Tillbaka blickar på operationsdagen Akademiska sjukhuset och tiden efter den 24/7-2017

Idag så är det hela två år sedan den där dagen när det var dags att lägga sig på operationsbordet och äntligen så skulle läkarna plocka ut min tumör.

Jag hade några dagar tidigare varit uppe på den preoperativa mottagningen så jag hade redan fått ett ansikte på några i personalen samt jag hade fått kolla runt på avdelningen.

Den oro och ångest som jag hade haft hela tiden fram till operationsdagen den fanns inte längre kvar och jag var till och med lugn kvällen innan vilket jag aldrig hade trott att jag skulle vara.

Den ovisshet och oro som jag hade gått omkring med innan skulle just då ha varit så mycket värre att fortsätta att traska runt i så det var skönt att det äntligen skulle bli av. Jag visste ju också att jag måste genomföra operationen för att sedan börja att kämpa mig tillbaka till livet igen oavsett vad prognosen skulle bli.

Dagen innan operation så skrevs jag in på eftermiddagen och vi som skulle opereras träffades i matsalen för lite mat och genomgång. Jag hade även begärt att få tala med en läkare då jag inte haft någon riktig läkar kontakt på hela tiden från det att jag fick mitt besked i april och jag behövde få ställa mina frågor. Och jag fick prata med en helt underbar läkare som var rakt på sak och som svarade ärligt på mina frågor det gav mig ett stort förtroende för honom vilket jag behövde få känna.

Efter det så hämtade taxin oss för att köra oss till det hotell där vi skulle få tillbringa natten, det var skönt tyckte jag eftersom jag då fick dela rum med maken och det kändes bättre än att ligga ensam i en sjukhussäng med dom eventuella tankar som kunde komma upp.

Att rummet var så ombonat kändes bara extra skönt så där sista natten, det kändes hemtrevligt.

Jag som inte trodde jag skulle sova något somnade redan före ett. Jag var sen vaken några gånger på natten och tittade på klockan och somnade sen om igen. Jag som hade trott att jag skulle vanka fram och tillbaka hela natten men jag fick faktiskt sova vilket kändes riktigt bra då kroppen behövde all återhämtning som den kunde få innan operationen.

På morgonen så gjorde jag den sista duschen med descutan jag hade då gjort en kvällen innan med. Strax efter klockan åtta på morgonen så ringde sköterskan från sjukhuset då hon ville kolla så att jag var vaken och var duschad samt ombytt till rena sjukhuskläder.

Sen klockan nio så hämtade taxin mig och körde upp mig till avdelningen påAkademiska sjukhuset maken var också med i taxin.

Där väntade lite förberedelser inför operationen men det blev också mycket väntan. Vi fick sen efter ett tag beskedet att min operation förväntades att bli kring klockan halv ett.

Strax före klockan tolv så kommer den läkare som skall operera mig ner till väntrummet där jag sitter och pratar med mig. Han förklarar grundligt hur allt ska gå till och jag kan också ställa mina frågor.

Jag får ett stort förtroende för honom vilket känns väldigt skönt, han är väldigt van och rutinerad på dessa operationer och överläkare.

Det är en stor operation som jag skall genomgå. Man sågar upp mitt bröstben och området som skall opereras ligger nära hjärtat, lungor och kroppspulsådern.

Men jag har då kommit så långt i mina tankar och jag vet att mitt liv ligger i läkarnas händer och skulle en komplikation tillstöta så tänker jag som så att jag hoppas att dom gör allt för att rädda mig.

Och skulle dom mot förmodan inte ha kunnat rädda mig så somnar jag ju in ovetandes om det. Det är ändå något som jag inte kan påverka och det ger mig en viss tröst på något sätt att tänka så.

Det är ovant och lite otäckt att helt släppa kontrollen över situationen men i detta läge så har jag inget val.

Narkosläkaren hade bestämt sedan tidigare att jag inte skulle ha något lugnande innan operationen om inte jag själv ber om det.

Och det känns faktiskt lite spännande att få se operations salen när jag kommer dit. Jag får själv klättra över och lägga mig på operationsbordet som är kolsvart, iskallt och väldigt smalt och jag minns att det var stenhårt som att lägga sig på en sten.

Snart kommer narkosläkaren in och jag får lägga mig på sidan han tvättar min rygg för han skall sätta in en epidural en slang som skall gå in i min ryggmärgskanal och ge mig smärtlindring.

Läkaren bedövar mig i området där han ska in, väntar ett litet tag. Börjar sen att trycka för att komma in i ryggmärgskanalen jag känner en smärta vilket läkaren får höra då säger denna bara okay då blev du inte helt bedövad och fortsätter att trycka för att komma in i kanalen. Sen sitter slängen på plats och jag får lägga mig på rygg.

