Tillbaka där allt började där i April totalt ovetandes om tumören jag bar på

Tidigt imorse så var det då dags igen för att anlända dit där hela min karusell drogs igång i April månad i år. Eller visst så ska jag vara ärlig så har jag ju redan varit där en sväng i Augusti när jag fick komplikationer efter min stora operation.

Men det kändes ändå lite annorlunda denna gång nu var besöket mer planerat.

Jag hade en liten konstig känsla i maggropen när jag kom fram till dörren in till radiologen fast igentligen borde jag ju bara vara mest tacksam vilket jag också naturligtvis är. För utan den där upptäckten i April kan ingen säga hur allt skulle ha slutat för mig hade inte tumören upptäckts där och då vad hade då dom celler som fanns där till slut utvecklats till.

Det är knappt så jag vill tänka tanken men man vet ju vad som kan hända när celler börjar föröka sig och betee sig onormalt och ökar mer än dom borde.

Så jag är enormt tacksam för den tidiga upptäckten. Tänk vad mycket här i livet som bara handlar om en slump.

Men ändå så blev mitt återbesök idag en påminnelse om allt jag gått igenom dom närmaste sex månaderna och allt det jobbiga som jag gick igenom där i våras.

Mina tankar fanns ständigt närvarande under hela undersökningen och allt som jag gjorde var en ständig påminnelse. Det var verkligen svårt att helt koppla bort mina tankar när jag väl låg där i DT:n med nålen i armen det var den man snart skulle ge mig kontrasten igenom.

Då där i April märkte jag av att man började ta lite fler bilder när igentligen undersökningen var över. Jag märkte på dom att något var det efteråt och en sköterska betonade verkligen att ” en läkare kommer att ringa dig snart för att prata om svaret ” Oftast brukar dom bara säga att du får svaret av din läkare sen ” dom får ju inte säga mer än så.

Men det märktes att det var något men när jag väl gått därifrån så lade jag den känslan åt sidan och tänkte inte mer på det och sen var jag så oförberedd på det där samtalet när väl läkaren ringde upp mig den där eftermiddagen och berättade för mig om svaret.

Det var där och då efter att första chocken lagt sig som mattan verkligen drogs undan under mina fötter totalt.

Det var verkligen en hel del av allt det där som kom upp till utan idag igen.

Man tog några extra bilder idag med och jag började noja för ett tag men samtidigt så vill jag inte tillåta mig att gå upp i något nytt förren svaret kommer.

Jag måste ju tro på att allt ser bra ut och att det kommer att forsätta så även vid den årliga kontrollen om tolv månader. Jag önskar verkligen inte att någon ny tillväxt skall ske.

Som sagt jag bär med mig en erfarenhet rikare av allt som jag gått igenom. Och det är på både gott och ont.

Men helst hade jag sluppit gått igenom det jag tvingades göra.

Men man styr inte över allt som man drabbas av här i livet. Och jag är ändå tacksam över att allt har gått bra.

Jag har fått kämpa mig tillbaka efter operationen och jag kämpa än idag med vissa sviter efter operationen. Men jag lever fortfarande och det är viktigast.

Ta vara på livet, lev i nuet, skratta, gråt, älska, var snäll mot dig själv och andra. Ha ett öppet sinne. Och se det du verkligen har och gläds åt det för jag tror ändå att det är det som är det viktigaste här i livet.

Var rädda om er alla.

💞 Carpe diem 💞









Gillar

Kommentarer