Och så kom dagen... operationen är nära nu.

Enda sedan den sjuttonde maj har jag dagligen gått och väntat på tiden för min stora operation. Där man skall försöka avlägsna hela min tumör.

Det har varit en blandning av fullkomlig skräck för att tiden skall komma och för varje gång som inte kallelsen med tiden låg där i brevlådan så har jag känt en väldigt lättad.

Förstå mig rätt där att det är bara min rädsla inför operationen och vad den kommer att innebära som talar.. För jag vill verkligen inte ha min cancer tumör kvar på något sätt.

Det har varit svårt att planera dagarna sedan beskedet i maj man har gått som i en slaks beredskap men maken och jag har ändå gjort det bästa av dagarna och vi har varit rätt så intensiva med att samla sommar minnen på så kort tid som möjligt.

Men till och med jag har dom senaste två veckorna tyckt att väntan börjar att kännas för på frestande dock fortfarande den där lättnande sucken när inget kuvert från uppsala ligger med den dagliga posten. Men jag har ändå känt dubbelt då ovissheten äter upp mig.

Men så idag kom då det där vita kuvertet med den svarta texten och det blå korset som är den där loggan som jag har fasat så för och som innebär att brevet kommer ifrån akademiska sjukhuset.

Lite darrande på handen sprättar jag upp kuvertet och läser texten och en pytte aning av lättnad känner jag mig dock när det handlar om en tid om sex dagar till en preoperativ mottagning där hela dagen tas i anspråk för provtagning, ekg, samtal sjuksköterka, samtal thoraxkirurg, cancerläkare, narkosläkare, sjukgymnast. Det innebär att jag får tid att ställa lite frågor och sedan andas ut i några dagar innan operationen görs.

Allt skall planeras in i minsta detalj och jag skall få reda på lite mer om allt och så blir jag preoperativt inskriven från den dagen.

Det innebär att " oftast " som det står i brevet  så får jag min operations tid den dagen med mig hem och vanligen sker operationen efter helgen.

När allt har fått sjunka in på mig att nu är det allvar nu är det verkligen så här nära då kommer den där enorma ångest vågen och sköljer över mig igen hela min kropp reagerar på det. Och det knyter sig rejält i magen.

Men just nu i skrivandets stund så har den lagt sig lite....

Jag vet att är det någon gång jag måste kavla upp ärmarna och slåss för kung och foster land så blir det nu.

Jag kommer att få slåss mot oro, ångest, rädslor, panik, skräck inför den stora operationen som krävs,svåra smärtor, och att kämpa mig tillbaka efter operationen och jag måste bara ta mig igenom det nu. Så är det bara.

Jag vet dock att jag kommer att behöva stöttning i mängder för att få ork och energi att göra det. Jag har en helt otrolig man som finns där för mig dag som natt och han kommer att finnas där hela min vistelse i Uppsala.

Men jag kommer även behöva er andra med.

Jag har skrivit det förr och gör det igen just nu väntar min värsta resa någonsin och min största prövning.

Nu ligger mitt liv i läkarnas händer och min framtid.

Jag hoppas verkligen att jag får dom bästa läkarna man kan få.

Och jag kan bara be 🙏🏽 till högre makter att min cancer tumör inte kommer att innehålla dom allra farligaste cellerna. Och att jag skall slippa strålning och cellgifter vilket dom inte vet än.

Det är tufft nu men tuffare kommer det att bli på min resa.

Tack ni som stöttar 


Gillar