Diverse nålar sätts i händerna, armveck osv.

Sen kommer masken dom ber mig sätta den över munnen och andas och räkna till tio, jag vet att det luktade lite plast jag börjar räkna ett, två sen sover jag redan för längre kom jag inte.

Jag kommer sen ihåg en röst långt bort i fjärran som ropar mitt namn om och om igen, det är sköterskan på intensiven som väcker upp mig. Jag är då i en jätte skön sömn och hade gärna stannat där ett tag till det och det kändes som om jag nyss hade somnat.

Jag minns den första känslan över bröstkorgen när dom väckte upp mig på TIVA. Den stramande och tryckande känslan över hela bröstkorgen det kändes som om man hade blivit överkörd av en lastbil.

Det var som att det låg en blyklump på bröstkorgen. Operationen hade nästan tagit tre timmar.

Men dom var väldigt snabba med att ge mig mer morfin direkt jag hade ont.

Jag fick redan där beskedet att man skulle ha fått bort hela tumören. Otroligt skönt att veta.

Egentligen så skulle jag ha tillbringat första natten på TIVA men läkaren där uppe beslutar att jag skulle kunna flyttas ner till avdelningen samma kväll då allt var så stabilt med mig och dom tycker att jag skulle få det lugnare där nere än uppe hos dom.

Dock så förskjuts den planeringen fram lite över två timmar då jag får smärtgenombrott och domningar ner i armarna och som dom måste komma till bukt med och därav övervaka mig ett tag till.

Jag får vara med om några vändningar till sidan uppe på TIVA det är inte alls kul då det smärtar i operationsområdet och bröstkorgen är inte helt stabil och knäpper efter ingreppet. Men dom måste kolla så att slangen in i ryggmärgen sitter rätt då jag domnar ner i armarna.

Klockan är strax efter nio eller närmre halv tio på kvällen då kommer jag som först ner till mitt rum på avdelningen och min rums granne är vaken och hade tv:n på det är lotta på liseberg som skrålar. Jag vet att ljudet från tv:n blev väldigt jobbigt för mig.

Jag är då väldigt trött, uppsvullen av all den vätska som dom gett mig i droppform och jag är uppkopplad på diverse saker.

Natten var ändå lugn och sköterskan hade täta kontroller och provtagningar av mig så det kändes tryggt. Man fick höja min morfindos ca var annan timma.

Dagen efter så skulle dom ha upp mig på benen och det var bara att hänga på jag visste ju att det var för mitt egna bästa.

Och min inställning var hela tiden att göra det som var bäst och som kunde hjälpa mig framåt i läkningsprocessen och förbättra min rehabilitering.

På ren järn vilja så gick jag redan dagen efter operationen med hjälp av gåstol, syrgastub ,slangar och uppkopplingar hela avdelningen runt, självklart så var också en sköterska med mig hela tiden.Helt sjukt imponerad av att kroppen ens klarade av det.

Jag var trött när jag kom tillbaka in på rummet men jag hade också fått en sådan rejäl boost av att jag hade klarat av promenaden.

Jag vet att sköterskan som var med mig sa att det räcker med några få steg men jag var envis.

Mitt totala fokus låg på att komma tillbaka, det var mitt mål efter operationen.

På torsdagen endast tre dygn efter min operation så skulle jag flyttas tillbaka hem till mitt hem sjukhus. Ambulansen hämtar mig strax före klockan ett.

Den resan kom att bli en ren mardröm för mig.

Väl nere i ambulansen så trodde ambulanspersonalen att det bästa för mig var om jag skulle sitta upp i sätesstolen under resan då jag fortfarande hade postoperativt illamående.

Och om jag hade fått legat på britsen så skulle jag ha åkt baklänges hela vägen hem. Där börjar mardröms resan.

Den ambulans kvinnan som skulle åka bak med mig kunde ha valt att sätta sig brevid mig på andra sidan sätet och hade på så sätt kunnat samtala med mig och kollat av hur jag mår under resan.

Men hon sätter sig längst bak i ambulansen och säger bara till mig att ” ropa om det är något ”

Jag sitter på sätet och håller mig krampaktigt med ena armen för att skydda bröstkorgen som värker efter att hela tiden kastas fram och tillbaka i kurvor och av den ojämna vägbanan. Varenda liten rörelse smärtar.

Jag fick varken något för illamående eller smärtlindring innan resan hem skulle börja, vilket avdelningssköterskan kvällen innan hade lovat mig men dag sköterska var av en annan uppfattning.

Jag är medtagen efter allt som jag hade varit med om dom senaste dagarna och så trött men jag kan inte sova då jag måste försöka att hålla kroppen så still som det bara går. Och börjar huvudet att slänga så sliter det i operations området.

