Tjugo år av saknad

Jag minns dagen som om den hade varit idag det sitter på näthinnan, i lite mer än 1,5 år så hade du kämpat mot en lömsk sjukdom cancer.

Cancern gick inte att bota och du hade hösten -97 genomgått en omfattande tumör operation. Efter det så fick vi det hemska beskedet tillsammans med min farmor och min faster i ett rum på sjukhuset och jag minns än idag hur läkaren gav oss beskedet där på mälarsjukhuset.

Läkaren sa ”vi har tagit bort en stor tumör i tarmen den kunde vi operera bort och sen så har vi satt en stomi läkaren tystnar... sen kommer det där jäkla ” men ” det finns fler tumörer kvar det finns metastaser i levern och dom kan vi nog inte operera bort ”

Jag blir iskall maken och jag går sen ut ur rummet och boråt i korridoren jag måste hämta andan jag måste försöka att kunna andas. Läkaren som lämnat beskedet går sen fram till oss och frågar hur det är med oss och om vi inte undrar över något mer. Jag försöker att tänka ut något i den dimma av chock som jag befinner mig i men det finns bara en enda fråga som jag lyckas att få fram...

Hur länge har han kvar, tårarna bränner bakom ögonen och jag känner ett illa mående skölja över mig.

Läkaren säger att det kan vi inte säga något säkert om vi ska ge cellgift i underhålls syfte och hoppas på att han svarar på det så att det vinner lite tid för er. Ni kommer att ha lite tid för det kommer inte att gå på några månader.

Efter detta så skall jag gå in till farfar han ligger nyopererad på IVA uppkopplad mot en massa maskiner hans kroppstemperatur hade sjunkit och blivit för låg under den sex timmars långa operationen som han nyss hade genomgått och han var rättså svag.

Hur svårt är det inte att nyss tagit emot ett sådant chockande beskedet och samtidigt gå in till honom och försöka att peppa honom till att orka tillfriskna och sen ha vetskapen om att läkarna kommer att slå ner honom igen med detta tunga besked när han är lite starkare det var vidrigt.

Tiden efter operationen bestod för honom att kämpa emot sjukdomen med jobbiga cellgifts behandlingar som gav honom hemska biverkningar i flera månaders tid. Till att börja med så minskades tumörerna lite granna och sen kom biverkningarna på gifterna som hans kropp tagit emot värdena blev dåliga vissa behandlingar fick skjutas upp.

Sen tillslut efter mycket kämpande så kommer då dagen när den fulla dos som man kan ge av cellgifter har passerats och man kan nu bara vänta och se för det går inte att ge något mer.

Du hade då förändrats håret hade blivit tunt jag minns när jag stod där i köket och klippte ditt hår du hade ju alltid varit så noga med ditt fina tjocka hår med brylkräm och stålkammen som du alltid hade i bakfickan på byxorna och som du med jämna mellan rum tog fram för att kamma ditt hår.

Nu stod jag där och jag kammade ditt hår och skulle klippa dig lite och det lossade av håret det gjorde ont i maggropen och jag ville inte säga det till dig även om du själv såg det i spegeln jag förstod att det gjorde ont.

Du hade blivit mager och du hade ändrat färg i ansiktet.

Vid din sista vända på sjukhuset så pratade maken och jag med läkarna och dom säger då till mig att det finns inget mer att göra nu cancern har växt och spridit sig ännu mer jag frågar då läkaren om farfar vet och dom skall prata med honom.

Jag har en klump i magen, det som man hela tiden har velat att tränga undan för att det gjort för ont även om det inte har gått helt att göra har börjat att närma sig det är en hemsk känsla vi hade pratat om det tidigare och farfar ville få somna in hemma. Något som jag hade lovat honom att han skulle få vilket farmor ville också.

Maken och jag åker in till sjukhuset och hämtar hem dig, du är svag i kroppen och du får åka rullstol väl inne i hissen så tittar du på mig och säger att ” det är kört nu det finns inget mer att göra ” man kan höra hur du darrar på rösten.

Jag lägger handen på din axeln och säger att vi finns för dig och kommer att hjälpa dig det känns så fjuttigt och man känner sig så maktlös.

