå som dem. Varför är det så? Varför kan man inte bara vara nöjd?

Jag valde att sluta bry mig om vännerna som inte gav mer än vad de tog för några dagar sen. Och tänk vad några dagar kan göra för en.

Ibland är det de nya friska fläktarna som gör mest gott för själen, inte de gamla. Jag känner redan nu att mitt sinne är mer stabilt än för bara några dagar sen.

Det jag vill komma fram till är väl egentligen att just nu mår jag ändå bra. Jag gör verkligen det. Jag tror att jag håller på att bli frisk. Jag hoppas i alla fall det.

Egentligen är detta min dagbok, men utan några namn eller ställen, för min egen skull. Jag har ingen aning om vem som läser allt jag skriver. Men jag är glad att jag valde att börja skriva av mig. Tänk vad mycket ens tankar ner i skrift kan göra för en. För mig.

Tack hjärnan för att du för en gångs skull hjälpte mig att komma på ett sätt att bli bättre, istället för att röra upp alla mina tankar och få mig att må dåligt.

Likes

Comments

Det räcker nu.

”Hej! Hur mår du?” ”Hej, vad gör du nästa vecka?” ”Hej ska vi ses?” ”Ses?” Inte? Nä Okejdå.

Är så trött på att alltid räcka ut en hand. Att alltid ställa upp. Att alltid fråga om någon vill ses. Och nu är det en gång för mycket. Nu orkar jag inte kämpa mer. Jag behöver vänner som ger mer än vad det tar.

Att göra slut med en vän är aldrig kul. Att låta det rinna ut i sanden känns värre. ”Vad hände?”. Ja, jag kan komma på mer än en anledning men du var för upptagen för att se något.

Jag väljer mina strider, och detta är inte en strid jag vill lägga tid på. Jag låter det rinna ut i sanden. Även hur ont det gör, så gör det ondare att kämpa för någon som inte vill bli kämpad för.

Likes

Comments

Att starta om är lättare sagt än gjort.

2017 var en berg- och dalbana. Mycket ångest och stress.

Jag har lovat mig själv att 2018 ska bli mer stressfritt. Men hur gör jag när jag ständigt påminns om att jag ger mer än vad jag får och att det alltid gör mig lika ledsen? Jag vill å ena sidan inte sluta ge, för jag är ju min egna unika person. Jag älskar ju de runtom mig. Men å andra sidan är jag trött på att ständigt få mindre än vad jag ger.

I dagens samhälle lever vi på bekräftelse. Jag är en av dem. Men är det egentligen så konstigt att man vill ha bekräftelse? Om inte så lite kärlek tillbaka åtminstone. Jag har så mycket att ge men jag klarar snart inte av det mer. Jag är trött.

Jag vill inte förändras. Jag måste inse att alla är olika och att jag då kanske kan visa mer eller mindre beroende på vem det är. Jag vet inte. Mitt huvud snurrar som en enda discokula. Jag behöver sova. Men dessa sömnlösa nätterna gör mig bara mer trött och ledsen. Besviken.

Jag vill inte förändras. Så är det bara. Och andra ska inte heller förändras. Jag måste bara inse fakta. Alla är olika. Alla förtjänar inte min kärlek. Jag ska börja ta avstånd. Och se vem som verkligen älskar mig och vill höra av mig. För nu har jag tagit mest kontakt och jag tänker leva lite. Jag tänker vara glad.

2018. Året jag ler. Skrattar. Är lycklig. Är mig själv igen.

Likes

Comments

Hopp.

Något som finns där tills att hoppet inte längre har någon låga, något att brinna för. Något som kan brytas ner, lite i taget, hela tiden.

Hela 2017 har mitt hopp sakta släckts. Avslag i jobb, underkänt i studier, problem med vänner och sambo, ångest ångest ångest.

Jag har alltid varit ”stark”. Men när misslyckan på misslyckan på misslyckan sker, försvinner hoppet sakta. Man slutar kämpa. Man ger upp.

Men inte jag.

När livet nått botten, så finns det bara en väg och den vägen är upp. Upp till ytan. Om så bara för att kippa efter en millisekunds luft. Längre ner än botten kommer man inte. Det går bara att klättra uppåt.

Så det gjorde jag. Jag vände på det hela. Trots avslag och underkänt. Jag kämpade och det fick mig att lyckas.

Jag backar inte nu.

För än finns det hopp.

Likes

Comments

Gamla bilder river upp gamla sår.

Att se tillbaka på saker du en gång haft är en farlig sak att göra. Att glömma bort hur dåligt du mått och bara tänka på ”allt” bra, trots att det mesta var skit. Att glömma vem jag var då, hur jag mådde du. För allting var ju bättre förr, eller?

Det kanske var bra förr. Men det där är historia av en anledning. För att man gått vidare. Från bilder, minnen och personer som en gång fick en att må dåligt. För att man var en annan person då.

Förr var jag osäker, rädd för att vara ensam och grät många gånger ensam för att alla såg mig som ”stark”. Stark? Jag är inte stark. Eller? Så kände jag i alla fall förr. Nu då? Jag vet vem jag är när jag är själv, jag kan gråta inför andra på ett annat sätt än då. Jag har ett vidare perspektiv på livet än förr.