Jag känner mig skör och detta blir ju första gången efter allt som jag varit med om dom senaste dygnen som jag blir helt ensam sittandes med mina tankar.

Till råga på allt så sätter föraren på hårdrock framme i bilen. Något som jag absolut inte orkar höra på det känns inte som att dom förstår vad jag varit med om och deras sätt emot mig känns väldigt nonchalant. Sköterskan frågar mig inget på hela vägen hem om hur jag har det eller hur det går för mig och resan hem tar lite över två timmar.

Jag vet att jag försöker vrida på huvudet några gånger under resan men hon sitter så långt bak så jag kan inte se henne. Jag känner mig ledsen och ensam.

Det är en mardröm och jag är helt gråtfärdig när jag kommer fram och det första jag behöver göra innan jag skall ut ur ambulansen är att be om extra morfin för att ens kunna ta mig ur den.

Ambulans sköterskan skojar då ” Åh så skönt att vara framme för det var en skumpig resa ” Hur tror hon då jag med en uppsågad bröstkorg känner mig.

Detta var inte alls okay och jag borde ha gjort en anmälan jag vet men tyvärr så hade jag inte den orken efter allt som jag hade varit med om.

Jag har många gånger i efterhand funderar över hur mycket denna skumpiga resa hem så nära inpå min operation sen kom att påverka min smärtutveckling i området som blev väldigt långt och bökigt.

Jag läser senare i min operationsberättelse och ser då att man fick operera mig på ett väldigt stort område bakom bröstbenet, över hjärtsäcken, vid lungan och upp emot min sköldkörtel tumören hade fritt spelrum i brösthålan och hade kunnat växt sig stor.

Tumören visar sig sen när pad svaret kom att ha en storlek av 16 cm lång, 6,5cm bred och 1,5cm djupt.

Men det jobbigaste hade jag kvar, den långsamma läkningsprocessen, komplikationerna som jag åkte på och vägen tillbaka, alla kontroller och svar där jag kastas emellan hopp och förtvivlan igen.

När jag skriver det här inlägget så inser jag att det är inte konstigt att jag inte är helt tillbaka än idag.

Vilken stor sak jag var med om, vad imponerad jag är över kroppens läknings process, att det finns bestående men är inte heller konstigt.

Vad vi människor är starka när vi väl behöver det och kämpar in i det sista.

Idag så är det nästan väl värt att fira dessa två år sedan min operationsdag. Två år utan min tumör. Det känns som om allt hände igår och jag kommer för alltid att bära med mig allt i minnet.

Mitt liv blir aldrig helt detsamma jag har ruskats om ordentligt och jag vet nu hur fort livet kan vända. Därav så har jag också lärt mig att leva i nuet och att verkligen leva fullt ut.

Livet är trots dessa svåra prövningar vi ibland får helt underbart.

Var rädda om er 💕

Och en stor kram till er som i detta nu kämpar mot en tumör sjukdom. All styrka och kärlek till er 💕

Gillar

Kommentarer

Ingajohansson
Ingajohansson,
Vilken resa😢
Är det för sent att göra en anmälan på sköterskan? Det borde hon verkligen ha, de är ju verkligen på helt fel plats.
önskar dej all lycka i framtiden
🌺❤️🌺❤️
nouw.com/ingajohansson
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Ja det är en resa som jag för alltid kommer att bära med mig. Jag har inte kollat upp det men har för mig att det är lite olika beroende på vad anmälan gäller. Det har inte funnits energi för det men jag vet att jag verkligen borde ha gjort det. Kram 💗💗💗
nouw.com/minresatumörmittliv
Rosemarie
Rosemarie,
Kram ❤️❤️❤️
nouw.com/rosemarie
Ditten_datten
Ditten_datten,
Å va bra skrivet...starkt av dig att berätta din historia....önskar att T oxå en dag skall orka ta sig an vad han upplevt.....stor varm kram 💞
nouw.com/ditten_datten
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,
Tack snälla ja man får se berättandet som en del av terapin för det ger så mycket att få skriva ner det man känner och att få det ur sig. Det skulle nog vara bra för T tänk så mycket upplevelser han bär på insidan. Stor Kram till er 💗
nouw.com/minresatumörmittliv
StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Vilken berättelse, stort tack.
nouw.com/stenhagenbettan
MariasVardag
MariasVardag,

Tack för du delar med dej av din resa 🙏🏼 Vilken berättelse … kan man inte anmäla i efterhand? Blev då arg när du skrev om ambulansfärden 😠

Kram fina ❤️

nouw.com/mariasvardag
MinResaTumörMittLiv
MinResaTumörMittLiv,

Tack ❤️ Ja den ambulansfärden kommer jag aldrig att glömma usch. Kram ❤️

nouw.com/minresatumörmittliv
MariasVardag
MariasVardag,