Våra besök på sjukhusen är över, mitt jagande efter ett second option bedömning är över vi hade fått svaret på det brev med röntgen bilder, journaler och farfars underskrift som jag skickat tidigare till Göteborg. Där det finns en specialist läkare på just tumör operationer i levern och som hade en helt ny metod för sådana operationer. Men vi fick tyvärr svaret av honom att det gick inte att göra den operationen på farfar då det fanns för många metastaser i levern farfar hade hela åtta stycken metastaser i levern i båda lober.

Vårt sista hopp var ute och nu stod vi här sjukdomen var påväg att helt besegra dig fy fan för att stå bredvid och inget kunna göra.

När vi väl var hemma igen och du satte dig i din fotölj så brast det för första gången tårarna kom och jag satt på huk vid dig och höll dina händer.

Du orkade dagen efter komma ner i köket och försöka att äta lite men matlusten var borta det var sista gången som du var på nedre botten i huset.

Du fick vila i din säng vi pysslade om dig vädrade, höll dig sällskap vi fanns där och gav dig medicin ringde palliativa teamet när det behövdes.

Maken och jag åkte endast hem för att försöka sova lite annars fanns vi hos dig och farmor hela tiden.

Den artonde maj så är du väldigt trött din sömn har börjat att ändra sig i mönster och du sover mycket djupare och du har mer andnings uppehåll samt du har inte kunnat äta något alls på flera dagar. Du har en svår smärta jag blir delegerad att få ge dig morfin när det behövs. Din cancer har gett dig en blodförgiftning i kroppen, levern kan inte rena längre.

Den sista kvällen när jag åker hem vid halv tolv på natten så känner jag på mig att slutet är nära och jag byter inte ens om hemma utan lägger mig på sängen i kläderna tankarna bara snurrar i huvudet. Efter bara någon timma hemma så ringer telefonen du är sämre vi åker snabbt ner igen en sköterska från palliativa teamet har kommit och ser till att du får all den smärtlindring som du bara behöver du har svårt att komma till ro och du är ännu klar och helt med i rummet och pratar med sköterskan och du ber om mer morfin. Vi är alla samlade hos dig.

Sen ändrar sig andningen du kämpar inte emot längre och sen tar du ditt sista andetag, du har gått vidare det blir tyst i rummet och du ser så fridfull ut.

Kvar är vi allihop som älskar dig.

Jag skakar i kroppen och är illamående du har lämnat jordelivet du har fått frid och du har inte ont längre.

Kvar är jag med ensamheten som jag känner paniken över att ha mist min älskade farfar som alltid har funnits där som en trygghet. Hur skall jag orka, vår långa kamp är över tystnaden som är kvar är nästan obehaglig och svår att handskas med.

Jag hamnar i en djup sorg och saknad och det tar nästan tre år att helt komma tillbaka igen.

Du blev bara 69 år det är ingen ålder jag kommer för alltid att minnas dig och sakna dig. Jag kommer för alltid att bära med mig våra fina minnen som vi haft tillsammans.

Hur tufft det än var att finnas bredvid dig under din kamp och se den så skulle jag ha gjort om allt om det hade behövts. Jag hade hjälp dig igen så som du alltid hjälpte mig.

Våra fiske turer, våra shopping resor till ullared, våra turer som vi tagit genom åren för att titta på djur, du hjälpte mig med min allra första flytt hemifrån det finns så mycket att minnas. Du var en stor trygghet att ha vid min sida, du hade en sådan osjälviskhet och ett sådant gott hjärta. Det har påverkat mig i mitt liv.

Idag är det hela tjugo år sedan den här sista natten men det känns som igår. Hoppas att du har det bra där du är och en dag så kommer vi att ses igen 🙏🏽

Jag älskar dig farfar ❤️

#fuckcancer

Gillar

Kommentarer

Densaknadefamiljen
Densaknadefamiljen,
Man blir så tårögd 😢 min morfar blev 52 år och har med cancer.
Jävla sjukdom 😡
nouw.com/densaknadefamiljen
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Det är en jädra hemsk skit sjukdom 😡
nouw.com/minresatumörmittliv
Jagochminahjärtan
Jagochminahjärtan,
Jävla sjukdom :/ ❤️
nouw.com/jagochminahjärtan
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Håller med dig ❤️
nouw.com/minresatumörmittliv