Tio år av en stor saknad

Min älskade mormor

Att det idag skulle vara hela tio år sedan du lämnade oss är helt offatbart.

Att det idag är tio år sedan samtalet framåt kvällen kom om att du hade blivit sämre och att det var dags att komma in till sjukhuset är svårt att förstå för det känns ännu ganska nära.

Min mamma, min moster, jag och maken satt sen hos dig hela natten medans du andades djupt och mer sällan då andningsuppehållena var långa. Du fick sova hela tiden och sköterskorna gav dig dina morfin sprutor ofta vilken dämpade din oro och smärta.

Maken och jag satt ute i samlingsrummet någon timme på natten så dina barn fick en stund med dig själv.

Framåt morgonen så ändrades din andning och jag satt då vid din vänstra sida och strök din panna och dina döttrar var där. Sen tog du ditt sista andetag lugnt och stilla somnade du in och sen så var allt stilla.

Förutom att vi satt där kvar själva, tomma av sorg och med brustna hjärtan.

Den enda tanke som tröstade mig var att du inte led mer men annars så kändes allt bara konstigt och jobbigt. Jag hade växt upp med dig vid min sida, du var ofta hos oss som små och var barnvakt och vi var ofta hemma vid din lantgård. Men dina sista år så bodde du i en lägenhet i samhället där vi bodde.

Jag tänker ofta på dig men idag lite extra. Ikväll så tänder jag ett ljus för dig , jag har ett fint foto på dig i mitt vitrinskåp i vardagsrummet och på så sätt så finns du alltid med mig där.

Jag saknar våra stunder och samtal när vi hälsade på dig ibland så blev det även lite djupare samtal där du öppnade upp dig om olika saker vilket jag tar som att du hade ett förtroende för maken och mig.

Jag vet att du gillade att hälsa på oss i vårat hus du sa ibland att du trivdes där. Vi har firat många högtider ihop, jul och nyår , midsommrar, jag minns extra mycket och hur kul du alltid tyckte det var när kaoset uppstod i hallen och vi alla skulle ut samtidigt vid tolvslaget för att se nyårsraketerna.

Hur vi ibland skrattade så mycket så vi höll på att kissa på oss i allt detta kaos.

Jag minns när vi spelade kort, det gjorde vi lite då och då.

Tyvärr så kom ju sjukdomen ikapp dig och det var jobbigt att se dig bli sämre och sämre. Du hade många gånger sagt till oss hur du inte ville bli sittande och vara i behov av hjälp. Du var en självständig kvinna som var van att klara sig själv, tyvärr så ändrade sjukdomen på detta.

Jag kommer alltid att bära minnet av dig nära mitt hjärta. Och jag har så många och fina minnen från dom år som jag fick dela med dig.

Jag vet att vi är många som saknar dig och jag hoppas att du har det bra där du nu är.

Stor Kram ditt barnbarn.

❤️


Gillar

Kommentarer

Cajaba
Cajaba,
Soffiaz_85
Soffiaz_85,
Evaeliasson
Evaeliasson,
Blondina
Blondina ,

Gud vad fint skrivet fina du ❤️ Känner igen mig så mycket i de du skriver. Beklagar sorgen

nouw.com/blondina
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Beccassida
Beccassida,