Skammen att inte kunna ha ett arbete att gå tillbaka till..

Idag är det torsdag och https://www.saramadeleine.se andra bloggutmaning.


Idag börjar vardagen för många igen, är du tillbaka till ditt jobb eller skolan?

På dagens bloggutmaning så svarar jag med sorg i hjärtat NEJ jag har tyvärr varken jobb eller skola att gå tillbaka till.

Vägen till att kunna acceptera att mina sjukdomar gör så att det inte finns någon arbetsförmåga hos mig, det har gjort att jag har gått igenom alla möjliga former av känslor genom åren.

Känslor som värdelös, förtvivlan, ångest, oro för framtiden är några av alla dom känslor som jag känt och den värsta känslan är nog ändå den skam som jag så ofta har känt.
Skammen av att inte klara av att göra det som samhället förväntar sig av en, för jag vill kunna göra rätt för mig.

Skammen att på nära håll ofta få höra upprepande gånger genom åren av en närstående att jobba är det absolut enda som räknas i livet. Vem du är mäts i vad du jobbar med det har satt sina spår, det byggde på mina skam känslor, det fick mig sårad, ledsen och känna mig värdelös.

Maken fanns alltid där för mig och stöttade mig, han såg hur jobbigt hela denna process var för mig och att släppa taget om vissa planer som jag hade, om arbetslivet och att acceptera mitt öde,allt blev inte som jag hade planerat.

Träffade jag människor som frågade vad jag arbetar med så ville jag sjunka genom jorden för om jag skulle svara att jag har sjukpension så kände jag att jag skulle bli dömd av dom.

Visst det finns många som delar min närståendes uppfattning om att sjuka är lata och att dom är en belastning för samhället men absolut inte alla. Tänk om jag hade förstått det redan ifrån början.

Just detta har tagit år att komma över och det kan ännu vid vissa tillfällen komma upp till ytan igen.


Tänk att en närstående kan ha den inverkan, men om man hör hen ständigt se ner på andra så mycket över samma saker som jag har och att ständigt få höra hen säga att dom som är sjuka ljuger det är tufft att höra.

Tänk vad annorlunda det hade kunnat vara om stöttning funnits från alla håll istället. Jag borde ha slagit näven i bordet, jag borde ha stått upp för mig själv bättre , men det är svårt att ha den orken när all ens energi går åt till att ta hand om sig själv och sin sjukdom.

Men jag vill härmed ge en stor Kram till alla som kämpar där ute i samhället på ett eller annat sätt.

Kram

Gillar