Tisdag idag och min kropp strejkar

Igår så passerade jag post op vecka elva. Helt sjukt hur fort tiden verkligen går. Det kan både kännas länge sedan jag låg där nyopererad men jag kan också känna ibland som att det var precis nyligen.

Jag kan väll både säga att min läkning har gått lite framåt dom senaste dagarna men också att den till viss del stått still på vissa andra plan.

Det jobbigaste är nog ändå att kroppen inte vill lyda mig det gör ont, det värker, benen är matta och ögonen vörker av trötthet jag tror verkligen att allt jag varit med om har kommit ikapp mig man brukar tala om den berömda ” väggen ” den känns nära nu. Jag har en utmattning i kroppen.

Vissa dagar är en aning bättre men det är rätt så tungt just nu men man måste ändå försöka att hitta sin inre styrka att orka fortsätta kämpa sig framåt trots allt som pågår.  Men det är också svårt när så mycket i kroppen går emot mig just nu men jag ger inte upp.

Men jag måste ändå  hitta en bra balans.

Mentalt så känner jag mig ganska så stark det är mer den fysiska tröttheten som är värst nu.

Men jag får försöka hitta min egna väg att gå vägen som kan få det hela att så småningom vända vägen som kan få mig fysiskt att återhämta mig.

Igår var jag till vårdcentralen och tog lite blodprover inför min kontroll röntgen med kontrast som blir om någon vecka.

Då får man se om allt ser okay ut efter operationen och om min luftbubblor och vätska försvunnit ur bröstkorgen samt även om mina lungblåsor återhämtat sig. Vilket jag tyvärr inte tror dom har eftersom jag ännu har vissa  problem med andningen.

Det känns ändå skönt att få det kollat igen men det finns också en viss rädsla för att något inte ska vara bra på plåtarna. Att det ska finnas något onormalt igen. Men det får jag ta då isåfall.

Efter denna kontroll så kommer det gå hela tolv månader tills nästa koll en lång väntan men det blir också upp till mig att se till att kunna lägga det åt sidan för ett tag att kunna leva här och nu och förlita mig till att allt förhoppnings vis ser bra ut och att ingen ny tillväxt kommer att ske.

Det här är ju något som jag kommer att behöva lära mig att leva med i framtiden. En rädsla kommer nog alltid att  leva brevid mig eller som jag brukar säga ha den sittandes där på axeln och till och från knacka på mig lite lätt för att göra sig påmind.

Det får jag ta det är en av förändringarna jag nu står inför i mitt liv och det ändrades i och med att jag fick mitt tumör besked i April.

Men det är också jag som har makten att påverka hur mycket det kommer att få påverka mig och där kommer jag att kavla upp ärmarna och kämpa. För skulle det få för stor plats i mitt liv själva rädslan så känner jag att jag inte tar tillvara på min andra chans på rätt sätt och det är verkligen något jag vill kunna göra.

Det är nog lättare sagt än gjort och vissa stunder, vissa dagar, vissa datum kommer det nog att falla men det måste det ju få göra med att stänga inne känslor som behöver ut vore omänskligt av mig och inte snällt mot mig själv.

Det skulle göra mig en otjänst istället för att ta mig framåt.

Jag hoppas vetkligen också att jag kommer att bli helt smärtfri igen efter min operation dock vet jag att alla inte blir det men jag håller alla tummar jag har för det.

Dagarna blir mörkare och mörkare och kortare nu men vi är ju inne i mitten av Oktober redan månaderna och dagarna går i en rasande fart.

Snart kommer advent något som jag ser fram emot för det är alltid lika mysigt att få pynta och dona. Jag tycker det är en bra tid för att umgås och en bra  tid för vila och återhämtning mellan julbestyren då 😉

Idag blir det en hel vilodag för mig och imorgon så blir det ett sjukhusbesök för mig  till dagsjukvården och en välbehövlig injektion.

Det är bara att fortsätta att kämpa och ta en dag i taget det är lite av mitt motto just nu påväg mot mitt tillfriskandet.

Ha en fin tisdag alla 💗


Gillar