Tankar om döden

Döden är ett ämnen som väcker många känslor hos många av oss.

Döden kan vara brutal, den kan vara befriande, den kan vara fridfull den kan ha många skepnader

När jag arbetade som undersköterska så mötte jag ofta döden i mitt arbete. Jag har varit med på olika vak många gånger, bara funnits där och sett till att den svårt sjuka patienten inte lider och att hen känner att det finns någon där som håller min hand. För INGEN ska behöva gå bort ensam.

Jag har även varit med två gånger när nära anhörig som betydde allt för mig tog sina sista andetag.

Jag har sett döden där man krampaktigt gör allt för att hålla sig kvar en stund till på denna jord, jag har också sett döden där man har förlikat sig med den och där den sjuka tycker att det ska bli skönt att somna in.

När man har sett någon nära anhörig kämpa mot en svår sjukdom och när hen har haft svåra smärtor ifrån en kropp där cancern har spridit sig hej vilt.

Då blir döden en befrielse, man vet att hen inte behöver lida mer.

Men det gör inte min egna sorg mindre svår att bära men det kan bli en liten lindrande känsla mitt i all sorg.

Jag har mötts av anhöriga när jag arbetade inom vården som trots att deras anhörig mer eller mindre är ett kolli pga svår sjukdom och som verkligen lider så vill dom ändå försöka att hålla sin nära vid liv man är rädd för att bli lämnad.

Sorgen och döden är svår ibland att hantera och vi reagerar alla olika, och kanske inte alltid rationellt. Då kan vi behöva ha någon vi litar på som kan putta oss tillbaka in på rätt väg igen.

För ingen ska behöva lida för att vi själva har svårt att släppa taget om våran älskade.

Tomrummet som våra älskade lämnar efter sig är svårt att bära, sorgen som är förkrossande, den djupa avgrunden som vi hamnar i, livet som helt har stannade upp ska du ändå så småningom själv orka i små steg komma tillbaka till. Ett liv som aldrig blir som det var innan.

Inget i sorgen är fel, man måste få tillåta sig själv att känna allt som man känner, att ta hjälp och att ha någon att prata med kan vara bra.

En vän, en släkting ett barn kan också vara en stötte pelare men trots att man själv är i denna stora sorg så får man inte glömma bort att även barnet har sin sorg om det är en mamma/pappa som lämnat livet.

Man måste lyssna till varandras behov och vad varandra orkar. Det kan vara svårt att vara ett stöd till sin nära som mist någon om man själv också är uppslukad av sin egna sorg.

Jag har aldrig haft svårt för att prata om döden. För den tillhör livet och hur mycket vi än vill förneka det så finns den i olika perioder i livet väldigt närvarande.

Att prata med sin sambo, make, barn, vän om hur man vill ha det den dagen man går bort kan av vissa vara mycket svårt.

Men det underlättar den dagen det händer, själv så har både maken och jag ordnat testamente och fyllt i vita arkivet.

Ingen av oss ska den dagen behöva brottas med frågor som vill hen verkligen ha det så här, gör jag rätt, vad hade hen tyckt om det här för det är nog så svårt ändå.

Jag ser det som en kärleks handling att den dagen om jag går före min make så vet han precis vad jag ville.

När jag fick mitt tumör besked så var jag livrädd för hur det skulle gå för mig och om jag skulle dö. Men under några veckor framåt så vände jag in och ut på mig själv i frågor kring allt detta och lärde mig tänka på ett annat sätt.

Jag insåg att trots mina 43 år så hade jag haft ett helt underbart liv med min make. Okay tufft med mina sjukdomar men ändå ett rikt liv.

Saker som vi tyvärr inte hade fått som ett älskat barn och som vi önskade men istället så har vi också upplevt och utvecklats så enormt mycket åt andra positiva håll i det tunga som vi fått gå igenom.

Rädslan för döden minskade, jag kunde istället tänka att händer det så händer det, jag kan inte påverka om en komplikation tillstöter under operationen. Jag kan bara hoppas att dom i så fall lyckas att rädda mig, likaså om cancern skulle ha visat sig vara elakartad så hade jag kämpat emot den tills jag inte orkade att kämpa mer och sen kan jag inte göra mer:

Jag var inte rädd för min egna skull för jag visste att det inte skulle vara jag som hade det tufft.

Utan det skulle vara min make som fick den tuffaste biten, och det gjorde så ont i mig så det var svårt att andas. Även tanken på att lämna honom och brorsdottern framför allt det men även andra fick mig att känna en sådan ångest.

Jag försöker att se döden som något jag inte kan påverka, något som alltid tyvärr kommer att gå sida vid sida med mig i livet för det är ofrånkomligt.

När man också kommer upp i livet så blir den på något sätt mer närvarande. Det är faktiskt en av dom få sakerna som jag inte gillar med att åldras men jag låter det bara få vara så.

Jag har sett på väldigt nära håll ren rädsla för döden, där man nästan redan i min ålder började att räkna ner dagarna som man ska ha kvar att leva, där rädslan för döden har stått i vägen för hen att leva ett lyckligt liv för rädslan får tankarna väldigt svarta.

Det är sorgligt att se och där tänker jag aldrig hamna.

Utan vi ska tänka på att omfamna livet, leva här och nu, njuta och vara i nuet. För annars så kommer vi ha svårt att leva ett lyckligt liv och det vill jag verkligen ha hunnit levt innan den dagen kommer.

Jag fick en extra chans i livet, denna gång så gick allt bra, hur långt liv jag kommer att få det vet jag inte och det är inte heller något som jag vill veta.

Jag har en ökad risk att drabbas av tumörer igen men där är jag inte än.

Så nu tänker jag bara leva och njuta för varje dag är en gåva.

Var rädd om er:

Gillar