Nu är det tufft och smärtan är en plåga

Just nu är det väldigt tufft igen och tårarna har rullat nerför mina kinder den där berömda väggen känns väldigt nära igen, nästan så nära så att den snuddar vid min näsa.

Bara för någon vecka sedan var åtminstonde smärtan hanterbar men inte nu längre.

Den borrar sig in i min bindväv, muskler, leder och skelett, den vrider om kniven så mycket den bara kan tills det är svårt att andas och det värsta av allt är att jag inte kan göra så mycket åt det eller rättare sagt ingenting.

För det finns inte något som kan lindra smärta. Jag får bara härda ut, se på medans den lilla ork och energi som jag hade tar slut och just nu så orkar jag inte den här kampen, just nu så vill jag bara ha en paus.

Jag vill bara fly ifrån min egna kropp och så kan jag ta tillbaka den när den slutat att göra ont. Men tyvärr så går ju inte det.

Och till dom som säger ” du som ser så pigg ut kan du vara sjuk ” gå i mina skor och känn det jag just nu känner en dag och jag lovar att ni aldrig mer kommer att säga dessa ord när ni har känt på min verklighet.

Jag ska försöka att varva ner lite nu och andas, för är det något som man glömmer bort när man har så här ont så är det att djup andas.

Jag ber om ursäkt för ett tråkigt inlägg men detta kanske förklarar lite vad smärtan gör med oss som lever med den år ut och år in och nej, vi har inget lyxigt och ledigt liv vår kamp pågår 24/7 dygnet runt.

Jag skulle kunna likna det med att vara inlåst, inlåst i sin egna kropp och smärta utan att komma loss. Det är en evig kamp.

Kram

#fuckkronisksmärta

Gillar