Vissa dagar så kommer tankarna på det som jag varit med om.

Det finns hos mig mycket mer sällan idag, tankarna, mina tankar om den resa som jag gjorde för två år sedan. Dom har bleknat en aning.

Tänk att det var slumpen som avgjorde mitt öde och räddade mitt liv. Annars hade man kanske inte hittat min tumör i tid och då hade det funnits en risk sa läkarna att min tumör hade hunnit bli elakartad. Tänk att en annan rutinkontroll som jag hade på röntgen den dagen sen kom att visa något helt annat än vad jag skulle kolla upp den dagen.

För röntgen plåtarna visade något som man misstänkte var en tumör, en stor förtätning som bredde ut sig i min brösthåla. Den växte bakom mitt bröstben och det dom såg på röntgen plåtarna skulle inte vara där och framför allt inte växa där.

Akademiska sjukhusets experter i Uppsala kopplades in och snart stod det klart att det verkligen var en tumör och thorax i Uppsala beslutade att den måste opereras bort via öppen bröstkorg.

Från den dagen när mitt besked kom så började mitt helvete, ett helvete av dödsångest, matleda, sömnbrist, och en stor oro inför operationen och för framtiden. Det var min allra första operation som jag skulle genomgå då jag aldrig hade opererats förut.

Där och då så önskade jag att det hade varit en vanlig knä operation eller vad som helst som jag skulle operera men inte en sådan här stor tumör operation som jag nu blev tvungen att genomgå.

Man skulle såga upp mitt bröstben, och därefter försöka att avlägsna hela tumören.

Veckorna fram till operationen gick sakta, och att gå i detta läge och vänta på att operationstiden en dag skall dimpa ner i brevlådan men inte veta när var väldigt stressande i en redan stressande situation.

Pga kaos på avdelningen, semestrar och många operationer så blev min operation försenad med två veckor över utsatt tid.

Allt som jag blev tvingad att möta öga för öga pga min tumör, bara omställlningen till att nu så skulle jag vara patient för första gången och jag skulle inte ha någon egen kontroll över något var väldigt nytt för mig.

Det var en enormt tuff period i mitt liv. Jag vet att jag tänkte då att mitt liv kommer aldrig att bli detsamma igen aldrig någonsin. Man har fått sig en enorm törn, man har fått känt på vad riktiga rädslor verkligen är, och visst det jag gick igenom förändrade mig.

Jag växte av det som hände mig, jag slogs också ned rejält, och jag tappade fotfästet för ett tag. Men nu i efterhand så kan jag säga att det gjorde mig så mycket starkare och det gjorde mig mindre rädd.

Om jag skulle drabbas av en ny tumör igen vilket jag har en ökad risk för att göra så vet jag att jag har styrkan att ta mig igenom det igen. Jag har en järn vilja när väl något händer.

Jag hade en rädsla där och då och det var att jag skulle få svårt att läka det själsliga såret, att jag skulle gå runt sen och vara rädd framöver, rädd för att drabbas igen.

Men jag har klarat att jobba bort dom rädslorna. Visst finns den tanken hos mig ibland men jag vet också att om det händer igen att jag får tillbaka tumören så kan jag ändå inte göra något åt det. Utan jag kan bara stå redo och ta fajten en gång till.

Jag vill inte leva i skuggan av en massa rädslor som skulle hindra mig ifrån att leva mitt liv.

Och en sak vet jag idag och det är att det är viktigt att leva här och nu samt att leva det liv som man själv vill.

För även om jag visste det redan innan allt detta så vet jag det ännu mer nu efter det jag var med om, livet kan vända väldigt snabbt och livet kan vara över på någon sekund..

Jag fick en till chans så det är min skyldighet att ta tillvara på den chansen.

Jag tänker allt mindre på det som har varit och på den jobbiga resa och period som jag hade. Men visst vissa stunder och vissa dagar så kommer tankarna komma upp. Och det är nog bra att dom gör det för jag behöver ännu bearbeta allt.

Maken och jag pratar också då och då om allt som varit. Det kommer ju för alltid att vara endel av oss nu.

Det jag var med om blir som en påminnelse till mig om att leva rätt, här och nu och att jag ska njuta av livet.

Jag blev klokare, jag blev ännu mer tacksam och jag sätter ett ännu större värde på allt idag. Och jag är inte lika rädd för att dö längre.

Man brukar ju säga att ur varje jobbig händelse som man är med om så lär man sig något nytt och det håller jag hundra procent med om.

Kram K

#fuckcancer

Gillar

Kommentarer

Ditten_datten
Ditten_datten,
Sån tur...att de hittade den i tid..... här går vi fortfarande och våndas då vi inte fått svar på MR som gjordes den 29/8 3 månader efter op....merän att vi fått en tid på SU den 23/10 hos hjärnkirurgen som opererade 😢
nouw.com/ditten_datten
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Vad jobbigt det är med denna långa väntetid som är i vården. Jag förstår att ni känner oro. Jag håller tummarna för er. Kram ❤️
nouw.com/minresatumörmittliv
Ditten_datten
Ditten_datten,
Tack snälla du...tycker det är konstigt att inte neuroläkarna hår kan ge ett svar trots att jag stött detta med kontaktsköterskan 2 ggr
nouw.com/ditten_datten
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Ja ibland tycker man turerna är knepiga i vården.
nouw.com/minresatumörmittliv
Ingajohansson
Ingajohansson,
Intressant att läsa dina inlägg om din resa, samtidigt väldigt jobbigt 💕 jag är väldigt känslig när det gäller sjuksommar,.
Ja du har verkligen styrka 💕
nouw.com/ingajohansson
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Tack snälla ja visst är det en resa. Kram och tack snälla 💞
nouw.com/minresatumörmittliv
MrsBuchet
MrsBuchet,
💕💕💕💕
nouw.com/mrsbuchet