Men visst gör det ont att komma dit? Att gå igenom all smärta, allt ont, innan man någonsin ser det fina i livet igen. Det verkliga. Det som faktiskt betyder något.

Visst river gamla minnen och bilder upp gamla sår. Kanske är det lika bra att radera allt. Men det känns också som att jag då river ut en liten del av mig själv. Att riva av plåstret som var ens trygghetszon trots att man mått som sämst då. För att få må bra nu. Men det var ju ändå en del av mig. Och jag vill inte riva bort den delen ur mitt liv, även hur ont det gjorde. Även hur ledsen jag varit. Det var ju en del av mig. En del. Av mig.

Likes

Comments

Egentligen vill jag gråta, skrika och lägga mig under en sten. Jag vill kasta glas i väggar, slita av mig själv mitt hår och skrika gråtandes i en kudde tills min röst tar slut. Jag mår inte bra. För mina nära mår inte bra. För skolan är stressig. För att jag hatar honom. För att jag bråkar och överreagerar. För att tiden inte räcker till. För allting egentligen.

Men ett nytt liv har fötts. En liten skrutt, som endast är 50cm lång. Som väger omkring 3,6 kg. Ett litet liv är fött. Med kärlek. Ett litet liv som kan bringa så mycket kärlek, även om jag inte ens träffat bebis.

Man måste finna lyckan, inte det som trycker oss neråt. Hitta det lilla i livet som hjälper oss att leva, att fortsätta framåt.

Vi måste alltid finna en anledning till att fortsätta gå, andas och leva. En anledning att klara av vardagen. En anledning till att inte sluta.

2017-12-09. Välkommen skrutten.

Likes

Comments

Mamma. Syster. Sambo. Släkt. Vänner. Jobb. Skola. Ensam.

Ensam.

Trots alla runt om mig. Trots alla som säger att de tycker om mig. Så känner jag mig ensam. Jag hör alltid av mig först. Jag berättar alltid att jag tycker om någon först. Jag ger alltid mer än vad jag får.

Trots att jag fattar, så fattar jag inte. Varför hör de inte av sig? Vill de inte veta vad som försiggår i mitt liv? Vill de inte förstå varför jag mår dåligt? Vill de inte ha med mig att göra?

Trots att jag får höra att jag duger, så känner jag mig otillräcklig. Jag känner mig dålig. Jag känner mig, ensam.

Som ett svart hål. En av miljontals stjärnor på natthimlen. Ett grässtrå i en hage. En som alla andra. Omringad av många, men ändå så ensam.

Varför? Varför bryr jag mig så mycket? Jag vet ju att ingen är som mig. Jag är unik, det är de med. Men det tär på mig. Att jag alltid skriver ”jag saknar dig”. ”Hur mår du?”. ”Vad händer i ditt liv?”. Alla är för upptagna i sina liv, och där har jag ingen tillräckligt stor plats.

Tänk om jag bara hade stannat kvar? Inte träffat dessa människor. Stannat kvar i min trygga punkt med mina gamla vänner. Jag hade inte utvecklats. Men hade jag känt mig lika ensam? Jag tror faktiskt inte det.

Men livet kan ju förändras. Jag kanske ändrar synen snart. Folk kanske tar kontakt med mig istället. Mamma kanske flyttar närmre. Vem vet vad framtiden har att ge? Det vet ingen.

Så även om jag känner mig ensam, så måste jag fortsätta vara stark. Och jag tänker inte sluta vara mig skälv för att göra andra till mods. Jag är en kärleksfull, omtänksam, pålitlig människa som folk borde uppskatta att ha i sina liv. Jag ger det en chans till, sen orkar jag inte mer.

Det ska inte tära på mig att vara vänlig, visa respekt och kärlek. Det ska inte göra mig ledsen att försöka göra andra glada. Det ska inte göra att jag ändrar på mig för att det passar någon annan.

Jag är jag. Och jag är fan bra.

Likes

Comments

Varför känns det som att allting går emot mig? Jobb, skola, familj, vänner, träning. Allt. Livet hatar mig just nu.

2017 har fan varit skit. Förutom sommaren. I somras var allt som det brukade. Jag fick vara mig själv. Men inte längre. Nu börjar det blir som i våras. Helvetes våren.

Och hur lätt är det egentligen att fokusera på det positiva när allt jag ser är ett svart hål runt om mig? Ett oändligt gap som sväljer mig hel, minut för minut.

Jag vill inte gå till psykolog. Jag vet att det säkert hade hjälpt. Kanske är det för att jag inte vill återuppleva allt hemskt. Från barndom till vuxen ålder. Allt med pappa. Med utanförskapet. Med mitt ex. Med min osäkerhet.

För jag är ju stark, det är ju det alla säger.

Är jag det då?

Likes

Comments

Det krävdes ett sista gråt. Ett sådant med hulkningar och snyftningar. Ett sådant som gjorde ont i magen. Men det hjälpte för att lätta på hjärtat. En sten har släppt. Jag känner mig fri. Hoppas hoppas hoppas denna känsla är här för att stanna.

Likes

Comments